Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Psykologen svarar: Så ska du göra med din särborelation

Foto: Alamy

En läsare undrar om hon ska bryta relationen med sin särbo för att de är väldigt olika som personer. ”Det finns en annan man i utkanten av min bekantskapskrets, som jag då och då träffat i olika sammanhang.” Psykologen ger svar.

Fråga: Jag är en 55-årig kvinna som lever ensam med min 16-åriga dotter efter en separation för cirka fem år sedan. Sedan några år har jag en ny relation med en man som betytt mycket för mig. Vi bor inte ihop men träffas ofta. Han är väldigt kärleksfull och snäll, vilket varit som balsam för mig efter den långa och såriga relationen med mitt ex. Han och min dotter kommer bra överens.

Men: Vi två är väldigt olika, på många områden. Vi är olika som personer. Vi har olika inställning till många saker – visserligen delar vi väl någon sorts grundvärderingar, men är olika när det gäller intressen, inställning till materiella saker, ekonomi, med mera. När vi pratar med varandra slocknar samtalet ganska snart.

Det här var tydligt redan från första början. Men hans värme och kärleken mellan oss har hela tiden vägt mer än mina tvivel. Under hela den här tiden har det funnits en annan man i utkanten av min bekantskapskrets, som jag då och då träffat i olika sammanhang. Han och jag har mycket gemensamt, och av och till har jag känt mig intresserad av honom. Men jag har inte uppfattat att han varit intresserad av mig.

Jag har känt och tänkt att det beror på att jag inte är tillräckligt vacker och attraktiv för den här mannen. Mina kvaliteter ligger väl mer på det inre planet. Jag kan inte minnas att någon av mina partner har sagt något uppskattande om mitt utseende, förutom min första pojkvän i tonåren.

Och den här andre mannen ser ganska bra ut och vet om det. På olika sätt har han låtit förstå att han föredrar söta och snygga (och yngre) tjejer. Men han är också ett mysterium för de flesta i bekantskapskretsen. Han fokuserar fortfarande sin mesta energi på sina numera vuxna barn. Jag känner till flera kvinnor som försökt dejta honom, men han har avböjt det. Så jag vet att han är svår att komma inpå livet för alla.

Nu har det råkat bli så att jag och den här mannen hamnade i ett sammanhang där vi kom att tillbringa mycket tid tillsammans under en helg. Vi pratade i timtal, bara vi två, och det som jag redan visste, att vi har mycket gemensamt, blev bara ännu mer bekräftat. Allt det här som jag och min särbo inte delar och inte kan prata särskilt mycket om.

Under det här långa samtalet blev jag mot min vilja intresserad och började känna mer och mer för den här mannen. Han berättade också lite mer om sig själv, och att han undviker relationer för att han inte vill känna sig instängd igen. När vi skildes åt var jag rätt omtumlad. På vägen hem började jag gråta. Det stod plötsligt så klart att här är någon som jag tycker är jättefin och som det är jätteroligt och lätt att umgås och prata med. Men han vill inte ha mig. Medan min särbo, som jag inte har så mycket gemensamt med, älskar mig och alltid erbjuder en varm famn.

Jag känner mig så förvirrad och ledsen. Vad är rätt? Livet är så kort. Ska jag utmana ödet och ta initiativ med den här mannen? Allt talar för att jag kommer att bli avvisad, vilket är det värsta jag vet. Att få bekräftat att jag inte duger. Men om jag inte provar kommer jag aldrig att få veta om det trots allt finns en liten chans att han känt detsamma som jag. Eller ska jag hålla mig till min snälla varma särbo? Och inse att drömmen om en relation som ett pågående samtal med en själsfrände bara är en dröm.

Och nej, jag kan inte göra både och. Det skulle vara att kränka min särbo att ta kontakt med den här mannen bakom ryggen på honom.

Svar: Hej! Jag ska strax ge dig ett råd utifrån hur jag uppfattar ditt dilemma, som jag hoppas kan bli till hjälp för dig. Det jag kommer att föreslå dig ligger något vid sidan av dina egna överväganden, åtminstone som de framgår av ditt brev. Jag tar mig den rätten, i själva verket är det min roll som psykolog att ibland föreslå ett nytt sätt att se på ett problem. För att i nästa steg erbjuda en lösning som även den kanske överraskar, men som också kan kännas som en ny möjlighet. Och samtidigt är det förstås så att det är den andra, i det här fallet du, som avgör om mitt resonemang och mina förslag är något som verkar rimligt och går att använda.

Du frågar om du ska ”utmana ödet och ta initiativ” med mannen som du träffat. Mitt råd är att du inte gör det. Det du vet om den här mannen från andra, och det du skriver om ert möte och hans sätt att resonera om en nära relation med en kvinna, är för mig tyvärr en ganska tydlig berättelse om en man som vill hålla en distans och inte engagera sig, men som möjligen kan tänka sig lite ytligare relationer med ”söta, snygga, och yngre tjejer”. Och ganska definitivt inte en relation av det slag som jag tror mig förstå att du vill få.

Men det som hände den där dagen tycker jag att du ändå kan se som en viktig händelse, och låta bli till en vändpunkt. Men på ett annat sätt. För det som hände är att du blev väldigt berörd av ert möte, som bara var några timmar långt. Kanske du inte protesterar om jag beskriver det som att du närmast blev förälskad?

Visst, han var fysiskt attraktiv, men det som framför allt hände var att han var en man som du kände en närhet till, som det ”var lätt och roligt att umgås med”. Jag tror att det är detta som du ska ta fasta på – vad det berättar om din starka längtan efter en ”själsfrände”. Och efter att ha en relation till en man som erbjuder något mer än ”kärleksfullhet och snällhet”. Det verkar inte vara tillräckligt för dig längre. Det är möjligt att du inte håller med mig, men jag tror att ditt dilemma till största delen är att du, för att uttrycka mig rakt på sak, är allt mer trött på din särbo. Se, föreslår jag, det som hände med den här mannen snarare som en stark signal om hur du allt mer vantrivs i din särborelation än något annat.

Jag inser att det är svårt, och att det nästan inte känns tillåtet att ge plats för sådana tankar. För din särbo är en bra man på de flesta sätt, och jag anar att du har en stor tacksamhetsskuld till honom. Hans kärleksfullhet, och varma famn hjälpte dig igenom dina första ”såriga år”. Dessutom kommer han och din dotter bra överens, vilket är något du förstås är tacksam över, och förstår värdet av. Många berättar om relationer där frånskilda föräldrar fått ge upp för att barnen inte accepterar den nya partnern.

Jag tycker att du ska överväga att bryta med din särbo för att vara ärlig mot honom och dig själv. Det är det som kan vara slutsatsen av det som hände. Livet förändras och vi med det, känslorna och våra behov kan förändras och det är helt okej. Men som jag ser på det har vi en skyldighet att vara ärliga mot vår partner när detta händer. Din särbo har haft en viktig roll för dig och för detta kan du vara tacksam, och behandla honom med respekt, du skriver att du inte vill kränka honom. Men det verkar som om du inte längre älskar honom och i dag behöver något annat som han tyvärr inte kan ge dig.

Du riskerar otvivelaktigt att göra honom väldigt ledsen, och du kan bli kritiserad och ifrågasatt av din dotter, och även hamna i ett känslomässigt tomrum för ett tag. Men som du klokt skriver; ”Livet är så kort”. Kanske det är på det här sättet du trots allt ska ”utmana ödet”. Genom att göra dig fri och öppna upp dig för en ny framtida relation med en annan man som kan ge dig det du så uppenbart längtar efter.

Liria Ortiz

Läs fler frågor och svar från psykologerna på DN Insidan

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.