Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Psykologen svarar: Därför trotsar din treåring

Foto: Jessica Gow/TT

Den treåriga flickans trotsbeteende tär på hennes mamma och leder till mycket stress. Varför trotsar vissa barn så mycket, och finns det något magiskt knep?

En orolig mormor hör av sig till DN:s experter.

Fråga:

Jag är en mormor som är bekymrad över mitt treåriga barnbarn som sedan en tid tillbaka är i ”trotsåldern”. Det yttrar sig bland annat i att hon vägrar ta på sig ytterkläder. Vi försöker lösa det med att ta med dem i en påse och klä på utmed vägen, vilket inte alltid lyckas. Plötsligt vägrar hon att fortsätta gå när man är ute och står kvar och gallskriker.

Sexårige storebror blir ganska uppgiven vid dessa tillfällen och försöker få henne att komma med. Flera gånger har han och jag börjat gå. Hon står då kvar, skrikandes och gråtandes. Några gånger har främmande lagt sig i och tyckt att jag bär mig illa och ansvarslöst åt. Det ser naturligtvis hemskt ut när en illa klädd treåring står ensam kvar alldeles ifrån sig.

Lösningen att helt sonika lyfta upp och bära iväg henne går inte, eftersom hon är för tung för mina krafter (speciellt om hon gör motstånd).

Min dotter skulle behöva mer avlastning än den jag kan ge. Barnens pappa bor utomlands, hon har en stor och härlig krets av vänner och släkt men ingen som riktigt kan hjälpa till praktiskt med barnen. Eftersom hon bor i en förort med sociala problem har hon inte beviljats stöd från kommunen. Hennes lön räcker inte till betald barnvakt.

Det dagliga slitet med detta beteende tär så på min dotter. Trots tidsmarginal kommer hon ofta för sent till lämning vid förskolan och sedan sent till sitt jobb - stress, stress...

Enligt personalen på förskolan går det för det mesta bra där, vilket känns som en stor lättnad i alla fall.

Finns det någon teori om vad detta beteende kan bero på? Och något magiskt lirkande för att lösa knuten? Min dotter och jag är förtvivlade över att det alltför ofta slutar med att våra ”reptilhjärnor” slår till och vi skriker åt henne och släpar iväg henne.

Tacksam för svar.

Svar:

Trotsåldern brukar ofta beskrivas i lite skämtsamma ordalag, men ditt brev illustrerar vilken kamp det kan vara för föräldrar (och morföräldrar!). Att barn trotsar och vägrar följa rimliga uppmaningar är det vanligaste problemet jag hör när jag möter föräldrar och pedagoger.

Jag vill på en gång understryka att jag syftar på trots utöver det normala motstånd som barn brukar bjuda på under småbarnsåren, där trots kan betraktas som ett sunt uttryck för barnets strävan mot inflytande och självständighet. När det som i ert fall börjar påverka vardagen och relationen till barnet måste man göra något åt det. Även om andra problem kan yttra sig mer dramatiskt, brukar den stora utmaningen med trots vara att det inträffar så ofta – varje liten uppmaning under dagen blir en tärande dragkamp.

Varför trotsar barn? En teori är för att det lönar sig. Ibland är trots det bästa sättet att få den uppmärksamhet som barn så innerligt söker. Forskning har visat att tjat och skäll ofta stärker barnets motstånd, trots att uppmärksamheten i sig är negativ. En förklaring kan vara att barnet i stunden föredrar negativ uppmärksamhet framför ingen alls.

En annan förklaring är att varje tillsägelse blir en provokation som blir mer bensin på brasan för ett redan ledset och trött barn. Lösningen blir därmed att försöka avstå från tillsägelser, tjat och skäll för att istället lirka och avleda barnets uppmärksamhet.

När barnbarnet vägrar ta på sig kläder och följa med är rådet att kort bekräfta vad hon säger (”Jag förstår – du vill inte”), men sedan försök byta samtalsämne (”Vad vill du göra när vi kommer hem/kommer till förskolan?”). Poängen är att inte fastna i argumentation och därmed uppmärksamma hennes vägran. Det är också bra att ge korta tydliga uppmaningar (”Kom, ta på vanten här”) istället för längre haranger.

Det här är ett råd jag ofta ger och som kan hjälpa i många fall, men jag är tveksam till om det är till nytta för er. För det första tror jag att du redan känner till detta. Ni verkar redan lirka och anpassa er en hel del. För det andra utgår mitt råd från teorin om att trotset drivs av uppmärksamhet, vilket givetvis inte är enda möjligheten. Ibland är det svårare att tro på teorin, som när ett barn står utan jacka i minusgrader och vägrar följa med. Varför trotsar ditt barnbarn då? Varför skulle hon hellre vilja ha din ilska än att bli varm och komma hem? Det behövs fler svar och teorier.

En till synes futtig förklaring till att vissa barn trotsar mer än andra är att deras personlighet spelar roll. Barn föds med olika temperament, som till exempel benägenhet att bli arg. En annan sak som varierar mellan barn är hur de förstår och tolkar saker. Exempelvis lär sig en del barn tidigare än andra att tänka långsiktigt, förstå konsekvenser eller att ta andras perspektiv.

De flesta föräldrar vet förstås att barn kan vara olika och har olika behov, men många behöver ändå påminnas om det. Man vet att problemen växer i den stund föräldrar börjar hänföra barnets trots till illvilja (”Hon jävlas med mig!”). Det man måste komma ihåg är alltså att barnet gör så gott det kan utifrån sina förutsättningar.

För att sammanfatta kanske ditt barnbarn inte riktigt har förmåga att se hur mycket bättre det skulle vara att ta på sig kläder och följa med. I stunden kanske det känns mycket bättre (eller mindre dåligt) att skrika och bråka. Kan man nöja sig med dessa förklaringar och råd? Inte riktigt, för ibland verkar det inte hjälpa hur mycket föräldrarna än försöker avleda uppmärksamheten och lägga band på sitt eget humör.

 

Man vet att problemen växer i den stund föräldrar börjar hänföra barnets trots till illvilja.

 

Varför trotsar en del barn utan uppenbar poäng? Det är lätt att stirra sig blind på situationen då barnet trotsar och söka efter lösningar där. Men ofta ligger en viktig orsak till trotset någon annanstans: Hur mycket stress lider familjen av i stort? Hur mycket tid och ork har föräldrarna för att kunna leka, prata och lösa konflikter utan att tappa humöret?

I familjer med hög belastning är det vanligt att barn utsätts för en obruten ström av uppmaningar och krav. Chansen att barnet samarbetar är såklart mycket större om man hinner ha några bra stunder tillsammans mellan kraven. Jag inser att du förstår detta med tanke på det du skriver om din dotters livssituation.

Jag tror att den avlastning du efterfrågar nog skulle vara det som hjälper mest. Mitt råd är därför att diskutera detta en vända till med din dotter och andra närstående. Om det inte är möjligt att få mer avlastning kan ni kanske ändå dra lärdom av den förklaring jag diskuterar här. Det är nämligen inte bara omständigheterna i stort som bidrar till trots. I studier har man även pekat på betydelsen av det som sker just före en utmanande situation, som att få på kläderna.

Om man först sätter sig ner och småpratar, busar eller leker lite ökar chansen att barnet sedan accepterar kravet. En förutsättning är att man är närvarande och lyhörd i kontakten. Poängen är att se varandra och mjukstarta innan kravet kommer. Det är förstås en utmaning att orka och hinna med detta mitt i stressen, men ni kanske kan klämma in några fler sådana korta stunder i vardagen.

Även om du konstaterar att det behövs mer avlastning vill jag avslutningsvis ge en eloge till dig. Det magiska trick du önskade har jag inte kunnat erbjuda, i vart fall inget som går att jämföra med ditt engagemang. Att som barn veta att mormor finns där och att som vuxen minnas att hon fanns där, det är mer än bara avlastning.

Martin