Naturfilm befäster könsrollerna

Naturfilmerna i teve är som rena dokusåpor, anser hon. Verkligheten klipps ihop efter mänskliga normer och värderingar - allt för att passa in i vår bild av vad som är normalt och onormalt.

Hillevi Ganetz är docent vid Linköpings universitet och knuten till Tema Genus. Där har hon bland annat studerat ett tjugotal naturfilmer som visats i Sveriges Television.

Men vilken bild ger de egentligen av djuren och deras beteende?

Den äldsta film hon granskat är från 1959 och den färskaste något år gammal. Programmen handlar om älgar och lejon, om skogens och djurens okrönta "konungar".
- Visst är det en verklig natur som syns på alla bilder, men olika scener klipps ihop för att passa ett västerländskt sätt att betrakta djuren och deras liv. Nästan alltid handlar det om vår kulturs syn på sexualitet och genus som tittarna utan att tänka på det får ta del av.

I naturen förekommer homosexuella relationer och det är inte alltid som djurhonan tar hand om sina ungar. Men detta är tabu att skildra, enligt Hillevi Ganetz.

Hon anser att naturfilmerna bidrar till att befästa könsroller och rådande moralvärderingar i samhället.
- De här filmerna är till exempel ofta inriktade på kärnfamiljen som norm. Djuren skildras i termer av mamma-pappa-barn. Och pappan, hanen, är ofta den överordnade.

Skildringarna av lejonen på de afrikanska savannerna visar detta tydligt, fortsätter Hillevi Ganetz.
- En lejonfamilj lever ihop under lång tid och kan bestå av upp emot tolv medlemmar. Den kallas då en flock. Men en älgko och en älgkalv som vandrar tillsammans under ett år betraktas som en familj.
- Visst kan det kännas märkligt att kalla en flock lejon för en familj, men jag ser ett värde i att utmana gängse föreställningar om vad som är en familj och hur den lever.

I naturfilmerna framställs lejonhanen som den stora, starka och betydelsefulla. Men i själva verket leder den äldsta honan jakten och hon är helt avgörande för om flocken eller familjen ska överleva. Hanens uppgift är i princip att betäcka honorna, han jagar inte gärna själv utan är med och delar bytet som honorna tagit.
- Naturfilmerna befäster myten om den maskulina, manliga överlägsenheten genom att tilldela lejonhanen en ledarroll och ge honom epitetet "djurens konung". Trots att den äldsta honan är viktigast.

I sin studie har Hillevi Ganetz inriktat sig på hur naturfilmerna rör sig i gränslandet mellan djur och kultur, mellan manligt och kvinnligt och mellan normalt och onormalt.

I de tidiga filmer som ingår i hennes granskning saknas helt skildringar av sex och våld. En förklaring är den betydelse amerikanen Walt Disney hade för naturfilmens utformning under 1940-talet. Han hade en konservativ syn på familjen och ville att detta skulle återspeglas i hans filmer. Djuren skulle vara personligheter och förmänskligas.
- Disney tyckte att även naturfilmerna borde innehålla en historia, en berättelse. Naturen skulle inte skildras rakt upp och ned utan regisseras för att passa in i människans beteendemönster och sätt att vara. Vi som tittar tror att alla bilderna visar en oredigerad verklighet, men så är det inte.

Hillevi Ganetz tycker att naturfilmer kan jämföras med dokusåpor, för det handlar ju mer om fiktion än om fakta.

I sin granskning har Hillevi Ganetz funnit att naturfilmerna också överför mänskliga normer och attityder i beskrivningarna av djurens sexualitet; det godkända är sex mellan hanar och honor, alltså den traditionella heterosexualiteten som inte alls är allenarådande bland djuren. Ändå ses honor som har sex med varandra som avvikande, deras beteende strider mot djurens "normala" agerande.

- I en film har två lejonhonor sex med varandra. Speakerrösten framhåller att den ena honan är brunstig och att hon ger sig på den yngre honan eftersom det inte finns någon hane i närheten. Är det så vi ska tolka lesbiska kvinnor också, som att de har sex tillsammans därför att det saknas män?
- Djur har lust men den skildras sällan och ses då som något icke naturligt. Precis som kvinnans lust förnekades av männen under århundraden.

Under senare år har det blivit allt vanligare att naturfilmerna innehåller parningsscener. Ofta åtföljda av en röst som i detalj förklarar vad tittarna ser. Kanske är det en spegel av vår tid som är så oerhört fokuserad på det sexuella, funderar Hillevi Ganetz.

En iakttagelse hon säger sig ha gjort under granskningen är att vita människor så ofta lyser med sin frånvaro i naturfilmer.
- Svarta människor däremot förekommer som guider, som jägare eller som exotiska inslag. I en mening jämställs de med naturen. Vita röster däremot tillåts lotsa tittarna genom filmerna och placera in det som sker i vårt kulturella mönster.

Hillevi Ganetz arbetar med mediefrågor på Tema Genus där hennes stora forskningsprojekt handlar om medier och konsumtion. Granskningen av naturfilmerna har hon gjort lite vid sidan om. Efter att ha berättat om sina resultat i tidskriften Genus, som ges ut av Nationella sekretariatet för genusforskning i Göteborg, har många nyfikna kontaktat henne.
- Det visar att det finns ett stort intresse för natur och djur. Mitt bidrag kanske kan vara att vi lär oss se på naturfilmerna med andra och mer kritiska ögon. De är inte bara objektiva skildringar, utan präglas i stor utsträckning av de normer och den moralsyn som råder i samhället.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut