Insidan

Minnet är nyckeln när hjärnan ska bearbeta traumat

Per Calleberg är psykolog och arbetar bland annat med ”ögonrörelseterapi, EMDR, där patienten följer ett föremål (eller terapeutens fingrar) med blicken.
Per Calleberg är psykolog och arbetar bland annat med ”ögonrörelseterapi, EMDR, där patienten följer ett föremål (eller terapeutens fingrar) med blicken. Foto: Nicklas Thegerström

Hjärnans hantering av minnet spelar en viktig roll för hur vi bearbetar ett trauma. För den som drabbas av allvarligare reaktioner finns i dag flera effektiva behandlingar. Det går att bli frisk från ptsd.

– Det finns en föreställning om att krisbearbetning innebär en och samma sak, säger Per Calleberg, legitimerad psykolog och specialiserad på att hjälpa människor i kris. Men det handlar i själva verket om en mängd olika insatser.

På mottagningen i Gamla stan i Stockholm tar Per Calleberg och hans kolleger emot människor som varit med om ytterligt svåra saker, så som gisslantagningar, våldtäkter, katastrofer eller olyckor. Den som blivit mycket rädd kan utveckla posttraumatiskt stressyndrom eller svåra krisreaktioner. Men även andra situationer, som att ha blivit ertappad med exempelvis förskingring, kan kräva krishjälp om skammen är så svår att personen blir självmordsbenägen.

Krishjälp är inte alltid vad männi­skor tror.

– Många utgår från en sorts katarsistänkande: Om man bara får prata av sig, får det ur systemet, så blir man bra. De föreställer sig att de liksom ska "dra" berättelsen ur den drabbade.

Detta kan till exempel leda till att man förmår personer att tala om det som hänt alldeles för tidigt, innan han eller hon är mogen. Utifrån minnesforskning tror man i dag att för tidiga samtal kan göra att svåra minnen etsas fast i stället för att blekna, säger Per Calleberg.

– Att snart efter en allvarlig händelse prata om sina upplevelser riskerar att bli som att uppleva traumat en gång till, man säger att man blir återtraumatiserad. Vår erfarenhet och kunskap säger snarare att man ska invänta individers egna initiativ till samtal.

Så i stället för att fokusera på det känslomässiga verkar det vara bra att fokusera på något praktiskt, något mer kognitivt krävande. Per Calleberg arbetar mycket med krisbearbetning hos företag och organisationer och ger exempel på lyckade krishanteringar han sett, exempelvis vid en brand på ett före­tag.

– I de fallen har chefen delat ut enkla och inte särskilt krävande uppgifter till folk, som att sätta på kaffe, gå och köpa filtar eller fixa mat. Folk sätts i arbete genom att ta hand om varandra – och de får annat att tänka på.

Själva bearbetningen startar först efter själva händelsen. I de flesta fall sätter bearbetningsprocesserna efter ett t rauma i gång spontant och kan se mycket olika ut. Det som man förr tänkte sig var onormalt i form av över- eller underreaktioner betraktas i dag som normalt.

– Ofta mår man inte särskilt bra efter en allvarlig händelse, men man återhämtar sig, säger Per Calleberg. Psykisk sårläkning är som fysisk sårläkning. Det finns inte så mycket man kan göra för att påskynda den, mer än att ta hand om sig. Däremot finns det fel saker man kan göra som försvårar läkningen eller bearbetningen.

Psykologisk bearbetning tycks handla om någon form av omlagring av minnen.

Hågkomsten av händelsen flyttas från det perceptuella minnet, som är kopplat till kroppsliga upplevelser och känslor, till det episodiska minnet. Där blir händelsen i stället något man varit med om och kan tänka på utan att för den skull uppleva den på nytt känslomässigt.

Den som är traumatiserad, lider av ptsd och har obearbetade minnen återupplever däremot händelsen om och om igen, i huvudet och i kroppen.

I dag finns det ett antal väl beforskade behandlingsmetoder som kan användas vid ptsd eller annan krisreaktion som måste behandlas professionellt.

I mindre svåra fall kan det räcka med att etablera kontakt med den drabbade, se till att han eller hon har ett journummer att ringa om det skulle behövas. Om problemen inte är alltför komplexa fungerar ofta traditionella stödsamtal med psykolog i kombination med psykoedukation.

Ett sätt att lära sig hantera svårare traumatiska minnen är exponering. Klienten får långsamt, stegvis och i en lugn och trygg situation konfronteras med minnena. Så småningom lär sig kroppen att minnen i sig inte är farliga. Ibland handlar det även om att besöka platsen där händelsen utspelade sig. Exponering är ett viktigt inslag i traumafokuserad kognitiv beteendeterapi, som är en av de vanligaste behandlingarna mot trauma.

Men Per Calleberg och hans kolleger arbetar ofta också med eklektisk korttidsterapi. Den hämtar verktyg från både psykodynamisk terapi, kognitiv beteendeterapi och existentiell terapi. Även här används exponering.

Sedan några år arbetar Per Calleberg även med en metod som kallas EMDR– Eye movement desensitisation and reprocessing. Mycket förenklat går metoden ut på att klienten får tänka på händelsen och samtidigt med blicken följa ett föremål som rör sig fram och tillbaka, exempelvis terapeutens finger. Klienten instrueras att utgå från händelsen och sedan låta tankarna vandra. Emellanåt stoppar man och pratar om det som sker.

– Ofta behövs det inte särskilt många sessioner innan behandlingen börjar ge effekt, säger Per Calleberg. För vissa människor med svår ångest kan det vara överraskande, kanske nästan chockartat, hur symtomen försvinner.

Evidensen, det vill säga de vetenskapliga bevisen, för EMDR är bra. Ungefär 80 procent av dem som genomgår behandlingen blir fria från sin ptsd, enligt Per Calleberg. De flesta forskare är i dag överens om att EMDR och traumafokuserad kbt är likvärdiga behandlingsmetoder.

Trots det vet man inte riktigt vad det är i EMDR som gör att det funge­rar. Möjligen kan det ha att göra med att ögonrörelserna påverkar arbetsminnet och återhämtningen av minnen.

Men om det är ungefär lika många som blir bra med traumafokuserad kbt som med EMDR, varför behövs då olika metoder?
– Vi är ju alla olika, och olika människor behöver olika behandlingsmetoder. Det gäller helt enkelt att matcha person med metod, säger Per Calleberg. Och det är en av de viktigaste kunskaperna som kommit fram under senare år. Människors behov vid en kris är väldigt individuella.

Fakta: Psykoedukation

Psykoedukation innebär att man lär sig mer om sina symtom, som kan vara kroppsliga reaktioner styrda av det autonoma nervsystemet vid ångest. Har visat sig vara verksamt vid mildare svårigheter efter en allvarlig händelse.

Att veta vart man ska vända sig för att få information är också en viktig del av psykoedukation.

Kunskapscentrum för Katastrofpsykologi:
www.katastrofpsykiatri.uu.se

Kris- och traumacentrum:
www.krisochtraumacentrum.se/

Lästips: ”Psykotraumatologi”, red. Per-Olof Michel, Student­litteratur 2010

Fakta: När krisen inte går över

En kris går i många fall över av sig själv. Men för vissa dröjer sig symtomen kvar och kräver behandling. Går symtomen inte över utan blir långvariga och omöjliggör ett normalt liv ska man söka hjälp.

Symtom på allvarlig krisreaktion:
Fobisk rädsla förknippad med situationer som påminner om händelsen.
Panikångest – anfall av intensivt obehag, hjärtklappning, darrning och eventuellt kvävningskänsla.
Social fobi.
Generaliserad ångest.
Undvikande av företeelser som på något sätt kan påminna om händelsen.
Depression
Personlighetsförändringar
Posttraumatiskt stressyndrom – ptsd.

Symtom på ptsd:
Påträngande minnesbilder i form av flashbacks.
Undvikandebeteende.
Överdriven vaksamhet.
Minnesförlust.

Nya rekommendationer från WHO:
Världshälsoorganisationen WHO har just kommit ut med riktlinjer för psykologisk hjälp efter trauma. De rekommenderar ”psykologisk första hjälpen”, stöd och stresshantering i akut skede, och vid ptsd kognitiv beteendeterapi och EMDR.