Velandets vånda

Maria blir stående en liten stund framför kaféets menytavla.

– En … caesarsallad, tack.

Det var tur att mannen vid kassan slog in beställningen så snabbt, berättar hon efteråt.

– Om han hade väntat några sekunder hade jag hunnit ändra mig.

Maria har glänsande ljusa lockar som studsar när hon skrattar, bubblande och ofta. Men inuti henne pågår ständigt flera malande dragkamper.

– Just nu funderar jag på om jag ska söka till Musikhögskolan, om jag ska hälsa på mina släktingar i Småland och om jag ska klippa mig.

Hon kan förklara de olika beslutens alla för- och nackdelar. Ändå kommer inget av dem att avgöras förrän i absolut sista sekunden.

– Jag har bokat en klipptid men ingenting är säkert förrän jag sitter där i frisörsstolen.

Alla känner nog beslutsvånda ­ibland men för några växer den sig stor och kvävande tills allt verkar omöjligt. För Maria började våndan ta plats på allvar inför gymnasievalet. Efter studenten blev den ännu starkare, när möjligheterna plötsligt stod vidöppna i alla riktningar.

I år läser hon musik på en folkhögskola men det var inget självklart eller smärtfritt val. Maria kom in som reserv i augusti och fick ett dygn på sig att tacka ja eller nej. Trots att hon länge hade velat komma in just där blev hon inte glad när kursledaren ringde och erbjöd platsen.

– Jag tänkte bara: ”Fan i helvetes jävla skit, varför gör de så här mot mig?”
Hon tittar ner i knäet och gnuggar sig i pannan. När hon tänker tillbaka känns det i hela kroppen igen, som en kall förlamning. Det kritiska dygnet tillbringade hon mest i sitt rum med telefonen i handen.

– Det var ingen idé att gå ut och försöka tänka på något annat. Jag bara pratade och pratade med hur många som helst.

När Maria hade diskuterat länge och väl med sin gudfar sa han ”men det låter ju som att du vill gå där”. Då var det som om något föll på plats och beslutet var fattat.

– Det finns inget skönare än att ha bestämt sig. Man blir lugn i hela kroppen.
Men processen var inte riktigt över ändå.

– När jag kom till skolan kände jag bara: ”Herregud, är jag här? Vad gör jag här?”

Fortfarande nu, ett halvår senare, överväger hon möjligheten att hoppa av. Väl medveten om att hon skulle må bättre av att släppa den tanken för att vara helt närvarande i utbildningen.

– Jag kan känna hur min blick blir ofokuserad och suddig när grubblet kommer igen. Vi jobbar mycket i grupp på skolan och de andra blir jätteirriterade när jag försvinner så där.

När det är mycket stress och många beslut hänger i luften blir varje litet val svårare. Maria beskriver det som att hennes hårddisk blir full och hon slår ifrån, stänger av omvärlden.
Varifrån velandet kommer vet hon inte riktigt.

– Jag har nog haft svårt att välja ända sen jag var liten. Jag kände mig ofta utanför i skolan, att jag inte passade in. Det gav väl en grundosäkerhet, jag visste inte hur jag skulle vara.

 För ett år sedan började Maria träffa en terapeut. Efter första samtalet stod det klart att hon måste jobba med snabba beslut och mind­re velande för att kunna fokusera mer på nuet. En av övningarna var att ta alla beslut inom 30 sekunder. Först var det väldigt ångestfyllt men efter några dagar blev det lite avdramatiserat.

– Jag lärde mig nog litegrann att acceptera att inte alltid göra de perfekta valen. Det är väl det som är den stora skräcken, att välja fel. Men världen går ju inte under, märker man ju.
 

Större beslut kan förstås kräva mer tid men då skulle hon på de 30 sekunderna bestämma när det var dags att ta dem. Till exempel: ”Jag lägger det där åt sidan nu och tänker på det ikväll mellan sju och åtta.” Att verkligen stänga av tankarna är väldigt svårt, säger Maria, men ett knep är att ställa mobil­alarmet.

– Det har varit lite av min räddning. Då kan jag stänga av malandet utan att skjuta det framför mig i det oändliga. Fast när alarmet piper och det är dags att bestämma blir jag ju superstressad.

Även för- och nackdelslistor har varit till stor hjälp för att kunna avlasta hjärnan och se situationen mer klart. Men det allra bästa är att prata med andra och känna hur det känns när de kommer med synpunkter, tycker Maria.

– Framför allt pratar jag med min mamma och gudfar. De är bättre på att lyssna än folk i min egen ålder, som knappt orkar med sina egna beslut …

Pratandet hjälper men kan också bli en flykt från valen. Maria skjuter ofta över sina avgöranden på andra och litar för mycket på omgivningen, säger hon.

– Någon gång måste man stanna upp och sluta fråga andra om råd. Jag vet ju det men det är inte så lätt. Allt det här är fortfarande som att hålla i en instruktionsbok.

Förutom funderingarna på utbildningen just nu har beslutsprocessen inför nästa höst redan börjat. Inte ens världsdelen är självklar.

– Ibland kan jag bli lite avundsjuk på mina föräldrars generation, de verkar ha haft färre val. Mamma hade varit utomlands en gång när hon var i min ålder. Jag gjorde min första resa som sjumånadersbebis och mina kompisar bor över exakt hela jorden nu.

Hon hör själv att det klingar i-landsproblem men våndan är verklig och plågsam. Ingen kan förneka att valen har blivit fler, med oöverskådliga universum av telefon­abonnemang, elleverantörer och utbildningar. I kombination med ett alltmer individualistiskt samhälle skapar det en väldig press, framför allt på unga människor, tror Maria.

– Vi måste hitta vår kärna, forma oss själva, vara unika och välja rätt pensionsförsäkring…

 Hon är delvis glad över friheten, som att själv ha fått välja estetiskt gymnasium. Men det tar på krafterna och hon önskar ofta att det fanns gränser för valfriheten.

– På Willys finns tre långa hyllor med pasta. Behöver vi verkligen det?
Många av Marias vänner går med samma ständiga bakgrundsbrus av tvivel över beslut som är tagna och ångest inför dem som måste tas.

– En hel del har det nog värre. Jag försöker i alla fall jobba med det.

Hon har börjat acceptera att hon behöver tid för sina beslut och förklarar det för sin omgivning. Folkhögskolegruppen väljer ny musikinriktning med jämna mellanrum och då har Maria varit tvungen att ta ställning på några minuter, vilket får henne att låsa sig av stress. Sedan hon pratade med sina lärare har de blivit bättre på att förvarna om när besluten närmar sig.

– Det är inte säkert att jag väljer rätt ändå men det blir inte lika mycket ”pang bom-stress”.
Samtidigt försöker hon lägga mindre tid på de oviktiga besluten.

– Om jag fastnar i ett val mellan olika tesorter brukar jag be någon annan bestämma.
Maria hoppas att hon ska bli bättre tills hon kanske en dag hamnar inför större avgöranden. Bara tanken på att bestämma över en annan människas liv får henne att rysa och dra upp axlarna till öronen.

– Tänk om jag skulle bli gravid nu. Eller om någon familjemedlem skulle hamna i koma i flera år … Hittills är det ju bara småsaker jag har velat om egentligen.

Maria heter egentligen något annat.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut