Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Min man och hans kollega skriver kärleks-sms till varandra”

Foto: Alamy

Hennes man och hans kvinnliga kollega skickar sms till varandra där de går ”över gränsen” och skriver om känslor och sex. Nu är förhållandet i kris, hon vill fortsätta äktenskapet men han är tveksam. Vad kan hon göra?

Fråga:

Hej,

Jag och min man har snart varit tillsammans i 14 år. Vi har tre barn. För fem år sedan upptäckte jag att han skickat cirka 450 sms till en av sina kvinnliga kollegor. Jag fick en chock! Såg en självklar otrohet och ifrågasatte. Han svarade att de hade blivit goda vänner. Jag tog även kontakt med kollegan som sa likadant. I två månader pratade vi skilsmässa men bestämde oss till slut för att fortsätta. Vi lovade varandra – ja, vi skrev till och med ett kontrakt om det – att alltid berätta saker för den andra som ens partner har rätt att veta.

Nu för två månader sedan kommer kollegans make över till oss och lämnar över sms som skett mellan min man och hans fru där de gått över gränsen. Både sex och känslor nämns. Men de säger båda att ingen fysisk kontakt har skett. Ännu en gång chock.

Vi har försökt reda upp vårt förhållande och försökt få barnen att märka så lite som möjligt av den kris som vårt förhållande nu går igenom. Min man svarar på alla mina frågor och han får ta ganska mycket kritik av mig såklart.

Saken är den att jag vill fortsätta men han är väldigt osäker. Jag vet nu vad det är som gjort att han stängt av sina känslor gentemot mig och förstår att det lätt kan bli så att man söker bekräftelse på annat håll. Jag är övertygad om att han är i en livskris av något slag.

Han har svårt att tro att vi två kommer att kunna förändras. En del av vår problematik är att jag är rätt dominant i förhållandet och han har inte tagit den plats han känner att han behöver. Han har blivit mer och mer avståndstagande på många plan.

De första veckorna bodde vi inte under samma tak utan sov borta varannan vecka. Men jag mår så dåligt och klarar inte av att även vara utan barnen och att inte bo i huset. Så nu bor vi under samma tak igen. Vi sover inte tillsammans. Han vill inte ha någon närhet. Han vet inte om han känner tillräckligt för att våga ge sig in på att försöka igen. Han behöver tid för att komma underfund med sig själv, och vill inte ge falska förhoppningar till vare sig mig eller barnen. Han tror att vi behöver bo på olika håll om vi ska kunna hitta tillbaka till varandra.

Jag säger att antingen kämpar vi under samma tak eller så är det definitivt slut. Vi pratar mycket med varandra. Ibland är stämningen tryckt här hemma och ibland känns det lugnt och fridfullt. Vi går i parterapi varannan vecka men jag vet inte om det är tillräckligt för mig. Vi löser inte direkt grundproblemet med några hemuppgifter. Så jag undrar: Vad kan vi göra nu? Ska vi bara låta tiden gå? Vi lever just nu i en gråzon och det går inte en enda minut för någon av oss där vi inte har vårt problem i åtanke. Känns som om man håller på att bli galen.

Tacksam för svar!

 


 

Svar:

Hej! Jag tror att de flesta som läser ditt brev kan identifiera sig med hur lurad och otrygg du verkar känna dig. Något så grundläggande som tilliten till den viktigaste personen i ditt liv, vid sidan av dina barn, är inte självklar längre. Du är dessutom i situationen att din man, som har varit den otrogna parten i ert äktenskap, skuldbelägger dig och är fortsatt otydlig med vad han vill.

Livet rymmer ju kriser och påtvingade förändringar allteftersom vi lever det. Men, hävdar psykologen Anna Bennich Karlstedt i sin nyligen utkomna bok ”Vägen genom skilsmässan”, det finns få händelser som medför så många förluster på en och samma gång som en separation. Den innebär förlust av en partner som man tänkt bli gammal med, av en identitet, av att vara den som lever i tvåsamhet och ofta även av en ”storfamilj” med svärföräldrar, svägerskor och svågrar med flera.

Till detta kommer ofta det svåraste, att kanske behöva umgås med barnen på halvtid. Mitt första råd till dig är att läsa Anna Bennich Karlsteds bok, den är saklig och osentimental i sitt resonerade om vad skilsmässa kan innebära för oss, den rymmer också kloka råd om hur en äktenskapskris kan hanteras och om hur man kan komma igenom en skilsmässa, om en sådan trots allt blir av.

Du ska få ytterligare några råd av mig, om vad du kan göra för att ta hand om dig själv i det utsatta läge du är i nu, och om vad du kanske ändå kan göra för att inte ”bara tiden ska gå”. Till sist kommer jag att föreslå dig att förbereda dig för att ni ändå skiljs åt. Det är paradoxalt nog närmast lugnande att klargöra för sig själv vad det egentligen innebär om det värsta skulle hända – ofta är det mer hanterligt än man tror.

Mycket talar nog tyvärr för att den osäkerhet som du upplever kommer att pågå en tid. Ett särskilt dilemma verkar vara din mans otydlighet; enligt min erfarenhet kan det vara tecken på att din man ännu inte vet om den kollega som han varit otrogen med vill gå vidare i en ny relation med honom. Ibland kan det vara det som avgör om man beslutar sig för skilsmässa eller inte. Här är därför några förslag till krishanteringsstrategier:

Skaffa dig stöd från andra. Psykologisk forskning visar entydigt att vi klarar svåra händelser på ett bättre sätt om vi har någon eller några nära vänner att dela våra tankar och känslor med. Och våga be om hjälp! Var tydlig med vad du behöver. Människor som själva inte har upplevt en äktenskapskris kan ibland ha svårt att förstå hur det känns, och andra, även om de anar hur svårt det är, kan vara rädda för att uppfattas som påträngande.

Aktivera dig, trots att det kanske tar emot. Träffa vänner. Gör saker som roar dig. Eller med andra ord, distrahera dig, och ge dig möjlighet att för ett tag fokusera på något annat. Och till sist de klassiska råden vid en kris, präktiga kanske, men faktiskt till hjälp: ät och sov ordentligt, och träna gärna. Studier visar att upplevd oro minskar påtagligt både under och efter ett träningspass.

Vad kan du då göra för att inte tiden ”bara ska gå”, utöver att gå i parterapi? Ett förslag är att du ber din man att berätta med vardagliga ord, och gärna på ”beteendenivå”, vad som från hans synpunkt skulle behöva förändras i ert äktenskap för att det skulle vara möjligt för honom att överväga att fortsätta att leva med dig.

Låt honom få prata fritt om detta. Din roll är att ”bara” lyssna. Fundera sedan på egen hand, och ge dig tid för det, över vad av det som din man önskar som du finner rimligt och möjligt för dig att acceptera.

Du skriver att du vill fortsätta med din man, men jag tror att det är klokt om du gör det ännu tydligare för dig varför du tycker så, hur realistiskt det är, och hur bra för dig ett fortsatt äktenskap blir om det ska vara ännu mer på din mans villkor.

Så till mitt sista råd: Att trots allt förbereda dig för den skilsmässa som kanske inträffar.

Skaffa dig, så gott det går, en hygglig bild av vad en skilsmässa skulle innebära för er och för dig ekonomiskt och praktiskt. Dels för att helt enkelt ha en plan för det ganska komplicerade läget, men också för att upptäcka att det som känns så skrämmande ändå är fullt möjligt att hantera.

Det handlar om att göra en plan för tillgångar och skulder, för boendet och för hur det kan bli bra för barnen. I boken Vägen genom skilsmässan” som jag nämnde tidigare finns en mall för en sådan planering, och en hel del nyttiga länkar att använda sig av.

Liria