Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Min blogg hjälper mig”

Pauline Wågström tillsammans med sin mamma Maria Wågström.
Pauline Wågström tillsammans med sin mamma Maria Wågström. Foto: Beatrice Lundborg

Pauline Wågström, 19 år, önskar att hon såg lika avvikande ut på utsidan som hon känner sig inuti. ”Då kanske folk skulle ha större förståelse”, säger hon. Pauline har Aspergers syndrom och svårigheter att prata i vissa situationer.

Pauline Wågström, 19 år, bloggar, skriver böcker och jobbar några timmar varje dag på en förskola för funktionshindrade. Hon har just flyttat till en egen lägenhet i Nässjö.

På utsidan ser hon ut som vem som helst. Men på insidan känner hon sig väldigt annorlunda och hon har varit utsatt för svår mobbning under uppväxten.

Pauline har diagnoserna Aspergers syndrom och selektiv mutism. Det betyder att det ibland låser sig totalt för henne och hon blir alldeles stum, hur mycket hon än försöker säga något.

– Det känns som om jag har en glasspinne i halsen, säger hon via sin mamma i telefonen.

En vecka tidigare hade hon kommit till DN för att bli intervjuad. Hon skruvade sig på stolen och kunde bara utstöta knappt hörbara ”ja” och ”nej”. Eftersom det låste sig för henne och hon inte fick fram ett ljud, beslutade vi att göra intervjun genom hennes mamma på telefonen i stället.

– I taxin till DN kände jag litet vanlig nervositet bara. Sedan fikade vi och det kändes ganska bra. Men när du sa att det var min tur så triggades det i gång. Det kändes som att jag skulle dö, förklarar Pauline genom sin mamma.

I sin statusrad på Facebook skrev hon att hon inte känt sådan ångest på flera år, inte sedan hon tvingades gå till skolan i gymnasiet.

Kunde vi ha gjort på något annat sätt?

– Jag brukar klara att ”skärpa mig” när jag träffar personer som inte känner till mitt funktionshinder. Det hade kunnat fungera om jag hade fått skriva svaren på frågorna, säger hon.

Pauline uttrycker sig väldigt lätt i skrift. Genom sin blogg (aboutpolly.devote.se) och facebook har hon knutit kontakter med funktionshindrade i hela landet.

– Det är kul att få kontakt med andra. Det är många som känner igen sig. Vi läser om varandras erfarenheter och jämför med oss själva och hur vi upplever det.

I höstas kom hon ut med sin självbiografiska bok ”Om ett missfoster” (Recito förlag). Den handlar om svårigheterna under hennes uppväxt, från sjuårsåldern fram till studenten i somras.

Maria Wågström, Paulines mamma, sökte hjälp redan när Pauline var fem år. Utredarna letade efter någon psykosocial förklaring till hennes avvikande beteende. Bland annat menade man att det kunde bero på att familjen hade flyttat några gånger. Att Maria Wågström jobbade inom psykiatrin bidrog till att de fick sämre hjälp, menar hon.

– Eftersom jag var litet insatt i problematiken var det ännu mer taggarna utåt. Jag skulle inte komma och tycka så mycket, säger Maria.

Det var först när hon var 13 år som hon fick diagnosen asperger. I samma veva förvärrades hennes situation av att hon började högstadiet. I Nässjö betydde det att hon skulle byta klass och klassrum.

– Här har man ett särskilt system för att alla ska få en nystart på högstadiet. Klasserna ska mixas och alla får välja två kompisar som de vill fortsätta ha i sin klass, säger Maria.

Pauline valde två från sin klass, men eftersom ingen valde henne hamnade hon i en helt ny klass. Paulines mamma förstod att det skulle bli problem.

I början av åttan blev Pauline dessutom påkörd av en bil utanför skolan. Det bildades en folksamling runt henne där hon låg med en rejäl hjärnskakning.

– Det kändes som om alla hade sett hur jag låg där på gatan, att de hade stått där och skrattat åt mig.

När hon säger det protesterar hennes mamma, som tvivlar på att det verkligen stämmer.

– Är det inte bara som du tror, att det var mer som du kände när du låg där?

Oavsett vilket klarade inte Pauline längre att möta de andra eleverna i skolan. Hon vågade inte gå i trapporna eller åka hiss av rädsla för att möta någon. Hon fick separat undervisning och stannade kvar i rummet när det blev rast.

Under den här tiden utvecklade hon ett självskadebeteende. I dag har hon kraftiga ärr på underarmarna. Hon kunde inte heller äta inför andra. I stället tog hon med sig maten in på sitt rum och stängde dörren.

När Pauline var 16 år begärde hon och hennes mamma ut journalkopior. Där stod att hon, förutom asperger, även hade något som kallas selektiv mutism.

– Det var synd att jag inte fått veta det tidigare. Det hade känts som ett stöd. Jag trodde ju att mina problem att prata berodde på att jag var blyg. Jag hade velat veta vad som var fel, varför det ibland kändes som om jag hade den där glasspinnen i halsen och bara fick fram enstaka ljud. Jag trodde att jag alltid var förkyld, eller att jag hade en tumör i halsen.

Det typiska för den här stumheten är att den är just selektiv. I vissa situationer och med vissa personer fungerar talet.

– När jag känner personen funkar det oftast. Även en främling kan fungera direkt om det är någon jag känner mig trygg med.

På senare år har hon upplevt en revansch. Det började med att hon fick ett antidepressivt preparat. Självskadebeteendet minskade och hon blev mer utåtriktad.

Självförtroendet växte ytterligare när hon i höstas gav ut självbiografin ”Om ett missfoster” och de två fiktiva tonårsböckerna ”Udda och Utsatt” och ”Be strong” (Vulkan).

I dag har hon en egen tvårumslägenhet i Nässjö där hon bor tillsammans med sex marsvin, en katt och en nymfparakit.

– Djur och barn for life, hör jag att hon säger bredvid sin mamma som tillägger:

– Det är inte bara husdjur hon gillar, utan också vithajar och dinosaurier. ”För att de är coola och har lyckats vara kvar i miljoner år.”

Ångesten och suget att rispa sig återkommer fortfarande på helgerna.

– Folk skriver på Facebook om allt roligt de ska göra. Jag känner mig ensam och får ångest. Men jag skadar mig inte, säger hon.

Du har sagt att det är jobbigt att ditt funktionshinder inte syns utanpå. Varför?

– Folk har svårt att förstå att man kan vara annorlunda om man ser normal ut utanpå. Därför blir det så fel. Skulle det synas skulle det vara accepterat.

Är du verkligen säker på det?

– Nej, egentligen är jag ju glad att se ut som andra. Men det är ändå jobbigt, för att folk är så trögfattade. Det finns ingen förståelse för att jag är avvikande. Utvecklingsstörda tycker folk åtminstone synd om. Ingen tycker synd om mig.

Pauline uppfattar att det finns de som skrattar åt hennes beteende, till exempel att hon kan fastna framför en hylla i affären för att hon har svårt att välja mellan olika saker.

Går hon ut och handlar har hon helst någon med sig. Annars vågar hon bara köpa mat till djuren. Hon tycker att det är pinsamt att andra människor ser vad hon ska äta.

– Om någon annan är med i affären kan hon köpa vad som helst. Då kan det vara de som ska äta det de köper, säger Maria.

Några timmar per dag har Pauline aktivitetsstöd och arbetar på en förskola för funktionshindrade. I kontakten med barn har hon inte alls samma problem.

– Barn bryr sig inte om hur man ser ut eller beter sig. De dömer en på ett annat sätt än vuxna.

Pauline Wågström, 19 år, Nässjö

Bor: Egen lägenhet i Nässjö.

Familj: Mor och far som är skilda. Storebror och storasyster samt en lillasyster som har en son på tre månader.

Utbildning: Individuella programmet på gymnasiet.

Jobb: Aktivitetsstöd på en öppen förskola för funktionshindrade barn.

Aktuell: Medverkar i antologin ”Annorlunda” (Rädda Barnens ungdomsredaktion Effekt). Bloggar om sin vardag som funktionshindrad på aboutpolly.devote.se

Böcker: ”Udda och utsatt” och ”Be strong” (Vulkan 2010), ”Om ett missfoster” (Recito 2010).

På bilden: Pauline och hennes mamma Maria Wågström.

Det här är Aspergers syndrom

En form av autism med svårigheter att läsa av andra och att själv uttrycka sig. Det leder ofta till missförstånd och problem att interagera socialt.

Till styrkorna hör bland annat en förmåga att tänka självständigt och kreativt. Berömda personer som förmodas ha haft asperger är bland andra Ludwig Wittgenstein och Albert Einstein.

Omkring 1 procent av befolkningen uppskattas ha asperger eller liknande autismspektrumtillstånd.

Den sociala förmågan kan tränas upp, till exempel genom att man läser och diskuterar berättelser för att förstå hur andra tänker och interagerar.

Selektiv mutism. Stumhet i många sociala situationer trots god förmåga att tala.

Källor: DN, NE

Antologin "Annorlunda"

I somras utlyste Rädda Barnens ungdomsredaktion Effekt en tävling. Unga uppmanades skicka in bidrag (berättelser, dikter, teckningar, filmer, foton) om hur de såg på begreppet ”Annorlunda”.

Det har resulterat i antologin ”Annorlunda”. En del av innehållet finns även på nätet. Gå in på effekt.rb.se och se Adam Tensta förklara hur det fungerar.