Det dolda lidandet

På ytan bra – men glädjen finns inte där

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

  • 0
  • 0
  • 0
  • 0

Marianne, 76, var känd som ”den glada”, berättar hon. Men de senaste åren har hon haft svårt att glädjas, utan att hon riktigt kan förstå varför – egentligen är ju allt bra.

Marianne, 76, var känd som ”den glada”, berättar hon. Men de senaste åren har hon haft svårt att glädjas, utan att hon riktigt kan förstå varför – egentligen är ju allt bra.

För ett par år sedan hamnade Marianne i en svår depression. Minnena omkring det är lite diffusa, men hon minns att hon blev hämtad hemma, fick åka in till sjukhuset och stanna där över natten. Dagen efter skrevs hon ut. Sedan dess har hon regelbunden kontakt med det äldrepsykiatriska teamet inom Norra Stockholms psykiatri, och har även legat inne på den äldrepsykiatriska avdelningen på S:t Görans sjukhus vid ett tillfälle.

– Jag äter medicin, går i egna samtal och är med i en samtalsgrupp, berättar Marianne. Det har gått lite upp och ner med depressionen, men jag har inte blivit av med den, det är som om det vilar något tungt över mig, jag känner mig sorgsen. Just nu är jag inne i en ovanligt långvarig period av nedstämdhet, jag försöker rycka upp mig men det är svårt.

Annons:

Några år innan Marianne blev deprimerad fick hon en stroke som också ledde till att hon fick epilepsi, som hon medicinerar emot. Eventuellt har hon haft en eller ett par mindre stroker efter det, och hon tror att de depressiva symtomen kan hänga ihop med strokerna.

– Tidigare i livet hade jag aldrig problem med depressioner. Jag var oerhört glad av mig, jag var känd för det, jag skrattade så mycket, säger Marianne. Nu har jag svårt att glädjas över något, trots att allt egentligen är bra. Jag har barn och barnbarn som månar om mig, jag har vänner, jag har en jättefin lägenhet.

Marianne försöker ofta dölja sin nedstämdhet när hon är med andra.

– Man vill ju inte belasta sina närstående. Jag försöker anstränga mig. Och ingen har sagt något, varken familj eller vänner, men jag märker ju själv hur jag inte riktigt är med, jag kan inte skratta med de andra. Det är som om jag befinner mig i ett skal som jag inte kan ta mig igenom.

Marianne berättar om flera resor som hon blivit medbjuden på av vänner.

– Det har varit så fint, ändå har jag känt det som om någonting är fel. ”Vad är det med mig, varför kan jag inte vara glad?” Jag har dragit mig undan, sökt ensamheten fast jag egentligen inte har velat ha den.

Även om hon inte har blivit av med depressionen känner Marianne att hon har bra stöd hos det äldrepsykiatriska teamet, med psykiater och annan personal. Det känns som hennes skyddsnät, säger hon.

– Där finns kloka människor som lyssnar. De är väl insatta i problemen, de tar en på allvar, det är en trygghet. Jag träffar sjuksköterskan där kontinuerligt, och är det något kan jag ringa henne när som helst. Ibland kan ett telefonsamtal räcka för att det ska kännas lite bättre.

Läs mer:

”Åren har lärt mig att jag kan leva bra”

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

facebook
Foto:TT

 Gick ned på morgonen. I Sverige och stora delar av världen. 19  5 tweets  14 rekommendationer  0 rekommendationer

 Spärrade av entrén till P4 Dalarna. Tvingade radiostationen att mörka Förintelsens minnesdag.

p4dalarna
Foto:TT
Annons:
emiprestate_puff
Foto:AP

 Så ser stormen ut från rymden – bildspecial. Bilförbud i New York. 20  7 tweets  12 rekommendationer  1 rekommendationer

 Udda kontaktannonser. New York-bor tar chansen när stormen drar in.

 Farligaste ställningen. Skada det sällan pratas om. 25  6 tweets  18 rekommendationer  1 rekommendationer

sexställning
Foto:Alamy
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: