Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Man blir inte frisk för att man bestämmer sig”

Emma Skoglund har podden ”Cancersnack” tillsammans med vännen Lotta Rydberg.
Emma Skoglund har podden ”Cancersnack” tillsammans med vännen Lotta Rydberg. Foto: Andrea Brask

Emma Skoglund, 28 år, kämpar mot sin obotliga cancer. Samtidigt blir hon provocerad av rubriker som ”Han besegrade sjukdomen” eller ”Hon förlorade kriget”.

I fem år har Emma Skoglund levt med tumören i sin hjärna, och hon ska snart troligen opereras för tredje gången. Hon säger att hon varje dag krigar mot sjukdomen och att det ger henne styrka.

Samtidigt har hon en kluven inställning till det ökande antalet rubriker som ”Hon segrade över cancern” eller ”Han förlorade kampen mot tumören”. När hon ser sådant blir hon provocerad.

– Det känns som om budskapet indirekt är att de som aldrig blir kvitt sina tumörer och friskförklarade inte har kämpat tillräckligt mycket. Det är som om man säger att de gett upp, säger Emma Skoglund.

Hon bor i Västerås, men när hon talar hörs det tydligt att rötterna finns i Dalarna. Emma har en egen blogg, där hon delar med sig av sina tankar och känslor kring sjukdomen.

– Ibland känns det som om det är mitt fel att jag inte blir frisk och jag undrar vad jag gör för tokigt. Jag har förstått att fler kan bära på samma känsla av skuld. Särskilt jobbigt känns det när medierna förmedlar budskapet att det bara är att ”bestämma sig”, säger Emma.

– Jag kämpar för att min tumör ska krympa och försvinna ... och att då mötas av sådana rubriker känns fruktansvärt. Det är som om jag gör något fel.

I gymnasiet hade Emma Skoglund ofta huvudvärk. Hon hittade olika förklaringar och tänkte att hon var stressad, hade druckit för lite vatten eller tränat för hårt. Men så småningom visade det sig att hon hade en äggstor tumör i hjärnan.

Efter två operationer och strålbehandling har den krympt kraftigt och inom kort kan det bli aktuellt med ytterligare ett ingrepp.

Foto: Andrea Brask

– Behandlingen är ett sätt att köpa mig mer tid, så ser jag det. Nu tar jag en dag i taget. Jag vet att det finns ett hot i min kropp, men å andra sidan har ingen några garantier för att bli åttio år.

Emma säger att det här med att bestämma sig inte alls behöver göra en frisk. Prognosen för personer med samma cancer behöver inte vara densamma, trots likartad behandling.

– Sjukdomsbilden är individuell. En del blir friska, andra avlider. Men det handlar inte om att de som blir bra helt enkelt bestämt sig för att ”besegra sin cancer”.

Vännen Elias lever inte i dag, berättar Emma. Trots att han hade den allra största envisheten, viljan och bestämdheten i hela världen.

– Alla vi drabbade bestämmer väl oss för att leva? Men det räcker inte. I slutänden är det något annat, själva livet, som avgör när det är slut. Att höra att man inte kämpat kan göra så ont.

– Och det blir fel mot oss drabbade när medierna har ett så förenklat budskap.

Varför används ord som ”kriga”, ”kämpa” och ”bestämma sig” i det här sammanhanget?

– Det är en bra fråga. Alla letar väl efter en enkel lösning på sina problem, och cancer är fortfarande en sjukdom som är svår att ta till sig, det är svårt att acceptera att det inte alltid går att bota.

Genom att se det som att det bara handlar om att ”bestämma sig” intalas många kanske att de har makt att påverka, tror Emma. Trots att man egentligen inte har det eftersom svaret på cancerns gåta ju ännu inte finns.

– I all välmening kommer också personer med tips om dem som ”bestämde sig” och menar att jag kan göra likadant och också bli frisk.

Men det är inte bara Emmas cancersjuka vänner och bekanta som blir frustrerade och provocerade av de bilder som används.

– Även anhöriga och närstående kan bli irriterade och provocerade. De ser någon som drivs av ett ”jävlaranamma” och förändrar sin livsstil, men som ändå inte blir frisk.

När Emma blev sjuk låg livet framför henne. Hennes mormor och mormoderns man hade dött i cancer 2010, men ...

– Cancer var ändå något som inte kunde drabba mig. Jag skulle fylla tjugotvå när de upptäckte min hjärntumör, och i den åldern är man ju odödlig.

Emma tycker att hon lever ett relativt normalt liv. Men intryck påverkar henne på ett annat sätt än tidigare. Hjärnan blir lätt trött, det kallas hjärntrötthet eller mental trötthet, och behöver tid för att återhämta sig.

Huvudvärken är mer eller mindre ständig, och hon säger att det är som att ha en alldeles för liten hjälm på huvudet.

– Så har jag blivit väldigt ljudkänslig, när jag ska åka buss till exempel har jag specialgjorda öronproppar. En del ljud tycks gå rätt in i trumhinnan.

Emma försöker se på allt med lite humor, även på sjukdomen. Sin tumör kallar hon igelkotten Mårten efter en röntgenbild där den liknar just en igelkott.

När Emma fick sin cancerdiagnos studerade hon på Mälardalens högskola i Västerås. Hon tränade ofta och hade ofta många bollar i luften samtidigt.

– När jag blev sjuk flyttade jag hem till mamma i Borlänge och blev som ett barn på nytt. Jag ville känna trygghet och behövde hjälp med det mesta, eftersom jag var så fysiskt påverkad av tumören. Jag satt och sov mest medan mamma fick laga mat och tvätta med mera.

Emma har en ovanlig tumör. Läkarna säger att hennes cancer är obotlig och att de ska försöka hindra att den sprids.

I dag har hon återvänt till Västerås, men tillvaron är helt annorlunda än när hon var en aktiv student. Hon är sjukskriven för att hämta kraft inför den eventuella, kommande operationen. Varje dag går hon ut med hunden Freja.

– Att vara ute i naturen med Freja är läkande. Jag känner mig starkare och piggare.

Emma försöker se på allt med lite humor, även på sjukdomen. Sin tumör kallar hon igelkotten Mårten efter en röntgenbild där den liknar just en igelkott.

– Det gör att jag kan skratta åt min cancer och inte alltid behöva vistas i dödens väntrum. Men Mårten har också blivit mitt hatobjekt. Jag kan slå och sparka på honom när jag är förbannad eller ledsen. Allt blir lite mer greppbart på så sätt.

Emma är aktiv i föreningen Ung cancer, där hon träffar andra med liknande sjukdomar. Hon driver en podd och skriver på sin blogg.

– Bloggen startade som en slaskhink efter beskedet om cancern. Skrivandet blev som en sorts terapi, och även en dagbok om sjukdomen och mina tankar kring den.

I dag har bloggen några tusen följare och många hör av sig med frågor eller för att berätta om sina liv. Det ger energi och kraft att fortsätta att skriva, säger Emma.

Ett blogginlägg nyligen avslutade hon så här:

”Så snälla ni som tänker ’vill man så går det’, ’det är bara att bestämma sig’ eller ’tänk positivt så blir det bra’, tänk ett varv till. Förstå att det inte är så det fungerar.

De där tankesätten hjälper säkert och jag tror att man kommer långt med dem. Men det är inte de som avgör om du blir frisk. Vissa gånger är cancern bara för svår. Oövervinnerlig. Punkt.”

Den form av hjärntumör som drabbat Emma Skoglund kallas astrocytom grad II. Dessa tumörer har fyra grader där grad I är den minst elakartade.

Foto i text: Andrea Brask

Läs mer om cancer här

Fakta. Emma Skoglund

Ålder: 28 år.

Bor: Västerås.

Gör: Aktiv i föreningen Ung cancer sedan hon drabbats av en hjärntumör. Har en podd tillsammans med vännen Lotta Rydberg (Cancersnack) och en egen blogg (finest.se/emmaskoglund).

Intressen: Älskar att skriva och umgås med andra. Går ofta ut med hunden Freja.