Mötet med mamma ska bli en film

"Jag undrar vem jag egentligen är ... Det känns meningslöst att leva i den här världen om man inte vet sina rötter."

Azigza Nuru läser speakertexten med mjuk röst. Han arbetar med en pilotversion av filmen om sin mamma i ett av klipprummen i kulturföreningen Fanzingos gulrappade stenhus i Alby utanför Stockholm, där det är öppet och gratis för unga att göra film och radio.

Mammans ansikte fyller datorskärmen på klippbordet.

- När jag till sist vågade fråga varför hon övergav mig började hon gråta, berättar han.

Från och med två års ålder bodde Azigza hos sin farmor i staden Mota i provinsen Gojam i norra Etiopien.

- Pappa bodde i ett hus i närheten, men det kändes som om det var farmor som älskade mig mest. Mamma hade försvunnit till Addis Abeba för att jobba. Jag såg henne aldrig mer - inte förrän i våras.

Han talar varmt om sin farmor; den kärlek han mötte som barn fick han av henne. Men hon var gammal. När Azigza var tolv år dog hon.

- Då tappade jag lusten att gå till skolan. Jag tänkte att nu har jag ingen. Jag har bara mig själv.

Hans pappa hade flyttat till Sverige, och släktingarna som hörde av sig ville han inte veta av.

- I två år drev jag omkring och försökte klara mig. Jag liftade med lastbilschaufförer till andra städer och skaffade pengar till mat genom att tvätta bilar och byta däck. Jag sov i skrotbilar eller i något rum som jag hyrde tillfälligt med kompisar. Det var ett dåligt liv. Jag kände mig ensam och levde med främlingar.

Azigza blev förvånad när hans pappa plötsligt dök upp i kvarteret där han brukade hålla till. "Nu ska du följa med mig till Sverige!" sade han, och Azigza gav upp sin frihet mot chansen att få en säng att sova i. Den nionde mars 2004 klockan elva på förmiddagen landade flygplanet på Arlanda, och pappans lägenhet i Alby blev Azigzas hem.

- Jag hade aldrig sett snö som faller ... De första två åren var jättesvåra för mig. Allt var konstigt och tråkigt, och jag tyckte att alla i Sverige var falska. Personer som jag trodde kunde bli mina vänner svek mig.

En dag i Alby centrum såg han en husvagn med namnet " Fanzingo ". Han blev nyfiken.

- De sökte skådespelare, så jag skrev upp mitt namn och blev fotograferad.

Nästa dag stod husvagnen i Hallunda centrum, och Azigza gick dit.

- En som heter Luis och jobbar med Fanzingo kände igen mig. Han tänkte att den där killen kan nog bli något, så han frågade om jag ville göra filmer och radioprogram. Han gjorde mig intresserad, och jag kände att han trodde på mig.

Azigza började göra webbradio. Han gick kurser och lärde sig tekniken, intervjuade människor i direktsändning och valde musiken.

Några månader senare gjorde han ett radioreportage om människors förhållande till tid. Det sändes i "Gör det själv" i Sveriges Radio P 3.

- Jag var nervös, för min svenska var så dålig. Jag tänkte att ingen skulle förstå. Men många hörde av sig och sade att det var ett suveränt reportage, och flera tyckte om min berättarröst. Det kanske är så att man förstår hur människor tänker när man hör dem prata.

Ungdomar i förorter som Alby eller Hallunda hörs och syns alldeles för sällan i medierna, tycker han.

- Medierna har en massa fördomar, de berättar nästan bara om det dåliga som händer. Ungdomar som jag kommer sällan fram. Och det är fel, för vi vet saker som andra inte vet. Varför skickar teve ut oviktiga teveserier bara för att tiden ska rinna? Låt unga i förorten göra viktiga filmer i stället, det är bra för demokratin!

Azigzas första kortfilm heter "Väderlek". Han gjorde den tillsammans med två tjejer under Fanzingos sommarkurs i fjol.

- Det var jättekul - ojojoj, jag tyckte att Fanzingo var ett paradisiskt ställe!

Det var under hösten 2007 han började fundera på att göra en film om sin mamma. Han hade fått veta att hon levde; hon hade plötsligt hört av sig och ringde då och då.

- Hon bad pappa att få prata med mig också, men jag sade nej. Jag var alldeles för arg på henne.

Till sist tog han luren i alla fall.

- Det kändes konstigt, för jag pratade ju med en främling. Men hon lät snäll, och jag började undra hur hon såg ut och vilken sorts människa hon var. Jag blev nyfiken.

Han började tjata på sin pappa om att få åka och hälsa på sin mamma, och med hjälp av Fanzingo fick han stipendium av Botkyrka kommun och Mäster Olofsgården. I början av april i år for han till Etiopen. Han reste till Mota där han växte upp och träffade sin mamma hos släktingar i Baherdar i Gojam.

- Hon grät när hon fick se mig, och då förstod jag att jag var en viktig person för henne. Vi var tillsammans i två dagar. Jag ställde många frågor och hon berättade hur det var när jag var liten.

Mamman ville inte bli filmad, men Azigza stod på sig. Han hade fått låna en proffsig filmkamera av Fanzingo , och han lät den rulla.

Hon ser besvärad ut i filmen. Till sist svarar hon på frågan varför hon övergav honom:

"Jag var tvungen."

Azigza liknar sin mamma; han har hennes drag och bär på ett allvar som också syns i hennes ögon när hon tittar in i kameran.

Hon var fjorton år och ensam i livet när hon blev gravid; Azigzas pappa var stridande soldat. Som nioåring hade hon flytt från fattigdomen i hembyn; sedan dess hade hon levt ensam, och hon hade fått jobba hårt för att överleva.

Hon bodde i Asmara, huvudstaden i Eritrea som på den tiden var en annekterad provins i Etiopien, och i samband med slutstriderna i inbördeskriget mellan den eritreanska befrielserörelsen och den etiopiska armén blev hon tvungen att fly för sitt och sin lilla pojkes liv.

- Hon gick i fem dagar genom öknen med mig på armen, berättar Azigza. När hon kom fram till Sudan var hon väldigt, väldigt trött. Hon hade kämpat i två år, och när hon äntligen träffade pappa igen kunde de inte komma överens. De var unga och hade olika drömmar, så de skildes. Mamma orkade inte ta hand om mig längre, så de bestämde att det bästa för mig var att bo hos farmor.

Azigza säger att han fick något viktigt med sig hem från Etiopien:

- Kärlek från morsan! Det känns bra med henne nu. Vi ringer varandra varannan vecka.

Nu drömmer han om att bli filmregissör.

- Jag ska göra filmer som berör folk och som säger något viktigt om livet, till exempel att barn som växer upp utan föräldrakärlek blir ensamma och allvarliga. Det finns så många övergivna ungdomar, och jag vill att de ska se min film så att de inte ger upp. Jag vill väcka dem och få dem att göra något för att nå sina drömmar. De kanske också kan hitta sitt förflutna och sin framtid.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut