”Parterapi kan förstärka könsrollerna”

I självhjälpsböcker, tidningarnas frågespalter och radions ring in-program dyker de upp: relationsexperterna som hjälper oss att lösa livspusslet. I teve får vi följa med ända hem till vilsna par som får hjälp att pussla ihop kärlek, karriär, barn, sexliv, hemarbete, fritid och stress.

Under 2000-talet har populärterapin i medierna exploderat. Överallt möter vi psykologer och coacher som hjälper oss att nå det lyckliga förhållandet. Enligt terapeuterna är det nämligen något som alla kan få, bara vi anstränger oss och följer deras råd. Relationen har blivit ett projekt och det är vårt ansvar att ständigt jobba på att förbättra den.

Det är ingen tvekan om att frågespalterna, böckerna och programmen är omtyckta.
Sociologen Sara Eldén vid Lunds universitet har doktorerat med en avhandling om hur man lyckas som par enligt populärterapin. Hon har studerat självhjälpsböcker och två teveprogram där experter hjälper par.

– Vi är mer vilsna i dag. Den traditionella bilden av ett förhållande där kvinnan skötte om hem och barn medan mannen arbetade har förändrats i och med att religionen och andra traditionella krafter fått en svagare roll i samhället. Nu har andra experter tagit över och skapar nya manus för hur vi ska vara, säger hon.

Trenden inom populärterapin är att vara könsneutral och ledorden är jämlikhet, trygghet och respekt. Parens problem beror på individernas olika personlighet, inte på kultur eller maktstrukturer. Vi har lämnat det patriarkala samhället och i dag har alla möjlighet att fixa en relation som passar just dem.

Men det som experterna tycker är den bästa lösningen i det individuella fallet är ofta en lösning som för oss tillbaka till traditionella könsroller, konstaterar Sara Eldén.

Lisa och Linus är i 25-årsåldern och nyblivna föräldrar. De medverkar i ett program i SVT, där en psykolog och en coach hjälper par att hitta en fungerande relation. Deras bebis skriker, de är trötta och slitna och hade inte förväntat sig att det skulle vara så svårt att vara föräldrar som det faktiskt är. De är rädda att tappa bort sig själva när de ständigt fokuserar på barnet.

Trots att både Lisa och Linus beskriver samma problem så får de helt olika råd. Mamman uppmanas att acceptera att det är jobbigt att vara förälder och att hon får tid för sig själv senare. Pappan uppmuntras att inte glömma bort att ”bara vara Linus”, prioritera egen tid och träffa polarna. Programledarna påpekar själva att det kanske inte är så politiskt korrekt, men motiverar det med att de utgår från Lisas och Linus individuella behov.

– Men man missar att individen inte är en fristående punkt, utan vi påverkas alla av kön, klass, ras och etnicitet. Genom att låtsas att detta inte finns blir det svårt att se hur det påverkar relationen. Kön försvinner inte för att vi blundar för det, säger Sara Eldén.

 Verktygen som paren får använda för att nå målen presenteras som könsneutrala. Men i praktiken får kvinnorna vissa övningar och män andra. Lisa får till exempel i uppgift att sitta i ett träd i skogen och lära sig ordlös kommunikation, för det är det man har med bebisar.

Linus får däremot belöna sig själv med en tiokrona varje gång han struntar i att göra någon typisk föräldrasak, som att hoppa över att dammsuga fast det är smutsigt. Pengarna får han sedan använda till att dricka öl med kompisarna.

– Kvinnorna uppmanas att söka lugn inåt och att fokusera på barn och hem, medan männen ska vända sig ut i samhället mot offentligheten.

Ett annat problem som uppkommer när individen är i fokus är att man bara kan leta fel hos sig själv, aldrig hos den andra. Det är nämligen bara dig själv du kan förändra, enligt populärterapeuterna. Sara Eldén menar att det gör att vissa problem i förhållandet aldrig kommer upp på bordet. Fördelningen av hushållsarbetet är ett sådant exempel.

Hos Åsa och Åke, ett par i 45-årsåldern med ett barn, är det hon som hämtar på dagis, handlar mat, lagar mat, städar och håller efter trädgården, medan han kommer hem från jobbet och sätter sig i fåtöljen och läser. Varje dag. Experterna förklarar att det är ett lika stort problem att Åsa är för snabb och fixar allt, som att Åke är för långsam och inte hinner med. Lösningen blir att Åsa och Åke får byta roller för en dag. Åke måste gå upp i tempo och Åsa lära sig att varva ner.

– Det är en god tanke att alla är jämlika och att det aldrig kan vara den enas fel mer än den and­ras. Man utgår från att män och kvinnor vill delta i hemarbetet lika mycket, men flera studier har visat att verkligheten ser annorlunda ut. Det är inte en individuell tillfällighet att det alltid är männen i programmen som har problem med att utföra sin del av hushållsarbetet, säger Sara Eldén.

Fokuseringen på individens ansvar för relationen gör också att experterna aldrig kan ha fel. När Therese protesterar mot programledarnas definition av hennes och sambon Thomas problem och lösningar, så blir Therese själv problemet eftersom hon inte vill förändra sig enligt experternas mall.

Therese och Thomas är cirka 40 år, har tre barn och driver tillsammans ett företag i bilbranschen. Experterna menar att deras problem är att de har för lite familjetid. Therese hävdar att de har för lite pengar. För att de ska bli bättre på att prioritera familjen vill terapeuterna att Thomas följer med ut i verkstan och diskuterar förhållandet utifrån bilmekartermer, medan Therese uppmanas att måla självporträtt i skogen.

 – Det finns en obskyr idé om att kvinnor tycker om att vara i naturen och måla, men när Therese vägrar vänder sig programledaren mot teverutan, höjer fingret och säger: ”Vi ger verktygen, men du gör jobbet.” Därmed blir Therese ansvarig för att relationen inte förbättras, säger Sara Eldén.

 Trots att hon ser flera problem med populärterapin så finns det också mycket positivt med den, betonar hon.

– När relationer diskuteras i medierna flyttar ämnet till offentligheten. Tidigare har det varit en privat, kvinnlig angelägenhet som man ofta sett ner på. Man får inte heller glömma att parterapi i medierna är en demokratisering av kunskap som tidigare bara getts till få.

Sara Eldén har också studerat teveprogrammens internetforum, där tittarna kan kommentera både parens problem och experternas råd. Där höll tittarna inte alls med experterna. Enligt dem handlade inte konflikter om individuella olikheter utan om ojämlikhet mellan könen.

Programmet om Lisa och Linus, som nyligen fått en bebis och där hon uppmanades att finna sig i mammarollen medan han uppmuntrades att gå ut på krogen, ifrågasattes av många.

”Är mamma till två barn och håller med om att man som förälder verkligen behöver få tid för sig själv för att orka med. Men i programmet verkade det som om det bara var killen som hade ett sådant behov … Utan att vara ’politiskt korrekta’ tycker jag att programledarna kunde peppat mamman att skaffa sig lite tid för sig själv också! Nu fick man känslan av att hela hennes liv var perfekt bara hon kände att hon var en god mor”, skrev signaturen ”Sophia”.

När tittarna berättade om egna relationsproblem fick ojämlikhet mellan könen ännu mer uppmärksamhet. Den ojämna fördelningen av hushållsarbetet diskuterades mycket och det fanns en stor ilska mot att männen inte alltid drog sitt strå till stacken.

”Fridilutt” berättar att hon tar hand om barnen och allt hushållsarbete, medan han arbetar, sköter bilen och idrottar – och tycker att det väger upp det hon gör. ”Poppido” svarar att hon känner igen sig och att hon har testat experternas råd att hon ska dra ner på sin insats så att han får en chans att göra det som måste göras på sitt sätt. ”Men det har slutat någon vecka senare när jag inte stått ut längre”, avslutar hon.

”Elisabeth” förespråkar där­emot ett rollbyte à la Åsa och Åke.”Fridilutt” har rätt att förvänta sig att hennes partner ska ta ansvar för hemarbetet: ”Vad då hjälpa till??? Bor ni inte ihop? Hjälpa till, är något man gör åt andra, eftersom ni lever ihop har ni väl samma ansvar för allting”, skriver hon.

Minst lika viktigt som att få råd av andra som varit i liknande situationer verkar själva delandet av berättelser vara, konstaterar Sara Eldén. Flera skriver att det är skönt att veta att de inte är ensamma.

– När de märker att det problem de upplever inte bara är en privat isolerad händelse, utan att det är likadant för fler, så blir problemet kollektivt. Då är det lättare att tänka att man måste göra något åt det. På så sätt blir programmen en katalysator för förändring.

 – Många, framför allt kvinnor, tipsade varandra om egna lösningar. Det är glädjande att paren är konstruktiva och kommer med egna lösningar i stället för att följa experterna slaviskt, säger Sara Eldén.

Paren som nämns i artikeln heter egentligen något annat.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut