Insidan

”Medkänslan ett måste för vår överlevnad”

Om vi ser och bryr oss om andra mår vi bättre själva, menar Christina Andersson och Stefan Einhorn.
Om vi ser och bryr oss om andra mår vi bättre själva, menar Christina Andersson och Stefan Einhorn. Foto: Karl-Henrik Edlund
Bryr vi oss för lite om varandra? Ja, menar en grupp forskare som vill starta ett svenskt centrum för medkänsla och medmänsklighet. I nästa vecka samlas de i Stockholm.

Han är den erfarne forskaren, cancerläkaren och författaren. Hon är den blivande forskaren och psykologistuderanden som nu arbetar med sin första bok. Både Stefan Einhorn och Christina Andersson brinner för att skapa ett svenskt centrum för forskning och utbildning kring altruism och medkänsla.

I början av september samlas en rad kända forskare i Stockholm för att under en heldag samtala om vad som gör att människor har medkänsla med andra och hur vi ska kunna skapa ett mer medmänskligt samhälle. Förhoppningen är att mötet ska ge en rejäl skjuts åt planerna på det nya centrumet för medkänsla.

Både Stefan Einhorn och Christina Andersson har en övertygelse om att vi i dag på ett nytt sätt måste lära oss att upptäcka andra männi­skors behov och märka hur de mår. Det skulle i sin tur öka vårt eget välbefinnande och göra att vi känner oss mer trygga, menar de.

– Vi lever i en värld där många människor mår dåligt och är otrygga. Jag är inte säker på att mänskligheten överlever om vi inte på allvar lär oss mer om hur människan fungerar i relation till sig själv och till andra. Det är en ödesfråga, säger Stefan Einhorn.

För Christina Andersson handlar det mycket om att studera de faktorer och hinder som gör det svårt för människor att ha medkänsla med andra.

– Hur kan vi förstå och krympa dessa hinder för ett minskat lidande och ett ökat välmående? Det är frågor som intresserar mig och jag tror att ett nytt centrum skulle kunna ta fram mycket spännande forskning, säger hon.

Vad är då medkänsla? Stefan Einhorn talar om en form av sympati för en människa som man vill väl – och som man också försöker göra något för. Empati däremot, som en del felaktigt förväxlar med medkänsla, handlar om att kunna förstå och sätta sig in i en annan människas situation – men behöver inte betyda att man faktiskt känner starkt för eller hjälper denna.

Christina Andersson brukar använda det engelska uttrycket ”compassion” som hon anser är mer heltäckande.

– Compassion kan översättas med att se och känna in en annan människa, att inse och förstå vad han eller hon behöver, och en motivation att lindra deras sorg och smärta så gott det går, säger Christina Andersson.

Hon poängterar att studier visar att vårt inre belöningssystem aktiveras när vi hjälper andra. Då mår vi bra och känner ett välbefinnande i hela kroppen. Nya forskningsrön tyder även på att övningar i ”compassion” är ett verkningsfullt sätt att hantera och reglera stress.

– Stress minskar sammanhållningen på en arbetsplats och i hela samhället. Det i sin tur leder till ökad upplevelse av utsatthet och ensamhet – och till att medkänslan minskar, säger Christina Andersson.

Compassion brukar beskrivas som ett mentalt tillstånd som aktiverar känslosystem i hjärnan vilket minskar stressen. Då känner man sig trygg vilket gör det lättare att vara social och nyfiken på omgivningen.

På motsvarande sätt är konkurrens ett mentalt tillstånd som aktiverar en känsla av hot, vilket gör att vi blir mer stressade. Och en stressad person tänker mindre på andra människor.

– Kroppens fokus blir då att lägga energi på att försätta sig själv i ett säkert tillstånd. Vi blir mindre benägna att samarbeta och agerar ofta mer egoistiskt av förklarliga skäl, menar Christina Andersson.

Både hon och Stefan Einhorn säger att rädslor begränsar vår förmåga att fatta beslut, vara kreativa och känna delaktighet. Trygghet, är enligt dem, en viktig förutsättning för ett bra arbetsklimat.

Sedan urminnes tider har vi människor ett behov av att känna stöd och uppmuntran. Att vi bryr oss om varandra är ett inbyggt beteende. Därför gör träning i medkänsla att samarbetsförmågan förbättras eftersom vi inte längre är rädda för varandra.

– Vi fattar bättre beslut, blir mer produktiva samtidigt som vår kropp inte bryts ned för att vi hela tiden måste försvara oss och vara på vår vakt, säger Christina Andersson. Om människor känner sig trygga kan de också prestera mer och då känner de sig också mer värda – samtidigt blir de också mer benägna att hysa medkänsla och hjälpa andra.

Christina Andersson är född och uppvuxen i Örnsköldsvik. Hon har alltid läst mycket, varit intresserad av hälsa och hur vi kan ta hand om oss själva och andra – och samtidigt vara målinriktade. Snart är hon färdig psykolog efter fem års studier vid Uppsala universitet.

Christina berättar att hon första gången stötte på begreppet compassion i psykologisk litteratur för tre år sedan. Hon blev intresserad av ämnet och reste till en konferens i Skottland där internationella forskare var samlade. Detta ledde i sin tur fram till drivkraften att försöka skapa ett forskningscentrum i Sverige.

Första gången Stefan Einhorn kom i kontakt med begreppet compassion var 1986 under ett buddistiskt meditationsseminarium i Washington i USA. Då var han där som gästforskare. I dag ser han sig som en före detta experimentell cancerforskare som arbetar med humanistiska, ”mjuka” frågor.

Vad skulle ett centrum för medkänsla kunna betyda i praktiken?

– Det finns många forskare inom skilda vetenskapsområden som studerar hur folk ska må bättre, bli tryggare och bättre på att ta hand om andra. Vi vill skapa en mötesplats där ekonomer, psykologer, medicinare, tekniker och många andra kan mötas och fokusera på dessa frågor. Det handlar om att berika varandra, svarar Stefan Einhorn.

Han talar om att forskare har olika drivkrafter. Grunden är nyfikenhet, men där finns också en mer eller mindre uttalad längtan att få beröm och göra karriär. Så pekar han på en tredje och i dag ofta bortglömd drivkraft.

– Det handlar om att bidra till en bättre värld. I den forskarmiljö jag levt sedan 1975 har den drivkraften ofta glömts bort. Flera akademiska discipliner studerar hur männi­skor, samhället och hela jorden ska må bra. Vi vill lyfta fram detta tredje ben och samla forskare som vill bidra till att världen faktiskt blir bättre att leva i.

Att skapa en gemensam plattform för olika forskare skulle också innebära ett större fokus på vilka effekter medkänsla eller compassion har både för individer och för hela samhället, säger Christina Andersson.

– Till att börja med vill vi skapa ett virtuellt centrum, men målet är ett fysiskt sådant där forskning på hög vetenskaplig nivå ska kunna bedrivas.

Christina Andersson

Ålder: 32.

Bor: Stockholm.

Gör: Arbetar med den första studien om ”compassion” i Sverige som examens­arbete på psykologiprogrammet vid Uppsala universitet. Skriver på en bok om compassionfokuserad terapi med Sofia Källström. Den ska utkomma nästa år på förlaget Natur & Kultur.

Aktuell: En av initiativtagarna till CCARE Sweden (Center for compassion, altruism, research and education). Det är tänkt att bli ett svenskt tvärvetenskapligt centrum för forskning kring medkänsla, altruism och social hållbarhet. Förebilden finns på Stanforduniversitetet i USA.

Stefan Einhorn

Ålder: 56.

Yrke: Läkare, professor och författare.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Är sedan 1999 professor i molekylär onkologi vid Karolinska institutet, överläkare vid Radiumhemmet och tidigare ordförande i Karolinska institutets etikråd. Har skrivit flera böcker, bland annat den uppmärksammade ”Konsten att vara snäll” (Forum, 2005). Han menar att snällhet är den viktigaste enskilda framgångsfaktorn i vårt liv – för både individer, grupper och samhällen.

Aktuell: Liksom Christina Andersson en av initiativtagarna till CCARE Sweden.