Måste genier vara galna?

Gustaf Fröding, August Strindberg och Stig Dagerman tillhör våra största författare – och alla drabbades de av psykisk ohälsa. Hur påverkade detta deras skapande?
I nästan hela sitt yrkesliv har psykiatern Johan Cullberg varit fascinerad av författares och konstnärers kreativitet.

– I drömmarna är alla människor enormt kreativa. Men för att sedan skapa musik, poesi, film  … ja, då krävs det också en särskild drift liksom en speciell talang.

Koreografen och poeten Gunilla Witt berättade i går på Insidan om sin bipolära sjukdom, tidigare kallad manodepressivitet. Tack vare medicinering med litium lever hon i dag att ett normalt liv.

Som läkare och psykoterapeut mötte Johan Cullberg i början av 1970-talet konstnärer och författare som hade svårigheter i vardagen. De orkade inte med sina egna och omgivningens förväntningar.

 – Som yngre hade de vant sig vid att kreativiteten var en ständigt flödande källa att bara ösa ur. När det senare i livet gick trögare att skriva eller måla förmådde de inte att vänta in sina skapande perioder.

– Och då fick det inre trycket and­ra utlopp. Olyckliga kärleksrelationer, alltför mycket alkohol, ett allmänt destruktivt beteende … till slut gick det inte längre.

Men Johan Cullberg märkte också att gränsen mellan att må psykiskt dåligt och att lida av en psykisk sjukdom är flytande. Alla människor upplever svängningar i sitt humör. Ibland är vi vitala och kreativa. Då sprakar det i och omkring oss. Men ibland är det stendött och livet känns hopplöst.

– Depressionen är djupt plågsam och smärtsam. Under dessa perioder kan tvivlet på om man över huvud taget ska överleva vara starkt. När det svänger uppåt ökar kreativiteten, förklarar Johan Cullberg.

I en del släkter som producerat många konstnärer finns också ovanligt många medlemmar med stora stämningssvängningar. Det handlar inte bara om en diagnostiserad psykisk sjukdom, utan också om starka pendelrörelser mellan nedstämdhet och upprymdhet.
Vare sig under en djup depression eller i en verkligt manisk fas är människan särskilt kreativ på ett konstruktivt sätt, påpekar Johan Cullberg. Den som är deprimerad orkar ju knappt ta sig upp ur sängen på morgonen, medan den som är manisk nästan alltid har för bråttom och snabbt rusar vidare för att förverkliga en ny ”genial” idé. Det skapar inte stor konst.

En del lär sig att hantera sina svängningar och kan förbli kreativa. Andra blir så maniskt uppskruvande att de måste tas in på sjukhus för att inte skada sig själva eller and­ra och för att få behandling.

De flesta människor drabbas en eller flera gånger under livet av mer eller mindre allvarliga kriser. Det handlar inte om depressioner i ordets egentliga mening utan snarare om ”depressivt färgade kriser”, som Johan Cullberg uttrycker det.

En sådan depression kan sitta i under flera månader och i vissa fall till och med ännu längre. Det enda säkra man kan säga om detta tillstånd är att det går över.
En djupare depression är alltid hämmande och förlamande på den kreativa processen. Leken dör ut. Men en sorgsenhet – en lätt depressivitet – kan man kalla för kreativitetens kompost, menar Cullberg.

 – Då ökar genomsläppligheten för omgivningens och den egna inre världens signaler. I detta tillstånd kan ett utrymme för kreativt skapande uppstå. Minnesbilder stiger upp till ytan och kan gestaltas i skrivande eller annat konstnärligt arbete. När vi lyssnar inåt ökar också förståelsen för andra.

I två böcker – ”Skaparkriser” samt ”Gustaf Fröding och kärleken” – har Johan Cullberg skildrat hur tre svenska författare hanterat sin psykiska ohälsa.

Gustaf Fröding (1860–1911) är en av våra mest älskade diktare. ”Gitarr och dragharmonika” och ”Nya dikter” läses fortfarande av många.

Under många år vistades Fröding längre eller kortare perioder på olika vårdhem och mentalsjukhus för att vårads för sin alkoholism och sina svåra mentala störningar.

August Strindberg (1849–1912) är en av den svenska litteraturens allra största. ”Röda rummet”, ”Hemsöborna”, ”Fröken Julie” … hans produktion av romaner, pjäser, noveller och brev var enorm.

Stig Dagerman (1923–1954) var en av de mer framträdande författarna under 1940-talet. Han skrev romaner som ”Ormen”, ”De dödas ö” och ”Bröllopsbesvär”, men också en rad dagsverser och artiklar.

Både Strindberg och Dagerman märkte att skaparkraften plötsligt sinade, och kände att de måste förnya sitt sätt att skriva för att utveckla författarskapet.

När Strindberg hamnade i sin djupa livskris lämnade han det skönlitterära skrivandet för att i stället måla och syssla med naturvetenskapliga experiment. Uppehållet i skrivandet gav honom tid till en kreativ förnyelse som blev tydlig då han ”återvunnit nåden att skriva för teatern”.

Den skrivkramp Stig Dagerman drabbades av är en viktig förklaring till hans självmord i november 1954. I ”Skaparkriser” berättar Johan Cullberg att Dagerman led av ett självförakt som grundlagts tidigt i livet. Han kunde få tillfälliga lättnader genom sitt tröstsökande, ett behov som han själv beskrev som oändligt.

– Strindberg projicerade i stället sina konflikter och tillkortakommanden på omvärlden. Vi kan bara spekulera i hur Dagermans liv blivit om han lyckats använda sig av en liknande strategi.

Såväl Strindberg som Dagerman hade upplevt stora misslyckanden i sina nära relationer, och båda stod delvis med en fot i de utmarker som vi benämner psykisk sjukdom.
I ”Skaparkriser” skriver Johan Cullberg att de drogs till dessa psykiska utmarker därför att det pe­riod­vis var där som de bäst kunde finna bilderna för det de ville gestalta. Men då de steg för långt ut förlorade de förmågan att skriva.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut