Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”

Foto: Hilda Arneback

Att tillåta dödshjälp är att ge sig in på ett sluttande plan, menar läkaren Johan Frostegård. Han tycker att debatten borde handla om äldrevårdens brister, som kan leda till att äldre känner att det är meningslöst att leva vidare.

Texten har tillfogats en rättelse.

Läkaren och professorn Johan Frostegård har i många år varit motståndare till dödshjälp. Den senaste utvecklingen på det medicinska området har stärkt honom i hans uppfattning.

– Sjukdom och lidande är en del av livet. Men i dag kan läkare ge en mycket effektiv smärtlindring och medvetandenivån kan med olika läkemedel sänkas hos patienter med svåra plågor, påpekar Johan Frostegård.

Han säger att ett system med aktiv dödshjälp och så kallade läkarassisterade självmord har stora risker. Särskilt i en tid när ekonomin inom vården tycks bli viktigare än själva omhändertagandet av patienterna.

– Med dagens ersättningssystem skulle en vårdcentral eller en klinik i framtiden kunna få mer betalt för att hjälpa till att ta livet av en patient eller medverka till ett självmord. För mig är det en absurd tanke, fortsätter Johan Frostegård.

Foto: Hilda ArnebackHan frågar sig vad som händer när vården alltmer styrs av anonyma multinationella vårdbolag eller landstingsägda sjukhus som arbetar efter ”New public management”, det vill säga av ett system som präglas av ”köp och sälj”.

– Risken är att dödshjälp blir en lönsam affär där vårdinstitutioner samtidigt blir av med svårt sjuka och vårdkrävande patienter. Vi är långt ifrån där nu, men om porten öppnas på glänt...

Johan Frostegård är professor vid Institutet för miljömedicin vid Karolinska institutet (KI) i Solna. Sedan mitten av 1990-talet har han debatterat mot alla former av dödshjälp. Engagemanget väcktes av en artikel där filosofen Torbjörn Tännsjö tydligt tog ställning för att svårt sjuka som ville dö skulle få hjälp att avsluta livet.

– Tännsjö tvingade mig och andra läkare att fundera igenom den här viktiga etiska frågan och att ta en personlig ställning. Själv kom jag snart fram till att dödshjälp strider mot den läkaretik jag står för, säger Johan Frostegård.

Han menar att en läkares uppgift alltid är att försöka rädda liv, att aktiv dödshjälp då är helt uteslutet. När det gäller läkarassisterade självmord, där en läkare skriver ut en dödlig drog som patienten själv intar, är situationen delvis annorlunda.

– Men jag är tveksam även till det senare. En sak som dödshjälpsanhängare aldrig tar upp är frågan om hur det känns för den som ska skriva ut receptet på en ”dödsdrog” och därmed medverka till att någon tar sitt liv.

– Att räkna med ”samvetsfrihet” när det gäller dödshjälp, det vill säga att man som läkare eller sjuksköterska kan få slippa medverka, går inte. Det blir personal som i en stressig vardag ska fatta beslutet och avgöra vem som har rätt att dö. Jag tror inte på den idén.

Hur skulle du själv vilja ha det om du till exempel drabbas av den fruktade neurologiska sjukdomen ALS?

– Jag vet inte vad jag skulle tänka i den situationen. Men eftersom jag vet att det finns behandling som lindrar smärta och minskar ångest tror jag att jag skulle få en bra död när tiden är inne.

Johan Frostegård pekar på det system som sedan några år tillämpas i Nederländerna. Där har antalet fall av dödshjälp ökat kraftigt och kontinuerligt.

Det tycks handla om ett ”sluttande plan” där dementa, psykiskt sjuka, deprimerade friska åldringar och även barn får dödshjälp. Många som bett om detta har upplevt att de ligger samhället och andra till last, säger Johan Frostegård.

Han framhåller också att flera studier visar att många som velat ha och krävt att få dödshjälp ångrar sig när det verkligen blir aktuellt.

 

Med dagens ersättningssystem skulle en vårdcentral eller en klinik i framtiden kunna få mer betalt för att hjälpa till att ta livet av en patient eller medverka till ett självmord. För mig är det en absurd tanke.

 

På Insidan i går intervjuades författaren och journalisten Inga-Lisa Sangregorio. I sin nya bok ”Den sista friheten” (Fri Tanke förlag) argumenterar hon för att vi borde införa ett system med självvald dödshjälp i Sverige.

Foto: Hilda ArnebackEfter sin svåra cancersjukdom började Inga-Lisa Sangregorio fundera allt mer på döden. Hon fasar för en tillvaro fylld med plågor och vill ha rätt att själv bestämma över när livet ska vara slut.

– Jag har full förståelse för hennes och andra sjukas och äldres oro, säger Johan Frostegård.

Men han återkommer till att dagens behandlingar fungerar bättre än bara för några år sedan. Och så kallad terminal sedering, där patienten sövs ned, är ett fungerande alternativ.

– Man sover sig in i döden, vilket är en stod skillnad mot även läkarassisterad dödshjälp. Jag tycker att debatten nu borde handla om att vården av äldre har så stora brister. Vilket i sin tur kan leda till att många tycker att det känns meningslöst att leva vidare.

Enligt Johan Frostegård är de äldres kost ofta usel, gamla och sjuka kan få ligga många timmar och även tillbringa natten på britsar i korridorer. Samtidigt får cancerpatienter vänta orimligt länge på sin behandling. Det är en ovärdig vård, enligt honom.

Under senare år har Johan Frostegård märkt att mötet mellan läkare och patient kommer på undantag när ekonomin hamnar i fokus. Redan från början är en patient i ett visst underläge när han eller hon sitter framför ”doktorn, påpekar han.

– När jag utbildade mig var den etiska utgångspunkten alltid att den sjuke skulle behandlas väl och inte skadas. Nu har vi en industriell flödesprocess inom vården där läkaryrket avprofessionaliseras.

– Samtidigt har den etiska skolningen bland vårdpersonal brister. För mig är det viktigt att se frågan om dödshjälp i ett större sammanhang – och inte bara föra ett abstrakt filosofiskt resonemang.

I alla tider har plågande patienter bett läkare om hjälp att dö. Men redan i antikens Grekland tog Hippokrates, ansedd som läkekonstens fader, avstånd från sådana tankar. Många kristna och andra religiösa har också avfärdat all diskussion om eventuell dödshjälp.

Johan Frostegård är inte troende och hans motstånd mot dödshjälp har inga religiösa motiv även om han har respekt för dessa.

– För mig handlar det mer om läkarrollen, patientsäkerhet och vilket framtida samhälle vi vill leva i.

Studier visar att sju av tio svenskar har en tillåtande attityd till läkarassisterade självmord, medan tre av tio läkare har samma uppfattning.

– Den här typen av undersökningar kan vara svåra att genomföra, och svaren beror ofta på hur frågorna ställs. Jag har märkt att personer som när de varit friska varit tydliga med att de inte vill ”plågas och lida”, men när de drabbats av en svår sjukdom har de ändå tyckt att livet är värt att leva.

Enligt Johan Frostegård finns det en uppenbar risk att vi kommer att sända en signal till de svagaste i samhället. Att de sjukas och funktionshindrades liv egentligen inte betyder någonting.

– Jag vet att en del tycker att jag överdriver, men vi måste se längre fram än till nästa år. Hur ser vårt samhälle ut om ett par decennier? Vi måste ha ett system där ingen känner sig tvingad att ta sitt liv och där makthavare inte kan förklara vissa människor för icke-önskvärda.

Johan Frostegård har även en universitetsexamen i ekonomisk historia. Han har skrivit flera böcker, bland annat två romaner och nu senast ”Den ekonomiska människans fall”. I den senare diskuterar han bland annat hur svensk sjukvård ska organiseras och styras.

På Karolinska institutet forskar Johan Frostegård bland annat om immunsystemets betydelse för åderförkalkning och hjärtkärlsjukdom. Även gåtan bakom reumatiska sjukdomar och andra kroniskt inflammatoriska sjukdomar intresserar honom.

Just nu är Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset i fokus för massmediernas intresse efter kirurgen Paolo Macchiarinis operationer med konstgjorda luftstrupar.

– Det som hänt här visar hur lätt det är att bortse från etiska riktlinjer och börja tumma på reglerna och läkaretiken om denna inte står i centrum för sjukvården.

Foto i text: Hilda Arneback

Serie.  Dödshjälp — mänsklig rättighet eller oetiskt och riskabelt?

Del 1. ”Jag vill avgöra själv när mitt underbara liv är slut”. Redan tidigt tyckte journalisten och debattören Inga-Lisa Sangregorio att det måste vara en mänsklig rättighet att ha makten över den egna kroppen – även när det gäller att bestämma över sin död.

Del 2. ”Risken är att dödshjälp kan bli en lönsam affär”. Att tillåta dödshjälp är att ge sig in på ett sluttande plan, menar läkaren Johan Frostegård. Han tycker att debatten borde handla om äldrevårdens brister, som kan leda till att äldre känner att det är meningslöst att leva vidare.

Fakta. Vård i livets slutskede

Varje år dör omkring 90 000 personer i Sverige. Åtta av tio behöver palliativ vård före döden, enligt Socialstyrelsen.
Men den palliativa vården i livets slutskede erbjuds långtifrån alla. Döende patienter åker in och ut på sjukhus, och riskerar att inte få smärtlindring och hjälp att hantera sin ångest.
För att säkra tillgång till palliativ vård på lika villkor över hela landet presenterade Socialstyrelsen för snart tre år sedan ett dokument med rekommendationer och vägledning.

Det innebär bland annat:

  • Kommuner och landsting bör erbjuda all personal som möter patienter i livets slutskede vidareutbildning inom palliativ vård.
  • Sjukvården bör regelbundet bedöma patienternas smärta med hjälp av beprövade skattningsinstrument, till exempel frågeformulär. Även andra vanliga symtom som ångest, illamående och förvirring bör bedömas regelbundet.
  • Läkare bör kontinuerligt erbjuda samtal om vårdens innehåll och inriktning, så kallade brytpunktssamtal. Såväl patienten som de närstående behöver få information om vad som händer för att förebygga oro och missförstånd.
  • Alla patienter i livets slutskede bör få möjlighet att samtala om existentiella frågor. Vård- och omsorgspersonalen måste våga prioritera existentiella aspekter, likväl som medicinska.
Fakta. Dödshjälpsdebatten

I slutet av 1970-talet fick journalisten Berit Hedeby stor uppmärksamhet sedan hon avslöjat att hon hjälpt en ms-sjuk kollega att ta sitt liv. Några år tidigare hade Hedeby startat föreningen Rätten till vår död.

Både Berit Hedeby och läkaren som försett henne med tabletter, insulin och injektionssprutor åtalades. Själva ansåg de dock inte att de hade begått något brott utan endast uppfyllt en människas önskan om att begå självmord.

Den ms-sjuke kollegan hade skrivit ett ”dödstestamente” och även i flera tidningsartiklar uttryckt en stark vilja om att få dö.

Tingsrätten dömde Berit Hedeby för dråp till fängelse i åtta månader. Hon överklagade domen till hovrätten som skärpte straffet till ett års fängelse.

Läkaren som hjälpt till att skaffa fram sprutor och läkemedel dömdes till åtta månaders fängelse för medhjälp till dråp. Hans legitimation drogs in och en vecka senare tog han sitt liv.

Sedan slutet av 1970-talet har debatten om dödshjälp blossat upp med jämna mellanrum. Nu senast argumenterade författaren och läkaren P C Jersild tillsammans med nöjesprofilen Björn Ulvaeus, professor emeritus Georg Klein och biskop emerita Tuulikki Koivunen Bylund för dödshjälp på lördagens DN Debatt (30/1).

Man brukar skilja mellan två former av dödshjälp. Ingen av dessa är tillåtna i svensk sjukvård.

Aktiv dödshjälp: En läkare ger en dödlig dos läkemedel till en patient på patientens uttryckliga och frivilliga begäran.

Läkarassisterat självmord: En läkare förser en patient, på hens uttryckliga och frivilliga begäran, med en dödlig dos läkemedel i syfte att möjliggöra för patienten att själv avsluta sitt liv. Den nuvarande svenska regeringen har inga planer på att ändra lagen som säger nej till dödshjälp eller utreda frågan på nytt.

Rättelse 2016-02-02 15:11
I en tidigare version av texten angavs felaktiga uppgifter om vilka instanser som ska ha godkänt kirurgen Paolo Macchiarinis ingrepp.