Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Min familj har dumförklarat mig och gjort mig till hackkyckling”

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Hon är mellanbarn och den enda i familjen som har högre utbildning. Både föräldrarna och syskonen behandlar henne illa och skrattar ut henne. Nu är hon trött på att bli sårad och ledsen av deras beteende.

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se

Fråga:

Jag är en 28-årig tjej som blir dåligt behandlad av mina tre syskon och föräldrar. Oftast blir jag utskrattad och dumförklarad när vi alla ses tillsammans på familjemiddagar. Jag kan säga vad som helst och bli utskrattad.

Min lillasyster är den som använder mig mest som hackkyckling. Jag är snart färdig med min akademiska utbildning och lever lyckligt tillsammans med min också högutbildade pojkvän. Jag har bra vänner runtomkring mig som respekterar och behandlar mig väl. Har aldrig uppfattat att någon av dem skulle tycka att jag är korkad och säger dumma saker.

Mina föräldrar är inte mycket bättre de, utan kan också använda mig som en hackkyckling på familjemiddagar. Ska också tillägga att ingen i min familj är högutbildad förutom jag. Jag är uppvuxen i en arbetarklassfamilj.

Jag förstår inte varför de har det här beteendet mot mig och jag kan inte säga emot för då blir det oftast värre. Oftast brukar de då säga att jag är överkänslig. Förutom att jag blir hackad på, så blir jag också bortglömd på födelsedagar och familjebesök. Jag och min pojkvän har försökt bjuda in men ingen verkar bry sig.

Min teori om varför de behandlar mig så här, är att jag hamnar i en gammal roll från barndomen och tonåren. I tonåren var jag mycket ensam och hade inte många vänner. Alla mina syskon var tvärtom mycket populära och umgicks med vänner under den perioden.

Om jag hade vuxit upp med mer närvarande föräldrar så tror jag mina år fram till nu hade varit lättare. Jag hade inte heller haft ångest varje gång jag ska träffa min familj och mina bilresor tillbaka hem till mig hade inte varit fyllda av gråt.

De senaste familjeträffarna har varit alldeles för jobbiga för mig och jag känner att det tar på mina krafter. Har nu börjat fundera på att undvika att träffa hela familjen och endast träffa min mamma ibland, och kanske min bror som jag står närmast. Min pappa vill jag inte träffa alls eftersom han sårat mig så många gånger. Förstår inte hur jag ska handskas med det här problemet och hur jag ska gå vidare.

Ett ledset mellanbarn

En möjlighet är att det är avund från din familj som är bakgrunden till det som händer.

Svar:

Hej! Jag tror att det du redan har tänkt göra, att fortsättningsvis bara träffa din mamma på egen hand, och din bror som står dig nära, är ett klokt sätt av dig att hantera situationen på.

Jag anar att det finns en växande känsla hos dig av att din pappa, och dina andra syskon, inte kommer att förändra sitt beteende gentemot dig. Det är förstås smärtsamt samtidigt som det finns en klokhet i det du vill göra. När vi accepterar att saker och ting har blivit på ett visst sätt, trots att vi har gjort vad vi kunnat, så känns det smärtsamt och befriande på samma gång. Vi inser att verkligheten är som den är, att det är orättvist, att trots alla våra ansträngningar för att förändra måste vi kapitulera eller gå under. Själva kampen har blivit ytterligare ett problem som dränerar oss på energi.

Detta är att tillämpa det som inom psykologin kallas för acceptans. Det handlar om att inte fortsätta att göra mer av det som inte har visat sig fungera, och inte vara instängd i hur det borde vara.

När vi i stället börjar fokusera på det som fungerar i livet, och gör mer av det som vi mår bra av, känns det som om vi känslomässigt frikopplar oss från det som vi så länge varit upptagna med och som tagit så mycket energi från oss – och det känns som en stor lättnad. På det sättet slutar vi att vara så insnärjda i ett problem, eller med människor som inte är bra för oss.

Smärtan över det som varit tränger sig fortfarande på emellanåt, vi blir inte av med den, men ältandet och grubblandet minskar med tiden. Det är skillnaden mellan känslomässig smärta och lidande. Så mitt omedelbara råd till dig är göra precis det som du redan har övervägt: sluta umgås med dem i din familj som sårar dig.

Relationer i familjer är som inga andra. De kan rymma unikt mycket av närhet och solidaritet, men där kan också finnas så mycket konkurrens och motstridiga känslor, och ett sätt att vara mot varandra som inte tillåts i några andra sociala sammanhang – kanske främst en gränslöshet i vad man säger och hur man beter sig.

Du skriver att du inte kan förstå varför dina föräldrar och några av dina syskon uppträder som de gör mot dig. Du har gjort en klassresa, du har en pojkvän som älskar dig och du har vänner som uppskattar dig, kom ihåg det när du börjar tvivla på dig själv.

Så varför kan det då bli så knepiga relationer i familjer ibland? Något att ha som utgångspunkt är att man ständigt jämför sig med varandra i familjer. Även om de flesta föräldrar försäkrar att de älskar sina barn lika mycket kan ett eller några barn i en syskonskara bli favoriter; ofta utifrån att de barnen har sidor som påminner om sidor hos föräldrarna själva som de är nöjda med. Vad säger du, stämmer detta i din familj? Rollen som mellanbarn kan även vara speciellt utsatt, som sådant har man ibland gått miste om det första barnets och det yngsta barnets uppmärksamhet och fördelar och nästan varit lite undanskuffad.

Men elakheten som du utsätts för, hur kan den förstås? En möjlighet är att det är avund från din familj som är bakgrunden till det som händer. Vid det som kallas för konkurrerande avund kan våra värsta sidor komma fram; detta i motsats till den stimulerande avunden som motiverar oss att försöka bli lika bra som den vi avundas.

Den konkurrerande avundens uttryck däremot är elaka kommentarer, ignorerande och stick i ryggen. Allt detta som försök från de andra att hävda sig och vända ett upplevt underläge till sin fördel. Och sällan erkänner man ens för sig själv att det är avundsjuka som man känner.

Du skriver att du är den enda i din familj som är högskoleutbildad. Är det möjligen så att detta inte gjorde dina föräldrar och syskon stolta över dig utan i stället provocerade dem av några skäl? Du berättar också om hur dina syskon ständigt träffade vänner när de var i tonåren, men inte du. Handlar det om att du prioriterade andra saker, och att det inte var normen i din familj?

Men kanske får du konstatera att du inte kommer att få veta varför du bemöts som du gör av flera i din familj. Dina försök att prata om det har bara lett till att du blir ännu mer ifrågasatt. Så du kanske får nöja dig med att du gör det som du tänkt åt situationen, och vara stolt över den integritet och handlingskraft som du visar med det!

Ett sista råd, gör tydligt för dig själv vilka umgängesregler du ska ha med din familj i framtiden. Om du vill kan du ta ett nytt beslut vartannat år så att det blir lättare för dig i meningen att det inte ska kännas så slutgiltigt. Besluta dig bara för det som du verkligen kan hålla. Om du vill att det ska finnas utrymme för någon undantagssituation, då du till exempel ändå ska träffa din pappa eller något av dina andra syskon, gör tydligt för dig i vilket unikt läge som det kan bli aktuellt – och hur du då kan skydda dig så långt det går.

Ha gärna din pojkvän, eller någon annan person som du litar på att resonera med när du gör dina umgängesregler. Behöver du själv berätta för din pappa och dina två syskon att du inte vill träffa dem? Nej, jag tycker inte det. Be din mamma eller din bror att göra det. Utsätt dig inte för mer obehag.

Liria

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se

Läs fler frågor här

Fråga Insidans experter

Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.