Föräldraskap

När får man slänga ut sina barn?

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Bild

Sonja känner sig kluven. Å ena sidan: "Fan, nu ska han ut ur huset! Han är vuxen och borde klara sig själv!" Å andra sidan: "Min lilla pojke, nu är han hungrig! Jag måste gå och köpa mat ..."

Sonja känner sig kluven. Å ena sidan: "Fan, nu ska han ut ur huset! Han är vuxen och borde klara sig själv!" Å andra sidan: "Min lilla pojke, nu är han hungrig! Jag måste gå och köpa mat ..."

Peter är tjugo år. Han har inget jobb, och han studerar inte. Ibland söker han arbete, men det går trögt. För det mesta sover eller tränar han om dagarna. Kvällar och nätter träffar han sina kompisar, om han inte sitter vid datorn eller ser någon långfilm på teve.

Han bor hos sin mamma Sonja i en trerummare på Södermalm i Stockholm. Han fick det stora sovrummet; hon nöjde sig med det lilla. Han håller för det mesta till i vardagsrummet och tittar på teve eller lyssnar på musik; hon tar emot sina vänner i köket.

Annons:

Hon tycker att han ockuperar hennes hem.

- Han breder ut sig, gör sig löjlig över min musik, mina tavlor och min inredning. Han lagar visserligen mat åt oss båda ibland. Men han går sällan till affären och handlar, han städar inte efter sig och kläderna tvättar oftast jag. Nej, nu är det dags. Om vi ska kunna behålla en bra relation måste han flytta!

Sonja arbetar heltid och försörjer dem båda - trots att Peter numera är vuxen och skulle kunna klara sig själv.

- Peter är full av kraft, säger hon. Han är smart och analytisk, han har bra betyg och massor av förmågor. Men just nu latar han sig bara. Han lever på min bekostnad, som om han vore minderårig. Det gör mig orolig, otålig och irriterad ... Fast jag får skylla mig själv. Det är ju jag som gör det möjligt för honom att slippa ta ansvar.

Sonja har många gånger sagt åt honom att anstränga sig mer för att hitta ett jobb eller börja utbilda sig. Varje gång har han svarat att det inte är så lätt och att hon inte ska lägga sig i.

När det blir bråk mellan Sonja och Peter - då hörs det. Båda vrålar, och Sonja kastar ibland tallrikar när giftet rinner i blodet.

Men de är långt ifrån jämlika när det gäller den fysiska styrkan. Peter är stor och vältränad, Sonja snarast späd. Och den skillnaden utnyttjar han.

- Han struntar i vad jag säger. Om jag till exempel ber honom att få vara i fred i vardagsrummet - då sitter han kvar. Om jag säger åt honom att städa efter sig rycker han bara på axlarna. Jag känner mig maktlös i mitt eget hem. Han kan vara överlägsen och hotfull. En gång knuffade han till mig, och det händer faktiskt att jag är rädd att han ska slå mig.

Ibland drömmer Sonja att Peter är ett litet barn igen.

- Det är svårt att ta in att han redan är vuxen. Samtidigt är det min stora skräck att han aldrig blir självständig, att han fortfarande bor kvar hos mig när han är trettiofem.

Peter tycker att hon tjatar när hon säger att han borde flytta till en egen bostad.

- Han anklagar mig för att vilja kasta ut honom på gatan. "Det är du som har fött mig. Och jag har ju bott här i alla år. Så varför skulle jag flytta?" säger han ... Han gör mig osäker. När kan man begära att han flyttar? Jag har ett starkt behov av att få vara i fred och leva ett vuxet liv i mitt hem, men det är svårt så länge han ockuperar det.

Sonja har också krävt att Peter ska betala för mat och husrum. Men han vill inte betala.

- Han säger att han vill spara de pengar han får ihop när han någon enstaka gång tar ett ströjobb, och det har jag gått med på. Han kommer ju att behöva dem när han flyttar hemifrån.

Sonja har faktiskt redan köpt en liten bostadsrättslya åt Peter. Men han vill inte bo där. "Jag är för ung, och jag har inga pengar", säger han.

- Om han faktiskt flyttar dit och inte klarar sig ekonomiskt - då betalar jag månadsavgiften. Jag får väl hyra ut hans gamla rum så att jag har råd, säger Sonja.

Men varför har inte Sonja knuffat ut Peter ur boet? Varför ger hon honom dubbla budskap?

- Jag vet att jag får skylla mig själv, säger hon. Jag har inte drivit på tillräckligt hårt. Men vi är inne i en process som väcker svåra känslor i mig. Från min barndom, från den dag då jag lämnade mina föräldrar och mitt hemland i sydöstra Europa, från den smärtsamma tiden då jag skilde mig från Peters pappa.

Pojken var sju år när föräldrarna flyttade isär.

- Vi hade hårda konflikter. Vi stred om vårdnaden. Under den första tiden bodde Peter hos sin pappa, och då fick jag knappt träffa honom. Det var en mycket svår period för mig.

Sonja tänker att Peter kanske mår bättre om hon inte pressar honom för hårt.

- Jag vill ju inte stöta bort honom, för han har inte så många andra. Numera vill han sällan träffa sin pappa. Jag är hans trygghet, och så har det varit i många år ... Jag är rädd för att skada honom om jag puttar ut honom för tidigt. Samtidig förstår jag att vår relation kan bli förgiftad om jag låter honom bo kvar för länge.

Sonja pendlar. "Han är ju vuxen, det är klart att han ska flytta" tänker hon. Och så en stund senare: "Herregud, hur ska han klara sig? Tänk om han får cellskräck i den där lilla lägenheten!"

Hon tror att hon hade ställt hårdare krav på en flicka.

- I mitt hemland är det större att få en son än att få en dotter. En son ska servas, sådan är kulturen ... Jag är en stark kvinna med svagheter, och Peter är en av dem. Fast när jag tänker efter inser jag att han själv har reagerat. "Mamma, varför gav du mig det stora sovrummet? Du borde ha sagt nej!" sade han en gång.

Sonja flyttade själv hemifrån när hon var nitton år. Då for hon utomlands för att studera.

- Jag känner inte igen mig i Peter när det gäller handlingsförmåga och kraft. Mina föräldrar och vänner ligger på och undrar varför han inte gör något. Jag är rädd att han inte förmår att bryta sig ut ur denna tillvaro och bli vuxen.

Juridiskt sett har Sonjas ansvar för Peters försörjning upphört. Ingen förälder är formellt skyldig att betala mat, kläder eller husrum för ett myndigt barn som har gått ut gymnasieskolan.

Men enligt Sonjas personliga moral gäller hennes försörjningsplikt så länge Peter inte står stadigt på egna ben.

- När han har fått ett arbete, eller när han har börjat studera och fått studielån - då kan jag slappna av. Då upphör mitt ansvar. Men till dess är det min skyldighet att försörja honom. Han är ju mitt barn, jag kan inte låta honom gå hungrig. Fast å andra sidan ... Så länge jag fyller kylskåpet blir han inte tvungen att skärpa sig och skaffa egna pengar till mat. Det är en svår balansgång att vara förälder.

När Sonja flyttade hemifrån fick hon en egen lägenhet av sina föräldrar. Och nu har hon i sin tur alltså köpt en bostadsrätt åt Peter. Hon tycker att föräldrar som har råd är skyldiga att ordna bostad åt barnen.

- Jag bär på en skuld till Peter. Det var jag som satte honom till världen. Han har aldrig bett att få bli född. Men nu när han är vuxen - hur mycket ska jag hjälpa honom? Var går gränsen?

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

cairns
Foto:Catherine Shaw/AFP

 Greps på lördagen. Barnen påträffades döda i bostaden i Australien. 1  1 tweets  0 rekommendationer  0 rekommendationer

 Svar på raketattack. Första gången Israel agerade militärt sedan augusti. 10  5 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

lofven500
Foto:Roger Turesson

 Ny mätning av Novus. Och lägst förtroende har väljarna för... 692  29 tweets  663 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
nutidstestet_500
Foto:Henrik Montgomery/TT

Har du hängt med i veckans nyhetsflöde?  Gör veckans Nutidstest här. 44  4 tweets  40 rekommendationer  0 rekommendationer

Svenskens "engelska" självförtroende är stort.  Läs mer. 80  7 tweets  73 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: