Orden som befriare

Missbruk, äckel och en hjärna som hotade att gå sönder. Under flera år snurrade spriten, rakbladen, övergreppen, knarket och de elaka demonerna runt i en osalig blandning. Halvvägs nere i graven kom dock änglarna och kallade Berny Pålsson åter till livet.

"Jag är en ängel. Inte en människa. Min verklighet började när mina vingar växte ut. Det var då andetagen tog vid och det var då jag började kunna urskilja stjärnor i mörkret jag lever i."

Så inleder Berny Pålsson sin bok "Vingklippt ängel". Den skildrar en ung människas vandring från mörker till ljus. De nedtecknade orden blev en viktig del i hennes försök att komma bort från psykoserna, de sönderskurna armarna och ett mycket destruktivt liv.

För Insidans reporter berättar Berny att hon växte upp i Enskede söder om Stockholm i en inte helt vanlig familj. Pappan var alkoholist och mamman ofta deprimerad. Redan i mellanstadiet rotade Berny efter sprit i föräldrarnas barskåp och hon stal deras mediciner - snart började hon missbruka droger, läkemedel, sex och alkohol.

Hon tyckte inte att någon i familjen förstod henne, inte föräldrarna och inte de fyra äldre syskonen. De hade nog med sina egna problem. Men mitt i värsta mörkret försökte en yngre bror ändå förstå och stötta henne. Han betyder mycket än i dag.

"Hemma var jag en skugga. Det var som om mina känslor inte fick plats, jag fick inte plats. Ingen hade tid med mig, ingen hörde min gråt, ingen såg min ilska. Jag skulle vara skuggan, skuggan som satt bredvid och var tyst och snäll. Mamma var på något sätt avlägsen. Och pappa var full. Och nästan alltid bråkade de. Det kändes som om ingen av mina föräldrar var där, inte ens när de faktiskt fysiskt var där. När mamma var borta brukade jag sitta och lukta på hennes nattlinne. Jag saknade min mamma."

Som barn var Berny alltid rädd; hon oroade sig för djävulen, för att vara ensam, för spindlar, för att vara med andra, för mat och telefoner. Fyra år gammal var hon besatt av döden och hon begravde alla sina mjukisdjur. Hon förstod inte andra barn, och de förstod sig inte på henne. Hon var utanför.

"Jag blev mobbad på dagis. Jag tyckte inte om andra barn, och de tyckte jag var konstig. Redan då var jag annorlunda. En gång band de fast mig vid ett träd och lämnade mig där. Det var då jag fick min spindelfobi, tror jag, eftersom det kröp en spindel på armen och jag inte kunde ta bort den."

När Berny var 18 år fick hon diagnosen schizofreni. Hon äter fortfarande flera mediciner för att hålla sjukdomen i schack. Bara den som vet att han eller hon är sjuk kan enligt henne bli frisk.

"Problemen började långt före mellanstadiet, men det var vid elva års ålder demonerna besökte mig för första gången. De började med att viska sitt budskap till mig med mörka och raspiga röster och lovade att de skulle rädda mig om jag lyssnade på dem. Jag var skräckslagen och lydde blint, men det hjälpte inte. Men tiden blev rösterna allt starkare och mer krävande. De kommenterade allt jag gjorde och satte upp regler som jag var tvungen att följa. Det var under den tiden jag började skolka, dricka, använda droger och skära mig."

Hennes armar och ben är streckade av stora och små ärr. När hon skar sig med rakbladen försvann den psykiska smärtan. Det gjorde ont på riktigt, såret och blodet syntes och var verkliga. Ingen såg det onda inuti, eller kanske ville de inte se.

"Andra gången jag försökte begå självmord var vid tolv års ålder. Jag satt gråtande på badkarskanten med pappas rakhyvel i handen. Ännu hade jag inte upptäckt hur man pillar ut rakbladen. På nedervåningen, som jag med springande steg flytt ifrån, pågick ett av mina föräldrars högljudda bråk."

Åtta gånger under tonårstiden försökte hon ta sitt liv. Flera gånger var hon på väg att dö av överdoser - och hela tiden upplevde hon det där stora utanförskapet, hon kände sig som en främling till och med inför själva livet. Till slut trodde hon att hon var en ängel.

"Det är sommar och demonerna besöker mig allt oftare och jag blir inte bättre trots att jag varit på behandlingshemmet i flera månader. Jag blir sämre. Dagarna rusar förbi, vansinnet är uppdrivet i ett högt tempo som håller i sig dag och natt, och jag söker ständig ångestlindring, tillflyktsorter och ömhet. Jag letar inom mig efter den lilla femåriga flickan med blåbärssylt runt munnen, den flicka som jag en gång kanske var, men jag hittar inte, det enda jag hittar är ett barn vars enda vän är dödslängtan."

Berny hoppade av skolan i åttan. Då hade hon varit full och påtänd under lektionerna. Lärarna kunde inte hantera att hon skolkade och kamraterna blev rädda för henne när hon bankade huvudet i väggen eller skar sig i klassrummet. Drogerna var ett sätt att fly från rösterna. Hon slussades runt mellan olika behandlingshem och prövade alla möjliga upptänkliga terapier. För två år sedan började hon skriva ned sin berättelse. Orden forsade ur henne. Nu blev hennes känslor och tankar tydliga, de stod där synliga på pappren i svart på vitt. Då behövde hon inte längre skära sig. Hennes inre smärta fyllde sida efter sida.

"Pappa kommer och hälsar på mig nästan varje dag. Ofta stannar han i en timme ungefär. Vi behöver inte leta efter saker att prata om längre, det kommer naturligt och vi har många år att ta igen. Pappa berättar om sin dag, om sitt arbete och om hur syskonen och syskonbarnen har det. Vi pratar om böcker och upptäcker att vi båda älskar Dostojevskijs ´Idioten´. Jag får veta att pappa tycker om Bob Dylan och att han blev utfryst av omgivningen när han var ung på grund av sin tro på Gud. /.../ Jag har insett att jag behöver mina föräldrar och numera har vi en fin kontakt. Vi pratar med varandra, lyssnar och kramar om varandra när vi ses. Vi kan till och med diskutera det som varit, de förklarar utifrån sin sida och jag utifrån min. De säger att de älskar mig. De säger att jag är välkommen hem när jag vill."

I dag bor Berny i en egen lägenhet i Haninge söder om Stockholm. Hon får hjälp av olika stödpersoner och av den öppna psykvården. Hon har en bra kontakt med sina föräldrar och sina syskon. Till andra psykiskt sjuka vill hon säga att det finns en värld bortom mörkret - trots att det kan vara svårt att tro det när man mår som sämst. Själv mår hon bättre i dag, men är inte frisk. Hon äter ännu sex olika mediciner, skär sig ibland och måste läggas in för sina psykoser.

"Än är det långt kvar och jag har ingen som helst garanti för att jag kommer att orka ända fram. Jag vet bara att jag måste försöka. Det är jag skyldig mig själv och dem som älskar mig."

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut