Färgspråk

På morgonturerna i skogen påminns Lars Lerin ständigt om färgernas oändliga rikedom. Det är som att öva skalor, säger han.

- Som att kolla in skillnaden i det gröna mellan till exempel ett aspblad och ett björklöv. Som att lära sig att himlen är blå och gräset är grönt, och sedan kanske upptäcka att gräset är nästan blått ibland.

- Och resten av livet kan man sedan öva sig i att se och forska i hur det egentligen ser ut.

Lars Lerin, betraktad som Nordens kanske främste akvarellmålare, berättar om en kamrat han hade på en målarskola. En lektion var de ute och studerade berg. Kompisen hade med sig prover som han jämförde med berget för att få exakt tonträff i färgen.

Men "det funkade inte", säger Lars Lerin.

- Ljuset förvandlar färgen, precis som luften, solen och skuggorna. Det handlar lika mycket om vad som finns bredvid det man ska måla som motivet i sig. Allt samspelar.

- Det finns en mängd olika filter. Ett, och kanske det viktigaste, är hur man själv mår. Alla tolkar ju sina synintryck beroende på sinnesstämning och andra känslomässiga tillfälligheter. Sinnena kan vara öppna och klara, eller påverkade av alkohol eller andra droger.

I tjugo år vistades Lars Lerin långa perioder i mörker, ett mörker som han också målade. Alkohol och lugnande mediciner var ett försök att fly från rädslor och sociala fobier. De höll honom uppe, men bidrog också till att bryta sönder hans liv.

Tabletterna skulle ge honom mod och ökat självförtroende så att han skulle våga börja på Valands konsthögskola i Göteborg. I stället bidrog de till att öka ångesten.

- Till slut kunde jag inte leva utan tabletterna, än mindre med dem .

Vi träffar Lars Lerin i nyöppnade Konstens hus i värmländska Munkfors. En gammal fabrik har gjorts om till konsthall med hundratals verk av hemmasonen.

För tre år sedan började ljuset återvända till Lars Lerin och hans målande. Inte plötsligt, utan successivt och allt kraftfullare. Han kom till behandlingshem, gick igenom en avgiftning och började frigöra sig från beroendet och besattheten - långsamt fann han en väg tillbaka till sig själv.

När han mådde som sämst filtrerade han färgerna och skapandet genom mörka sinnesstämningar och häftiga humörskiften. Under hela 1990-talet målade han i Lofoten i Nordnorge. Efter att ett mångårigt förhållande med en norsk man tagit slut, återvände Lars Lerin för fem år sedan hem till Sunnemo i Värmland.

Han var en trasig och vilsen människa, men skaparkraften hade inte lämnat honom. Han målade hyggena. Där skogsmaskinerna rullat fram sticker gråsvarta avbrutna trädstammar upp. De påminner om ofullständiga hemliga tecken, sprungna ur den steniga marken. Även när man går riktigt nära dessa målningar i utställningshallen är det svårt att urskilja detaljer i allt det mörka.

- Jag målade maniskt, säger Lars Lerin allvarligt och tyst. Liksom i vanmakt, sorg, förtvivlan och frustration. Jag måste få ur mig all sorg och tomhet. Det kunde inte bli på något annat sätt. I grund och botten var det nog fråga om ett överlevnadsprojekt.

Lars Lerin pekar på en målning med en svärta som påminner om tjära. Han säger att han var slocknad efter det att han och sambon gått skilda vägar. Han sökte sig till måleriet och skrivandet, till färgerna där han var hemma.

På ett papper han skrivit samma morgon som vi träffas skriver han:

"I flera år var jag avstängd, drogad. Då målade jag samma bild bara om och om igen. Jag var inte vaken nog att ta in nya intryck så som jag kan nu."

Men allt var inte svart, det finns strimmor av ljus och färgglädje i målningarna från den här tiden.

- Mitt i allt detta erbarmliga mörker längtade jag efter ljuset och livet. Jag var vid ett vägskäl, säger han stilla.

Lars Lerin målade inte bara hyggena utan också övergivet gråa och bruna ödegårdar som ruvade i skogsbrynen. En enstaka gång var färgen djupröd. Var gårdarna och hyggena porträtt av inre landskap? Några hus verkar så utsatta att man nästan vill beskydda dem och tala lugnande till dem.

Lars Lerin var betraktaren som stod där ute i mörkret. Han längtade in. På vissa målningar finns ett varmt upplyst fönster. Men han kunde inte förmå sig att gå mot ljuset, inte då.

En äldre kvinna kommer fram till Lars Lerin där vi sitter och säger att han målar så fint. Han tackar artigt för berömmet, och skriver några ord i hennes utställningskatalog.

Varför gjorde han så dystra bilder i så mörka färger?

- Jag hade helt enkelt inte tillgång till den ljusa lätthet som hade funnits flera år tidigare.

Det var i gymnasiet Lars Lerin började måla på allvar. Han använde mycket ockra och gult, och han målade så ljust som det bara var möjligt. Mest akvareller, en teknik som varit hans alltsedan dess. Han var uppfylld av att måla, och han kunde förlora sig i olika valörer av vithet.

Konstnären Evert Lundquist var en inspiratör. En tavla med en ljusrosa gris i halmgult solsken minns han tydligt. Och en kaffekopp som skiftade i så många vita nyanser att de inte gick att beskriva.

- De blonda färgerna och valörerna hade med ungdomstiden att göra. Som andra ungdomar var jag väl optimistisk.

Han reste till Göteborg 1980 och började studera på Valands konstskola. En skygg, osäker, begåvad och homosexuell tjugofemåring klev in i den anrika målarskolan. En läkare hade skrivit ut lugnande tabletter för att han skulle må bättre. De blev till en välsignelse - och på sikt ett helvete.

På en vägg i konsthallen hänger målningar i akvarell av människor i och kring Munkfors. Det är en hushållerska i köksbestyr, en man som vilar i en trädgårdsstol, skördearbetande människor De ljusa och kärleksfulla bilderna av människor han kände väl är målade för två år sedan.

- Jag, säger han och ler, började hitta ett slags harmoni i mitt liv. Därför återvände jag till de här männi­skorna som jag tyckte mycket om och som jag skildrat redan för trettio år sedan.

På utställningen finns också målningar av andra människor från mitten av 1970-talet. Färgerna var klarare och starkare då, i dag är de mer sammansatta. Lars Lerins förståelse för färgerna liksom för människors skörhet har ökat. Allt är inte som det synes vara.

- Det är viktigt att inte bli lat och falla in i konventionen om hur jag tror att det ser ut. Närvarokänslan är viktig.

- Jag vill vara så sann och uppriktig som möjligt. Det ska synas att jag verkligen varit där och då, och ingen annanstans. Annars blir målningarna inte sanna.

Befriad från medicinerna och spriten understryker Lars Lerin att allt skapande i grunden handlar om att vara ärlig mot sig själv. Är man det, och dessutom tillräckligt pigg för att vara närvarande och öppen, så behöver man aldrig lita till något annat än sitt eget öga.

- Då har man gjort sitt bästa, när man så klart och tydligt som möjligt följer sin intuition. Ja, ungefär så är det väl?

Lars Lerin är en nyansernas man, både som målare och som människa. Vare sig bilderna är målade i Lofoten, Oslo, Indien eller Munkfors gör myriader av nyanser målningarna till vad de är. Mörker och disighet i Lofoten, men också enstaka skarpa ljuspunkter.

I Oslo åkte han berusad runt i taxi om nätterna och fotograferade hus. Bilderna han sedan målade i ateljén blev fulla av rörelse, men också av tung tomhet. Och av gråa nyanser.

I Indien, där han var tidigare i år, målade han öknar och små städer i torra landskap. Ljuset blev starkare, färgerna klarare. Han var samma skarpögda iakttagare som på andra platser. Men i bilderna finns en ny avspändhet och förtröstan. Kanske glädje. Återigen handlar det om sinnesstämning.

Han går runt i konsthallen och stannar framför några tavlor från Värmland. Det är vinter, bitande kallt och gårdarna ligger som svagt upplysta rymdstationer långt bort. Nyanser av svart, svart-grått, grått, grå-vitt, vitt och så vidare i det oändliga.

Lars Lerin berättar om sin mormor som bodde på en av Väder-öarna i Bohuslän. Hon fick besök av Evert Taube en gång.

- Han visade henne hur man skulle lära sig att se. De stod framför en klippa som störtade ner i havet. Mormor fick luta sig så att hon i första hand såg färgtonerna och inte motivet, det vill säga klippan och havet. Först då kunde hon urskilja klippans alla skiftningar, havets kulörer och färgernas alla nyanser.

- Mormors sikt var inte längre skymd av motivet.

Han läser från pappret igen: "Det handlar ju inte bara om färgnyanser utan också om mjukhet respektive hårdhet, glest/tjockt, blankt/matt. Hur fettglest, mjuktmatt, hårt glest, prickigt glest, luftigt blåmatt, surgrönt, varmgult, tomt hårt gult och så vidare i alla oändlighet."

Skogen är Lars Lerins färgskola. Den öppnar ögonen. Där finns det mesta han behöver veta, även om det kan ligga svåråtkomligt och dolt. Men, säger han, om han som konstnär övar sitt seende varje dag sätter sig färgkänslan i ryggmärgen.

- Jag märker genast när jag är i otakt med mig själv och naturen. Om jag är lyhörd och närvarande spelar det sedan ingen roll hur ljust eller mörkt eller hårt eller dämpat eller starkt jag målar. Det är bara att skruva på volymknappen ungefär.

- Man är i takt och samklang med livet. Och då kan det väl inte bli annat än bra, va?

Det är den viktigaste förändringen i Lars Lerins liv och målande, samklangen. Han kommer tillbaka till hur drogerna stängde av honom. Han var inte vaken nog att ta in nya intryck, som han är nu.

Har drogfriheten gjort honom till en bättre målare? Givit honom ett skarpare öga? En vassare pensel? En ny frihet? Ett nytt sätt att se på färger? Lars Lerin svarar ja på alla frågorna. I varje fall vill han tro och hoppas att det är så.

- Det är först nu som jag tycker att jag utvecklar mitt seende och min känslighet. Rent förnuftsmässigt förmår jag också bearbeta och vidareutveckla det jag ser hemma i ateljén. Färgerna, nyanserna, skiftningarna, tillstånden.

Detta är spännande - men också frustrerande - förklarar han. Han begriper att han aldrig kommer att finna mer än en bråkdel av de möjligheter och utmaningar som står till buds.

- Men så är ju livets villkor. Och det har jag accepterat nu.

Senare på kvällen ska han köra lite motion på gymmet. Kroppen måste numera också ha sitt.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut