Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

Samtalen gjorde henne tryggare som mamma

Foto: Jimmy Croona
Victoria var 35 år och mitt i karriären när hon väntade första barnet. Hon var glad – och orolig för vad det skulle innebära att bli mamma. Skulle hon klara att vara borta från jobbet? Hur skulle relationen med maken påverkas?

Hon berättade om sin oro inför förlossning på barnavårdscentralen, men upplevde att ingen tog henne riktigt på allvar.

– Förlossningen blev en skräckupplevelse. Kanske inte så mycket fysiskt, utan för att barnmorskan inte lyssnade på mig. Jag var ensam och utlämnad – och känslan förföljde mig även hemma.

Victoria var inte lycklig när hon tittade på sin nyfödda dotter, som nu är fem år. Hon grät mycket och upplevde ingen närhet, snarare var hon kall inombords.

– När min dotter var kanske en månad minns jag att jag första gången undrade vad jag skulle med henne till. Trots en underbar man, nära vänner och ett nyfött barn kände jag mig på något konstigt sätt övergiven. På barnavårdscentralen menade en sköterska att jag nog var deprimerad.

Så fick Victoria tips om ett forskningsprojekt om psykoanalys med mammor och spädbarn. Hon blev nyfiken, anmälde att hon gärna ville delta och lottades i den grupp som skulle erbjudas analys.

Under ett och ett halvt år besökte Victoria och hennes dotter en kvinnlig barnpsykiater och psyko­analytiker. I början fyra gånger i veckan, i slutet två gånger.

– Jag hade från början en ganska skeptisk inställning till psykoanalys som jag trodde gick ut på att rota och gräva i barndomen. Och att man kanske skulle tvingas suggerera fram gamla minnen. Men i dag har jag ändrat mig, och under analysen fick jag och min dotter en helt annan relation, vi har verkligen knutit an till varandra.

Victoria är van att arbeta i projekt och att boka av varje steg i en process. Hon vill se resultat direkt. Analysen med dottern upplever hon dock som en långsam vandring steg för steg.

– Analytikern upptäckte snabbt att det fanns en känslomässig distans mellan oss. En gång ramlade min dotter och började gråta – men hon vände sig inte mot mig. Det hade annars varit en normal reaktion för ett så litet barn. Analytikern märkte också att vi hade väldigt lite ögonkontakt.

Analytikern försökte hjälpa Victoria att tolka dotterns beteende, joller och gurgel. Vad menar hon? Vilka leksaker väljer hon? Hur leker hon? Involverar hon sin mamma i leken?

– Jag insåg själv snart att jag hade svårt att knyta an till min dotter och att jag behövde hjälp för att kliva över den tröskeln. Ju mer vi samtalade och var tillsammans, desto tryggare kände jag mig.

I slutet av analysen, det första barnet var då drygt två år, fick Victoria ännu en dotter. Denna gång gick hon in i föräldrarollen med and­ra känslor. Hon beskriver att det redan från första början fanns ett ”töjbart snöre” mellan henne och det nyfödda barnet.

– Snöret till min första dotter är fortfarande lite skörare.

Ibland kan Victoria uppleva skuldkänslor över att hon kände en sådan stark närhet till sin andra dotter, medan hennes äldre syster nästan avisades.

Victoria har alltid varit en ”duktig flicka” som löst sina problem utan inblandning av andra. När hon var ett och ett halvt år tvingades hennes föräldrar att lämna bort henne en tid då mamman blivit sjuk.

– När jag berättade om det under analysen började jag gråta. Kanske vaknar tidiga minnen i samband med dramatiska livshändelser, som när man får barn. Kanske gjorde dessa erfarenheter att jag inte kunde knyta an till min första dotter, funderar Victoria.

I dag har hon en väl fungerade relation till sina barn.

Fotnot: Av hänsyn till barnen vill Victoria använda sitt andra förnamn.

Läs mer

Avhandlingen ”Baby worries – a randomized controlled trial of mother-infant psychoanalytic treatment” läggs fram fredagen 16 april på Karolinska institutet i Solna. Läs den här.