Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

Psykoterapi kan ge allvarliga biverkningar

Psykoterapi har i alla decennier betraktats som en riskfri behandling men nu börjar biverkningar uppmärksammas.
Psykoterapi har i alla decennier betraktats som en riskfri behandling men nu börjar biverkningar uppmärksammas. Foto: Alamy

Psykoterapi betraktades länge som en "riskfri" behandling. Nu har forskare börjat uppmärksamma att även psykologisk behandling kan ha biverkningar. Psykiatern Hans Bendz har egna erfarenheter av det.

Stina hade utsatts för sexuella övergrepp i barndomen och led av en personlighetsstörning som ibland övergick i psykotiska episoder. Av sin psykiater Hans Bendz blev hon hänvisad till gruppsykoterapi. Men behandlingen hjälpte inte, istället blev hon sämre. När någon under en terapisession la sin hand på hennes axel utlöstes ett återfall i psykos. Stina blev så sjuk att hon fick läggas in på en psykiatrisk klinik.

Psykiatern informerades om händelsen och förbryllades. Hur kunde det bli så här? Den intensiva och mycket krävande gruppterapin hade inte alls hjälpt Stina att bli frisk, utan istället gjort henne sjukare. Psykoterapin hade gett biverkningar.

Psykoterapi har i alla decennier betraktats som en riskfri behandling. Det värsta som kunde hända, menade man, var att terapin inte hjälpte. Att den skulle kunna ha negativa effekter trodde ingen. Därför fick Hans Bendz väldigt lite gehör när han tog upp händelsen med sina chefer.

– När jag påpekade för kvinnans terapeut, en legitimerad psykoterapeut med socionombakgrund, att psykosen var en biverkan, så bara fnös hon: ”Det finns inget sådant som biverkningar av psykoterapi.”


Hans Bendz. Foto: Anders Hansson

Hans Bendz är i dag pensionerad. Men när han i början av 2000-talet skrev om biverkningar av psykoterapi i Svensk psykiatrisk tidskrift (2003) och i Läkartidningen (2006) var han bland de första som över huvud taget uppmärksammade fenomenet i Sverige.

Än i dag är biverkningar av psykoterapi ett mycket litet forskningsfält. Sanningen är att många psykoterapiformer inte har utvärderats alls med avseende på eventuella negativa effekter.

År 2007 gick den amerikanske psykologiprofessorn och forskaren Scott O Lilienfeld igenom den kunskap som då fanns och hittade ett antal terapiformer med extra hög risk för biverkningar.

"Critical incident stress debriefing" eller kort och gott debriefing används för att förebygga posttraumatisk stress efter en svår händelse, kanske en olycka. Strax efter upplevelsen får den drabbade, ensam eller i grupp och tillsammans med en terapeut gå igenom händelsen. Patienten uppmanas att fokusera på sina upplevelser, känslor och tankar. Metoden används fortfarande ibland, trots att forskning visar att den sällan bidrar till förbättring och att den i värsta fall ökar risken för att utveckla posttraumatisk stress.

"Attachmentterapi" är en annan terapiform som kritiserats hårt. Metoden kan bland annat innehålla moment där patienten, ofta ett barn, hålls fast eller rullas in i tyger och tvingas titta behandlaren i ögonen. Själva förfarandet liknar mest ett övergrepp och kan i sig ge trauman. Dessutom är metoden fysiskt farlig. Flera personer har skadats och år 2000 avled tioåriga Candace Elizabeth Newmaker av kvävning under en terapisession i Colorado, USA. En variant av terapin är ”rebirthing” då patienten ska ”återuppleva födslotraumat” genom att rullas in i en matta. Även vid rebirthing är risken för skador stor, medan nyttan starkt kan ifrågasättas.


Foto: Alamy

"Återgestaltningsterapi" som syftar till att återskapa bortträngda minnen får också stark kritik av Scott O Lilienfeld. Falska minnen kan lätt planteras hos patienterna, och det kan leda till felaktiga anklagelser om exempelvis övergrepp och även till försämring och ökat lidande för patienten själv.

Enligt Lilienfeld tycks även upplevelse- och uttrycksbaserade terapier, alltså terapier som går ut på att framkalla och uttrycka starka känslor, ha ökad risk för biverkningar. Det kan exempelvis röra sig om skrikterapier, gestaltterapier eller häftiga andningsövningar. Snarare än att befria patienten från befintliga men undertryckta känslor, framkallar terapin nya och ibland negativa känslor i form av ångest, rädsla eller förvirring.

Idag är denna typ av terapier ovanliga inom etablerad psykologisk behandling, men de förekom frekvent ända in på 2000-talet.

Hans Bendz berättar om en patient som han hade på 1990-talet. Mannen hade flyttat till Skåne för att komma ifrån sina föräldrar som han hatade intensivt. Han hade tidigare vårdats i en annan del av landet för psykisk ohälsa och Hans Bendz rekvirerade hans journaler därifrån. Läsningen gjorde honom förfärad.

– Min patient hade på hemorten sökt psykoterapi för en allvarlig personlighetsstörning, som skapade problem för honom i tillvaron. Men psykoterapeuten han hamnade hos hade en idé om ”regrediering”. Först skulle hon få honom att mentalt återgå till barnstadiet, för att sedan bygga upp en frisk personlighet hos honom igen.

I journalerna kunde Hans Bendz läsa att mannen när terapin startade hade haft en bra relation till sina föräldrar. Terapeuten beskrev hur hon fick mannen att, enligt hennes mening, bli en bebis, och hur hon sedan session för session tog honom igenom olika åldersstadier. Och i samma takt som mannen ”åldrades” övergick hans goda relation till föräldrarna i hat. Han blev också alltmer hotfull mot terapeuten.

– Mot slutet av behandlingen vågade terapeuten inte träffa patienten på sin expedition utan terapin skedde utomhus, på allmän plats. Det hela tog en ände med förskräckelse, berättar Hans Bendz. En dag uppsökte mannen terapeuten och misshandlade henne.

Hans Bendz har även egen erfarenhet av hur psykoterapi kan ge biverkningar.


Skrikkurser var vanligt på 70-talet. Foto: Alamy

Under 1970-talet var det vanligt med olika former av experimentella gruppterapier, gärna med starka konfrontativa och fysiska inslag, det kunde handla om primalterapier, skrikkurser eller ”rebirthingterapi”.

– På den här tiden var kunskapsunderlaget inom psykiatrin och psykologin betydligt sämre vilket gjorde den sårbar för en ibland aningslös experimentlusta, säger Hans Bendz.

Det var inte heller ovanligt att den här typen av kurser användes på arbetsplatser, som en del i fortbildningsarbetet eller för att medarbetarna skulle utvecklas.

När Hans Bendz i utbildningssyfte deltog i en veckolång utbildning med namnet "Intensiv gruppsykoterapi" inträffade en obehaglig händelse.

– Vi hade suttit i gruppterapi från tidig morgon till sen kväll och var fullkomligt utmattade. I gruppen hade det uppstått olika relationer mellan psykoterapeuten, som ledde gruppen, och oss deltagare. Jag tolkade situationen som att jag var favorit och att alla i gruppen var välvilligt inställda till mig. Men så fällde ledaren en kommentar som degraderade mig, berättar Hans Bendz.

– I ett slag förändrades gruppen från en ring av vänliga människor till en i rumslig bemärkelse upphöjd samling domare, som från sin nya upphöjda position strängt tittade ner på mig. Jag blev livrädd och hukade mig. ”Vad arga ni ser ut” sa jag. Ledaren fällde då en lugnande kommentar som fick mig tillbaka till verkligheten. Allt detta skedde under loppet av kanske 30 sekunder. Syftet med övningen hade varit att rasera deltagarnas försvar och motstånd, och effekten blev att jag fick en form av psykotisk reaktion.

Bland människor i allmänhet tycks biverkningar av psykoterapi vara ett relativt okänt fenomen. Även hos vissa människor verksamma inom psykoterapi och psykiatri saknas kunskap om att psykoterapi, precis som somatiska behandlingar kan ge negativa bieffekter. Andra rentav förnekar att fenomenet existerar.

– Jag tycker att det är allvarligt. Jag har själv, i början av min karriär, ofrivilligt och genom okunnighet varit med om att utlösa ett psykotiskt sammanbrott hos en av mina patienter, säger Hans Bendz. Det här är ett viktigt och intressant ämne som vi måste forska mer på.

Lotten Wiklund 
lotten.wiklund@dn.se 

Fördjupning:

Vilka psykoterapiformer har högst risk för biverkningar? Här är den amerikanske psykologiprofessorn Scott O Lilienfelds forskningsgenomgång (på engelska) i tidskriften "Perspectives on psychological science".

 


Artikel. ”Forskarna är inte överens om vad en oönskad effekt är”


Foto: Alamy

Länge var det vanligt att psykologiska behandlingar byggde mer på teorier och personliga erfarenheter och mindre på systematisk kunskapsinsamling. Under de här omständigheterna är risken att behandlingar ger biverkningar eller förblir verkningslösa överhängande. Behandlaren uppmärksammar omedvetet de positiva exemplen och bortser från misslyckanden. 

I dag finns det en mängd psykologiska behandlingar med god evidens, det vill säga där forskningen visar att terapin är effektiv mot ett visst tillstånd. Däremot är kunskapen om eventuella biverkningar fortfarande låg. Forskaren och psykologen Ulf Jonsson arbetar på Enheten för kunskapsutveckling vid Socialstyrelsen.

– Psykologisk behandling kan för en del patienter vara mer skonsam än de alternativ som står till buds och ger god effekt vid en rad psykiska tillstånd, säger han. Men vi behöver också känna till baksidorna, säger han.

Ulf Jonsson arbetade tidigare på SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, där han tillsammans med kolleger gjorde en inventering av kunskapsläget kring biverkningar.

– Vi gjorde en systematisk genomgång av alla behandlingsstudier som inom psykologiområdet som publicerats under ett år. Tyvärr var de flesta studier utformade så att de inte över huvud taget rapporterade eventuella oönskade effekter av behandlingar, säger han.

Endast en bråkdel av studierna rapporterade systematiskt eventuella biverkningar av psykoterapin. Det är ett stort problem, tycker Ulf Jonsson.

– Oönskade effekter måste dokumenteras, inte minst för att patienter ska kunna få bra information och göra välgrundade val. En av de svårigheter forskarna möter när de utformar sina studier är att man i dag inte är riktigt överens om vad som kan betraktas som en oönskad effekt. Inom forskningen behöver man utveckla gemensamma strategier för hur biverkningar ska definieras och rapporteras. 

Lotten Wiklund 
lotten.wiklund@dn.se 

Fakta. Psykoterapi

Mer än var fjärde svensk har enligt Sifo någon gång fått hjälp av en psykolog eller terapeut. Men det har funnits mycket litet forskning om risker och eventuella negativa effekter av behandlingen.

I en sammanställning från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, av mer än 100 studier om effekter av psykologisk behandling, var det bara fyra som hade tillräcklig information om eventuella risker.

Frågan om negativa effekter av psykoterapi har aktualiserats i samband med fallet Sture Bergwall (Thomas Quick), och för ett år sedan hölls en vetenskaplig konferens på Karolinska institutet om falska minnen och om vad Quick-fallet kan lära forskarvärlden.

I en webbaserad enkätstudie från Stockholms universitet som besvarades av 74 behandlare framkom att nästan samtliga tyckte att det existerar ett problem med negativa effekter, och att de flesta hade egna kliniska erfarenheter av detta. Deras kunskap om forskning på området var relativt låg. Ungefär 80 procent av behandlarna var legitimerade psykologer och 30 procent av dessa var även legitimerade psykoterapeuter.