Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Mina afghanska hundar har faktiskt räddat livet på mig”

En del säger att afghanhundar är korkade. Men då förväxlar de dumhet med självständighet, menar Marc Linnér. Han gillar att afghanerna har mycket av ”urhund” i sig, och tycker att det är meditativt att sköta den svallande pälsen.

Marc Linnér, eller ”XLNT Marc” som han också kallar sig, har tre afgha­ner som är släkt med varand­ra i rakt nedstigande led.

Äldst är Boogie som är ”cham­pion” i flera länder. Han är också den i familjen som används mest för avel och har avkommor över hela världen.

Boogie är pappa till Jordan som sin tur är pappa till Wow som fortfarande är valp och ganska vild och busig.

Vi träffar hela gänget efter att Marc har kommit hem från Göteborg för att hålla en tvådagarskurs i hur man bäst framför en hund på en utställning.

Marc är nämligen ”handler”. Det betyder att han visar upp andras hundar på utställningar. Han undervisar även andra i denna konst.

När vi klampar in i hans lägenhet i Hornstull är han i full färd med att göra i ordning både sig själv och hundarna för att de ska bli fina inför fotograferingen.

Han ställer Boogie på en bur som han även använder när han flyger med hundarna. Sedan borstar och fönar han honom med van hand medan de andra två ligger som stora ryamattor på köksgolvet och väntar på sin tur.

Det känns som om Boogie betraktar oss med en sorts upphöjt lugn. I själva verket kan det handla om ointresse från hans sida. Det finns de som säger att afghaner är korkade. Enligt Marc beror det på att man förväxlar dumhet med självständighet.

Afghaner har ett temperament som gör att de ibland liknas vid katter.

– Om de inte har lust att göra som du säger så struntar de i det. Det beror inte på att de är dumma, snarare tvärtom eftersom afghaner gör som de själva vill.

Marc har tidigare haft andra raser, men det var inte förrän han fick sin första afghan som det klickade ordentligt. Det var en omplacerings­hund som var aggressiv och som han till slut tyvärr var tvungen att låta avliva.

Men intresset för rasen var väckt och sedan dess har Marc bara haft afghaner.

Han tycker att många gör det alldeles för enkelt för sig genom att bara välja en ras som de råkar känna till.

– De kanske säger att ”grannen hade schäfer så därför valde jag det”, eller ”min syrra hade en pudel”.

Marc brukar råda folk att informera sig om olika raser i god tid innan de planerar att slå till. Då är risken mindre att det ska bli ett spontanköp när de väl skrider till verket.

– Med rätt ras kan det bli nästan telepatiskt, nästan som ett andra skinn, säger Marc och berättar att det händer att människor stoppar honom och hans hundar på gatan och säger att de liknar varandra.

Ända sedan han gick i mellanstadiet har han fått höra att han är ”extrem” med sin frisyr och sina kläder.

– Min filosofi är att man alltid kan göra saker mer spännande. Det tråkigaste jag vet är till exempel att raka mig. Därför har jag gjort det litet roligare genom att raka mönster.


Foto: Elisabeth Ubb

De ser ut att vara väldigt uttänkta och exakta. Men så är det inte. Om han rakar fel så utgår han från det och skapar ett nytt mönster i ansiktet.

 

Hur mycket vi än avlar och borstar och ställer ut den så försvinner aldrig urhunden ur den.

 

För Marc kommer en stor del av afghanernas skönhet av att de har så mycket urhund i sig, samtidigt som de har ”stil och flärd”.

De som tror att afghaner mest är fluffiga och harmlösa djur har inte sett hur de reagerar när de får syn på en hare eller något annat vilt. Tre språng är allt de behöver för att komma upp i maxhastigheten som är runt 60 kilometer i timmen, enligt Marc.

Han har tappat räkningen på hur många kaniner som hundarna har jagat när de har promenerat på Långholmen.

– De vet precis var de ska bita bakom skulderbladen. De kan ta rådjur och har till och med använts för att i flock döda lejon. Det är det som är så fascinerande med den här hundrasen. Hur mycket vi än avlar och borstar och ställer ut den så försvinner aldrig urhunden ur den.

Marc är även musiker och artist och på nittiotalet när han var ute i svängen blev det en hel del alkohol och droger. Då räddade faktiskt hundarna livet på honom, berättar han, eftersom de tvingade honom att hålla sig till vissa rutiner.

– Vilket party jag än var på så var jag alltid tvungen att ta mig hem till mina hundar. De skulle ha mat och gå ut. Särskilt som jag hade utställningshundar. Då gick det liksom inte att bara flytta fram en utställning.

Han uppskattar kontrasterna som hundarna tillför i hans liv. På nittiotalet kunde han den ena dagen vara på samma fest som kungen och den andra gå och plocka upp bajset från sina hundar.

– Jag gillar ett bra party, men sedan tycker jag att det är schyst att kunna dra mig tillbaka och vara med mina hundar. Jag har ett stort kontaktnät och folk ser mig ofta som social och ”flamboyant”. Men egentligen är jag ganska privat.

En gång i veckan ska hundarna badas, schamponeras, fönas och borstas. Den långa pälsen bidrar verkligen till deras skönhet, både när de breder ut sig som ryamattor på golvet och när de rör sig med sina fjädrande steg.

Marc får ofta kommentarer om att det måste vara jobbigt att sköta deras svallande päls. Han håller med om att det är tidskrävande men inte om att det skulle vara ”jobbigt”.

Han ser pälsvården som en meditation.

– Jag är en högvarvad person. Men jag äger ingen tv och jag gillar inte att rulla ut någon meditationsmatta och lyssna på konstig musik. Det är det här som är min grej. Jag drar ur jacket och ägnar mig åt mina hundar.

Marc säger att han inte ens kan föreställa sig ett liv utan sina hundar. Han har undervisat i ”handling” ända sedan tonåren och håller i dag kurser över hela världen. Det går ut på att visa upp hundar, som du ibland aldrig har träffat tidigare, på utställningar.

Det som utmärker en ”topphandler”, som han själv räknar sig som, är kunskap om hundar och deras olika individuella särdrag, menar han.

– På ett par minuter ska du få hundens förtroende. Sedan handlar det förstås om teknik. Jag lär mig också en hel del av mina deltagare varje gång jag håller en kurs.

Det är märkligt att det trots alla nya hjälpmedel är så många som har svårt bara att gå med hunden i koppel, menar han och tar en del hemlösa och deras hundar som exempel.

De hundarna följer ofta sina ägare utan det minsta problem, stannar vid röd gubbe och springer inte i väg om det kommer en annan hund.

– Jag tror det handlar om att gå tillbaka till grunderna. Hunden har följt oss sedan vi var grottmänniskor. I dag sitter vi och kollar på tv för att försöka förstå hur vi ska hantera våra hundar när det egentligen är ganska enkelt.


Foto: Elisabeth Ubb

Om hunden inte gör som du säger är det för att den inte förstår vad du menar. Du kanske själv tycker att du är tydlig för att du höjer rösten eller rycker i kopplet. Men för hunden kan det vara svårt att förstå vad du menar i en specifik situation.

Marc tycker att det pratas alldeles för mycket om ledarskap och om att man ska tvinga hunden på olika sätt.

– Om du är tydlig och tillmötesgående så går den nästan alltid med på att göra som du vill.

Det viktigaste är att vara schyst och uppmuntrande och att ägna sig åt belöning i stället för bestraffning, säger han.

– Om jag bara hade haft hundarna på mina kurser så hade det varit en ”piece of cake” eftersom de är så logiska. Det är däremot inte människorna.

Ibland har han tagit i med hårdhandskarna, inte mot hundarna utan mot sina elever, genom att låta dem springa bredvid honom med ett koppel runt halsen.

Han har velat visa dem hur det kan kännas att ta emot samma behandling som de ger sina hundar. Då brukar de förstå, säger han.

Foto i text av  Elisabeth Ubb.

Fakta. Marc Linnér, artistnamn XLNT

Ålder: 46 år

Bor: Hornstull i Stockholm

Yrke: Föder upp Afghanhundar i liten skala. Han är också ”handler” och visar hundar av alla raser på utställningar över hela världen. Han utbildar också andra, samt arbetar som musiker, webbtv-producent och programledare.

Hundarna:

Boogie, 6 år, hane. Champion i flera länder, däribland USA, Kanada och Skandinavien. Pappa till Jordan.

Jordan, 2,5 år, hane. Har inte hunnit tävlat så mycket ännu men Marc hoppas att han kan påbörja sin karriär i USA nästa år. Pappa till Wow.

Wow, nio månader, tik. Har vunnit ”Best in show”-valp två gånger.

Fakta. Afghanhundar

Afghanen är en vinthund som ursprungligen användes till hetsjakt där hunden själv lade ner sitt byte. Den har ett självständigt temperament.

Speciella särdrag är den långa pälsen, svanskringlan, de stora tassarna, den speciella huvudformen med de trekantiga ögonen samt det typiska fjädrande steget. Den kräver en hel del pälsvård och man bör räkna med åtminstone en halv dags arbete varje vecka för bad och genomborstning.

Det finns många teorier om afghanhundens ålder och ursprung. Några hävdar en minst 7000-årig historia medan andra säger att de bara har några hundra år på nacken. När de första afghanerna importerades till England i början av 1900-talet var de av två huvudtyper: slättafghaner och bergsafghaner.

Till Sverige importerades de första afghanerna på 1930-talet. Några år senare sköt aveln fart och nådde sin kulmen under 1950- och 60-talen. I dag ligger registreringsantalet på cirka 100 afghanhundar per år.

Källa: Svenska Afghanhundklubben

Serie. Mitt liv med hund

Kunskaperna om samspelet mellan människa och hund har ökat dramatiskt de senaste åren. I den här serien träffar vi hundar och ägare som har ett särskilt förhållande.

Publicerade delar: 

  1. Forskaren: Människans bästa vän förstår mer än du tror
  2. ”Mitt jobb är att ge mina hundar positiva känslor”
  3. ”Mina afghanska hundar har faktiskt räddat livet på mig”