Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

När fler tigger blir vi mindre givmilda

Bilder från fotografen Roger Turessons och reportern Josefine Hökerbergs reportageserie om tiggare i Stockholm. Reportagen publicerades i Dagens Nyheter 2013 och samma år fick reporter och fotograf Stora journalistpriset i klassen ”Årets berättare”.
Bilder från fotografen Roger Turessons och reportern Josefine Hökerbergs reportageserie om tiggare i Stockholm. Reportagen publicerades i Dagens Nyheter 2013 och samma år fick reporter och fotograf Stora journalistpriset i klassen ”Årets berättare”. Foto: Roger Turesson

EU-migranterna som ber om våra pengar blir allt fler. Och just detta kan göra att de får allt mindre. Svensk-amerikansk forskning visar att ju fler som vädjar till vår medkänsla, desto mindre benägna blir vi att ge. Till slut stänger vi av.

Daniel Västfjäll är professor i kognitiv psykologi vid Linköpings universitet. Tillsammans med forskarkolleger i Oregon i USA undersöker han sedan åtta år tillbaka mekanismer för mänskligt beslutsfattande.

– Vår studie visar att det är lätt att sympatisera med en enstaka individ, men vi blir mycket mer ovilliga att ge om vi ständigt blir påminda om alla de personer vi inte kan hjälpa. Då tappar vi vår empati, vilket är helt naturligt. Vi är historiskt präglade att leva i små grupper, vårt känslosystem är inte anpassade till vårt moderna samhälle, säger Daniel Västfjäll.

Därför tror han att vi blir mindre benägna att ge ju fler tiggare som kommer hit och ber om våra pengar. Vi kan inte hjälpa alla.

– Första tiggaren jag stöter på kanske jag kan känna empati för, men när det blir, tio, femton, tjugo, så kommer mina känslor att trubbas av. Sker det varje dag under lång tid blir en naturlig reaktion hos många människor att stänga av.

Då vänder vi bort blicken och låtsas inte se, ett slags överlevnadsmekanism. Empatin är både en positiv och negativ känsla. Det är jobbigt att se andra människor lida. Men det är också jobbigt att inte ha något val, att inte själv kunna bestämma när man vill ge pengar eller inte.

– I grund och botten blir det för mycket. Det lättaste sättet att komma undan blir att inte engagera sig känslomässigt. Det kan vara bra för en själv, men konsekvensen blir att den behövande inte får någonting. Och det kanske inte stämmer med hur man vill se sig själv som en godhjärtad människa, och kan leda till upprörda känslor kring tiggare i allmänhet. I stället för att tycka att man själv är en dålig människa blir man arg på tiggarna.

Så förvandlas i grunden goda känslor till negativa. Det är jobbigt att hela tiden bli påmind om andras lidande. till slut kanske vi ställer oss frågan ”Varför kommer de hit och stör mitt välbefinnande?”

Daniel Västfjäll menar att Sverige har varit ett speciellt land. Välfärdssystemet har gjort att vi inte haft någon grupp som varit riktigt utanför.

– Svenskar har varit oerhört givmilda mot behövande i avlägsna länder. Vi ska också komma ihåg att varje svensk ger 70 kronor i veckan via biståndsprogrammet som finansieras via skattesystemet. Men nu har vi plötsligt fattigdomen här i vår närhet, både tiggare från andra länder och svenska familjer som har svårt att få ekonomin att gå ihop.

I grunden är givandet något fundamentalt hos människan, menar Daniel Västfjäll. Hela vår tillvaro bygger på att vi samarbetar och hjälper varandra utan egen vinning.

– Inom ekonomisk forskning har man svårt att förstå hur man kan ge bort pengar utan att få något tillbaka. Forskningen är fokuserad på den själviska nyttomaximerande människan. För oss psykologer är det självklart att det kan kännas bra att göra en god gärning.

Men vad är det som får människor att reagera på ett visst sätt i olika situationer där det handlar om att ge? Vad är psykologin bakom detta? Vad är det som gör att vi lättar på plånboken? Daniel Västfjäll har själv funderat mycket kring dessa frågor.

– Goda gärningar är ett lim som håller ihop samhället. Det är underligt att det forskats så lite kring detta, säger han.

Men nu har hans forskargrupp precis fått nya anslag, både i Sverige och USA, för att fortsätta forskningen om varför vi ger och när.

Nu under april publicerar gruppen en vetenskaplig artikel i tidskriften ”Frontiers in Psychology” om sin senaste forskning som går ut på att undersöka huruvida människor blir mer givmilda om de får höra att det är okej att inte hjälpa alla. De använder sig av begreppet ”pseudoineffektivitet” för att beskriva vad som händer när hjälpbehovet blir för stort. Då kan vi bli nästan paralyserade av hopplöshet, vilket ofta leder till att vi inte ger någonting över huvud taget. Vi vänder bort blicken.

– När massor av människor lider samtidigt blir det ett räknefel i huvudet, ett slags överbelastning. I vår forskning, som är väldigt ny, har det redan visat sig att benägenheten att hjälpa ökar markant om man får höra att det inte är något fel att bara ge till en person, säger Daniel Västfjäll.

Om man ställer sig frågan ”Vad kan jag göra för den här enskilda personen?” i stället för att tänka på behoven i stort blir det mycket lättare att hantera mötet med fattigdomen.

Och därför menar Daniel Västfjäll att man visst kan nöja sig med att ge pengar till den första tiggare man möter och därefter gå vidare utan att behöva ha dåligt samvete.

– Även om jag möter hundra tiggare är det bra att jag gett den första en femma, säger han.

Så gjordes studien

Studien ”Compassion fade: Affect and charity are greatest for a single child in need” är publicerad i tidskriften PLOS One.

Forskarna har bland annat låtit studenter titta på bilder av behövande barn som de uppmanades att hjälpa. Viljan att ge var klart störst till ett ensamt barn och sjönk när fler barn behövde hjälp.

Man mätte också fysiologiska reaktioner på ansiktsmuskler som aktiveras vid välbehag respektive obehag.

I ny forskning som precis påbörjats studerar man om benägenheten att ge ökar om man får höra att det är okej att bara ge till en person, och att man inte behöver tänka på det stora generella hjälpbehovet som finns.

Brecht om medlidande
Bertolt Brecht.

”Min bransch är en alltför svår bransch, för den består i att väcka det mänskliga medlidandet. Det finns några få saker som skakar människosjälen, några få saker, men det sorgliga är att så snart man har använt dem lite verkar de inte mer. Människan besitter nämligen den fruktansvärda förmågan att liksom av en kraft göra sig känslolös. Därav exempelvis kommer det sig att en man som ser en annan karl stå i gathörnet med bara en kort armstump visserligen i första förskräckelsen är beredd att ge honom tio penny, men andra gången aldrig mer än fem penny, och ser han honom för tredje gången så antvardar han honom kallblodigt åt polisen.”

Ur ”Tolvskillingsoperan” av Bertold Brecht och Kurt Weill (Tidens förlag, översättning Ebbe Linde) från 1928 som i sin tur bygger på en 1700-talsopera.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.