”Man sviker inte sina döda för att man skrattar”

En gång för många år sedan åkte Lars H Gustafsson tåg i natten. Han hade haft en tung dag, och kanske var det tröttheten, berättar han, kanske var det mörkret och det rytmiska tågdunkandet som fick honom att plötsligt börja gråta.

Han skriver om händelsen i sin nya bok ”Gå med dig” (Libris) som kommer ut i dagarna:
”Mitt emot mig satt en för mig obekant ung kvinna i tjugofemårsåldern, djupt försjunken i en bok. När hon hörde mig gråta såg hon upp, betraktade mig en stund, log vänligt och sa: ’Gråt du, så läser jag. Jag finns här om du behöver mig.’ Så läste hon vidare, och jag grät en stund till, innan det gick över.

Vi log mot varandra, och hon räckte mig några engångsnäsdukar. Jag berättade aldrig varför jag grät, det hade fört för långt just då. Men jag kommer alltid att minnas henne.”

Det är sådana enkla, mänskliga möten som åttabarnspappan och orgelspelaren Lars H Gustafsson reflekterar över i sin bok, stillsamt tillbakablickande efter ett långt yrkesliv som barnläkare och biståndsarbetare, författare och barnrättskämpe.

”Tiden – vart tog du vägen?” skriver han. ”Det enda som till slut känns riktigt viktigt i livet är att få stanna upp tillsammans med en annan människa, byta ett ord eller två, och så vandra vidare längs vägen.”

– Minnet av flickan på tåget är fortfarande kristallklart. Jag var svag och öppen, och jag mötte en människa som inte övergav mig utan visade att hon såg mig. Mitt fönster stod öppet, och hon öppnade sitt. Hon stannade kvar men trängde sig inte på. Hon var närvarande men inte närgången.

Vi samtalar om hans bok i ett undanskymt hörn av lobbyn på ett Stockholmshotell. Han berättar att han länge har undrat varför tillfälliga och ibland ordlösa sammanträffanden mellan människor som inte känner varandra har en sådan kraft.

”Allt verkligt liv är möte”, skrev den judiske religionsfilosofen Martin Buber som för knappt hundra år sedan utvecklade den så kallade dialogfilosofin och hävdade att människan blir till först i mötet med andra människor.

Ungefär samtidigt publicerade den libanesiske poeten Khalil Gibran sina första dikter. Han liknade relationen mellan två människor vid ett valv; ett visst avstånd mellan pelarna krävs. ”I mycket av ert tal stympas tänkandet”, skrev han. ”Ty tanken är en fågel i rymden, som i en bur av ord kanske kan utbreda sina vingar men inte flyga.”

Det är inte orden som räknas, menar Lars H Gustafsson, utan tiden, tystnaden och närvaron. Han talar om en sorts respektfull, empatisk musikalitet som han beundrar hos andra och övar sig i. Och han skriver: ”I mötet öppnas möjligheten till att vara medmänniska. Det blir särskilt viktigt när något inträffar som får marken att plötsligt rämna under våra fötter.”

Pegmatiten i berggrunden under Balsjö i Västerbottens inland skälvde verkligen våren 2004. Det var då Lars H Gustafsson, som vid den tiden bodde just där, förlorade sin hustru Agneta Lindkvist genom en bilolycka.

Samtidigt miste fyra av hans barn sin mamma.

– Det var förfärligt, säger han långsamt. Jag har aldrig varit med om något som kan mäta sig med detta. Länge fanns inga giltiga tröstegrunder, bara djup smärta som skulle genomlevas.

Nyligen har också hans föräldrar och hans bror Mats gått bort. Och sedan tidigare är två av hans systrar döda, liksom en av hans närmaste barndomsvänner.

– Jag lever i ett slags ständig katastrofberedskap. Jag har prövat olika sätt att hantera rädslan, och jag tror att det bästa är att bejaka den. Jag är verkligen rädd för att något ska hända mina barn, och jag erkänner det öppet – vi skojar ofta om det. Och det känns bra, för om jag dessutom vore rädd för själva rädslan kunde den lätt förstärkas till en svårhanterlig katastrofskräck.

Kärleken till barnen har blivit livets centrum, berättar han.

– Jag var tyvärr inte tillräckligt närvarande och bra som pappa när mina äldsta barn var små. Det tänker jag ofta på. Med åren har jag blivit mer och mer medveten om hur viktiga barnen är i mitt liv, och efter Agnetas död har de blivit nästan allt. Det finns en sådan kraft i en syskonkrets – jag är alldeles tagen av den styrka de har utvecklat. De har inte bara stöttat varandra, utan också hållit mig kvar i verkligheten och livet.

Den ständiga oron att förlora något av barnen – eller barnbarnen – har sin boning i det inre mörker som han, liksom de flesta, bär på. Han beskriver en sorts inkapslad livsångest som blottad har stora likheter med den besinningslösa svärta han har mött hos tonåringar i kris.

– Det är vårt eget mörker vi vuxna blir rädda för när vi får närkontakt med tonåringar som mår riktigt dåligt.

Men det dunkla bråddjupet kan också rymma stor skönhet och oväntad tröst, hävdar han: ”Som om trösten inte finns tillgänglig förrän man når djupast in mot mörkrets själva epicentrum.” Och: ”Var inte rädd! Utan mörk materia hamnar själva galaxerna i kaos och trösten kommer på avvägar.”

När Lars H Gustafsson var ung och drömde om att bli organist sökte han ofta tröst genom att spela toccator av den italienske tonsättaren Girolamo Frescobaldi, organist i S:t Peterskyrkan i Rom under första hälften av 1600-talet.

– Orgelspelandet var ren terapi för mig. Jag hade nyckeln till en kyrka, och när jag satte mig vid orgeln i mörkret och blåste på för fulla register – tala om rening!

I hans hem står en flygel, och vid den sätter han sig när han övermannas av svåra känslor. Han försvinner in i musiken och bryr sig inte om hur det låter.

Livet kan inte återställas, konstaterar han. Sorgen efter en nära anhörig tar aldrig slut, och saknaden hugger bakifrån när man minst anar det.

– Men livet kan ändå levas. Jag har bestämt mig: jag vägrar att bli bitter. Och för att lyckas med det måste jag vara rädd om min sorg, umgås med den och låta mig förändras av den. Om jag flyr från den tror jag att bitterheten lurar bakom hörnet.

I perioder när han har skytt den bottenlösa sorgen har han blivit sluten och knepig att ha att göra med, berättar han.

– Jag satt under en glaskupa utan kontakt med omgivningen. Jag kände ingenting, och både barnen och vännerna tyckte att jag var omöjlig. Om jag hade suttit kvar där hade jag stelnat av smärta.

Den som inte vill förhärdas måste alltså vara modig; det är en viljeakt att förbli levande i livet. Lars H Gustafsson berättar i sin bok att han förvarar minnena av de människor han har förlorat i ett litet sorgens kapell som han har inrett i sitt hjärta.

– När jag mår dåligt vet jag att det är dags att gå dit en stund. Då plockar jag fram minnesbilderna av mina döda och sörjer dem ordentligt, och efter en stund mår jag bättre.

Numera trivs han vid Agnetas grav. Han för inre dialoger med henne; han minns hur hon lät och vet vad hon tyckte och tänkte.

– Hon var barnpsykolog, vi arbetade tillsammans med traumatiserade flyktingbarn. Och hon brukade säga att man inte bara ska gräva i sorgen, man måste bygga provisoriska glädjeplattformar också. Man ska se till att ha riktigt roligt då och då, även när man sörjer. Man sviker inte den döda bara för att man skrattar!

”Livet med sorg är inget fattigt eller omöjligt liv”, skriver han. ”Det innehåller både glädje, tillförsikt och en känsla av nåd.”

Han behåller den blida tonen när han grubblar över det faktum att allt en gång skall förgås, och om den ålderdomliga svaghet han räknar med för egen del inom femton, tjugo år skriver han så här:

”Jag bestämmer mig för att vara lika glad och tacksam då. För varje dag som jag kan ta mig upp själv, komma ut i solen, höra koltrasten sjunga, se barnen leka, prata grusgångar med en anläggare, gå min inköpsrunda, le mot minst en människa, ta mig hem, lyssna på radion och fixa lite mat. Ett värdigt liv.”

Du låter så präktig, invänder jag, blir du aldrig förbannad när du tänker på ålderdomen och döden? Hur kan du vara så försonlig?

– Jag tänker på min pappa när du frågar så, svarar han. Han var bondson och vattenforskare, han talade med värme om den sinnrika naturen som låter oss alla ingå i det stora kretsloppet. Han ville bli jordbegravd och kände sig inte hotad av maskarna som skulle förtära hans kropp – tvärtom, de gav honom chansen att bidra till den stora helheten. Och hans tänkande hjälper mig.

Lars H Gustafsson tycker i själva verket att det är ganska mysigt att bli äldre.

–  Jag behöver inte prestera så mycket, jag kan släppa på prestigen och säga vad fan jag vill utan att vara rädd för följderna. Det känns skönt. Och halvgamla gubbar och gummor som säger ifrån behövs i samhällslivet!

Om han ibland ändå känner ett stråk av dödsskräck kan han bli lugnad av ett barns ”ännu alldeles oförfärade blick”, som han skriver. Och han återger Khalil Gibrans resonemang: ”Vad är att dö annat än att stå naken i vinden och smälta in i solen? … Och först då ni återlämnar er kropp till jorden kan ni, i sanning, dansa.”

– När jag har gjort mitt kommer alla mina atomer till användning på ett nytt sätt. Ingenting är meningslöst, allt går om intet och allt tas till vara ... Detta kanske kan uppfattas som en ateistisk hållning, men jag menar att detta kretslopp ingår i ett gudomligt sammanhang. Jag har ju faktiskt, mot alla odds, en gudstro.

Han förvånar sig själv med en ny tanke i sin bok: ”Det kanske är en grundläggande mänsklig rättighet att få bli glömd!”

– Till slut ska vi alla glömmas, och det är bra, säger han. Då ingår vi i universums stora sammanhang där planeter sprängs och vi blir till besjälat stjärnstoft. Det är väl en härlig tanke?

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut