JK:s kritik mot polisen

Undersökningen gjordes i juni 2005. Fem hundra medlemmar av Polisförbundet utfrågades, och deras svar ledde till följande slutsatser:

- Åtta av tio poliser beskriver kår­andan som mycket stark eller gans­ka stark.

- Fyra av tio poliser anser att det inom poliskåren finns ett grupptryck som gör det svårt att anmäla en kollega för tjänstefel.

- Sex av tio poliser skulle låta bli att anmäla en kollega för ett lindrigt tjänstefel, och hälften av poliserna anser att det krävs ett grovt tjänstefel för att de ska anmäla en kollega.

- Jag håller med om att det kan vara svårt att anmäla en arbetskamrat, säger Polisförbundets ordförande Jan Karlsen till DN. Men det innebär ju inte att man låter bli. Visst har enstaka poliser i historien hamnat snett i sin yrkesroll och ljugit inför rätta. Men problemet är inte så stort att man kan tala om en subkultur som leder till att poliser begår mened. Rättssäkerheten är inte alls hotad på grund av detta.

Jan Karlsen anser att den beryktade kårandan bland poliserna i första hand är något positivt.

- Den innebär att man hjälper varandra och sluter upp kring drabbade kolleger. Men det finns ingen subkultur inom polisen som tillåter polismän att ljuga inför domstol.

När DN nu frågar justitiekansler Göran Lambertz vilket underlag han har för sina påståenden om en ljugandets subkultur inom polisen svarar han så här:

- Jag har hört talas om denna dåliga sida av polisens kåranda sedan jag började med juridik, och som justitiekansler ser jag tydliga tecken på den varje vecka. Jag möter en strid ström av berättelser från personer som anser sig oskyldigt dömda på grund av polisers falska vittnesmål.

Skulle alltså skyldiga poliser ha friats och oskyldiga privatpersoner ha dömts därför att poliser har ljugit?

- Ja, det är jag övertygad om. Det vanligaste är nog att personer som polisen har gripit döms för våldsamt motstånd eller våld mot tjänsteman när det faktiskt var polisen som använde övervåld och borde dömas för detta. Jag tror att sådant förekommer i relativt stor utsträckning.

Göran Lambertz berättar att åtta poliser och före detta poliser har vittnat inför honom om ett grupptryck inom kåren som kräver att man försöker titta åt ett annat håll när en kollega är på väg att göra sig skyldig till övergrepp. Om kollegan ändå blir anmäld och kanske åtalad - då ska man tiga om vad man har sett och hört eller till och med ljuga inför utredarna och domstolen. Och så ska man göra trots att man själv kan få sparken om man avslöjas med att ha vittnat falskt.

På frågan om han har några konkreta exempel på denna subkultur pekar Göran Lambertz på en rad rättsfall. I det senaste finns en fällande dom av Stockholms tingsrätt från november 2005. Domen gäller två poliser som åtalades för olaga hot efter ett ungdomsbråk i Vällingby.

Den ena polisen hade enligt åtalet hotat en trettonårig pojke med pepparsprej i ansiktet för att tvinga honom att berätta var han hade gömt sin kniv. Den andra polisen hade sagt till pojken att han skulle släppa polishunden på honom om han inte sade var kniven fanns, och vem skulle hunden då få "tugga på", enligt polismannen? Jo, pojken.

De åtalade poliserna kunde dömas för olaga hot därför att pojken och en av deras kolleger vittnade mot dem. De övriga två poliser som deltog i gripandet hävdade att de inte hade hört eller sett någon hota pojken.

- Man kan undra om de talade sanning, säger Göran Lambertz. Och den polis som faktiskt vittnade mot sina kolleger hade först ljugit vid polisförhören och sagt att han inget hade sett eller hört - men senare hade han fått ångest och bett att få bli förhörd igen, och då berättade han sanningen. Här ser vi ett tydligt exempel på vad kår­andan kan ställa till med.

Göran Lambertz säger att han är orolig för polisen som vittnade.

- Risken finns att han blir utfryst. Jag har hört sägas att han inte får vara med i gänget längre.

Poliser som förtiger sanningen eller ljuger i rätten utgör ett hot mot rättstryggheten, påpekar Göran Lambertz.

- Medborgarnas förtroende för polisen och rättsväsendet är en grundbult i demokratin. Visst är polisjobbet svårt, det kräver lojalitet och samarbete. Men kompisandan får inte gå för långt. Kåren får inte vara så sluten att man far med osanning inför domstol för att skydda varandra. Jag anser att poliser behöver mer utbildning och fler samtal om etik. Tyvärr tycks sådana numera inte förekomma i någon större utsträckning.

Det var chefsåklagare Christer Ekelund i Stockholm som åtalade de två poliserna. Han har polismål som sin särskilda uppgift, och han intervjuades i Insidans artikelserie "Poliskultur" som publicerades i fjol.

Artiklarna handlade om det svåra polisjobbet, om medborgare som anser sig ha utsatts för polisövergrepp och om polisernas kåranda och dess krav på kollegial lojalitet. Christer Ekelund sade bland annat så här:

- Många poliser blir märkvärdigt döva och blinda när de förhörs som vittnen till kollegers övergrepp. Polisledningen borde ta i på allvar mot den missriktade lojalitet som lever kvar inom poliskulturen.

Han berättade att det är vanligt att många poliser trängs på åhörarläktaren när en kollega står inför rätta:

- Detta kan lätt uppfattas som en maktdemonstration. Stämningen kan vara mycket obehaglig för måls­äganden och för vittnena.

Psykologen och polisforskaren Rolf Granér berättade i artikelserien om de krafter som kämpar om herra­väldet inom varje polis. Somliga blir laglydiga och förstående mot "buset", andra blir självsvåldiga och onödigt våldsamma.

Rolf Granér säger nu att de senaste årens polisforskning i Sverige och utomlands, inklusive hans egna studier, ger Göran Lambertz helt rätt:

- Det förekommer absolut att poliser aktivt ljuger inför domstol för att skydda en kollega och att poliser som kallas som vittnen i polismål mer eller mindre falskt påstår att de inte har sett eller hört något.

Även om många poliser säger att de skulle anmäla en felande kollega så är det väldigt få som gör det i praktiken, enligt Rolf Granér.

- En polis som anger en arbetskamrat blir kontroversiell i poliskollektivet. Han blir ifrågasatt som kollega och kanske dessutom utfryst. Det finns till och med bland poliser en strategi att se till att man inte ser eller hör när man hamnar i en besvärlig situation. Allt detta är en del av en subkultur som utan tvekan finns kvar inom polisernas yrkeskultur - det visar ju inte minst Polisförbundets egen studie, säger han.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut