Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Sedan vi fick barn är det jag som får ta nästan allt ansvar hemma”

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Innan de blev föräldrar pratade de om att det var viktigt med ett jämlikt förhållande. Men nu har de hamnat i klassiska könsroller, och hon känner att det försämrar relationen. Hon vill gå i parterapi, han tycker att det är onödigt.

Fråga:

Min man och jag träffades när vi var rätt unga och har varit väldigt lyckliga och orimligt förälskade i varandra under större delen av tio år. Men vi är ganska olika när det kommer till en hel del saker och de här olikheterna har resulterat i många och djupa konflikter sedan vi fick barn för två år sedan.

Innan vi blev föräldrar pratade vi mycket om hur vi såg på föräldraskapet och att det var viktigt för oss att ha ett jämlikt förhållande. Men sedan hamnade vi ändå i klassiska könsroller, där jag ibland känner mig som en ensamstående förälder som bär den absoluta lejonparten av ansvaret för hem och barn medan min partner ”hjälper till”, speciellt om jag ber/tjatar, men annars fokuserar mest på sig och sina intressen.

Jag har själv ett väldigt krävande jobb som har fått stå tillbaka mycket sedan jag blev förälder och jag känner mig sviken av min make för att jag håller på att förlora mina karriärmöjligheter och bli fast i den här förlegade kvinnofällan.

Vi bråkade mycket under det första året med barn, men allt har lugnat ner sig avsevärt nu när vi får sova lite bättre, även om jag fortfarande alltid är den som lägger barnet, går upp minst en gång på natten när barnet behöver kissa och väcks tidigt av en gosig liten unge oavsett veckodag.

Konflikterna och den förändring i vår familjedynamik som barnets ankomst innebär har lett till att jag inte längre känner den där intimiteten i vår relation. Jag irriterar mig på många av min partners beteenden och tycker att de är direkt frånstötande. Han säger att det inte stämmer, men det faktum att vi har svårt att prata om vad vi skulle vilja förändra i relationen utan att börja bråka indikerar, tycker jag, att min make också delar den besvikelse och frustration jag känner över att familjelivet inte blev som vi hade hoppats.

Vi bär båda på en massa sårade känslor och stundvis också på tvivel på om vi egentligen passar tillsammans. Min man tycker att jag driver på för hårt, ställer för höga krav (på honom, livet, mig själv, andra) medan jag tycker att han ibland beter sig egoistiskt och är lat. Som vardagen ser ut nu så trivs vi tillsammans, är snälla mot varandra, har kommit tillbaka till ett ok sexliv och vi bråkar sällan.

Men jag upplever som sagt att det finns en massa olösta konflikter under ytan som hela tiden riskerar att blossa upp, och jag saknar verkligen närheten vi hade och att kunna titta på min partner och tänka att ”det där är en helt fantastisk människa, vilken tur jag har som får träffa honom varje dag!”. Så känner jag inte alls nu. Jag skulle inte säga att jag är kär i min man och jag ser honom i ett mer negativt ljus än vad jag tror att jag står ut med i längden.

Det känns mer som någonting jag läst i en bok än som någonting jag själv upplevt, men jag vet ju att vi har varit väldigt kära och lyckliga tillsammans. Därför tänker jag att de olikheter jag nu ser som nästan oöverkomliga kanske ändå inte är det. Men parallellt finns en gnagande misstanke om att vi funkade tillsammans så länge som vi inte behövde synka våra olika sätt att leva helt och hållet i en familj, eller att förälskelsen tidigare fått mig att förneka sidor hos min make som han själv egentligen trivs med, och nu vill få större utrymme för.

För att ändra på de mönster som sliter på relationen och förhoppningsvis hitta tillbaka till varandra, eller för att i värsta fall upptäcka att vi vill leva olika liv, skulle jag vilja söka professionell hjälp. Min man vägrar dock boka tid för parterapi. Han säger att det är att göra en höna av en fjäder, att vi inte har tid och att det bara skulle resultera i mer bråk. Och det kan ju aldrig bli konstruktivt om jag tvingar på honom min problembild eller min lösning.

Men hur gör man då? Han vill att vi ”bara går vidare” eftersom det ju faktiskt är rätt så bra mellan oss nu, medan jag är rädd för att om vi inte gör någonting så kommer vi att fortsätta glida ifrån varandra mer och mer. Jag tror också att jag upplever situationen nu som ganska problematisk medan han tycker att allt är ungefär så bra som man kan begära. Finns det något sätt att få till stånd dialog och förändring på, utan att det innebär att jag tar hela tolkningsföreträdet för vad vårt förhållande är och bör vara i anspråk? Eller ska jag bara försöka acceptera att det är så här han är, så här ser vårt liv tillsammans ut, och om jag vill ha det på något annat sätt innebär det att vi måste dela på oss?

Mamman

Tyvärr är det så att pratande inte alltid löser konflikterna. Ibland kan det fördjupa dem, om det inte görs på ett bra sätt.

Svar:

Även om parterapi inte är aktuellt just nu eftersom din man säger nej, kan du på egen hand träffa en familjerådgivare, och under några samtal göra dina tankar och känslor om ditt äktenskap, och din man, tydligare för dig.

Tyvärr är det så att pratande inte alltid löser konflikterna. Ibland kan det fördjupa dem, om det inte görs på ett bra sätt. Därför är ett förslag bland andra att ni går kurser om kommunikation för par som ett mellansteg. Som jag tolkar ert problem handlar det om en kärlek som har ”drabbats” av de ojämlika samhällsnormerna om föräldraskapet.

Därför vill jag börja med några reflektioner kring det du berättar, som ju också är en ganska allmängiltig berättelse om den brist på jämställdhet i hushållsarbetet som fortfarande är många kvinnors vardag.

Vi vet att i Sverige liksom i övriga Europa gör kvinnor i genomsnitt tre gånger så mycket hushållsarbete som män. Sociologen Katarina Boye vid Stockholms Universitet har i sin avhandling beskrivit hur kvinnor redan innan barnen kommer lägger mer väsentligt mer tid på sådant som matlagning, inköp, städning och tvätt, men att föräldraskapet bidrar till att fördelningen blir ännu mer ojämn. Men undantag finns, de män som har tagit ut föräldraledighet i mer än en månad ökar sin insats i hushållsarbetet när de blivit föräldrar.

I par där såväl kvinnan som mannan arbetar i karriäryrken, och båda arbetar mer än heltid, gör kvinnan ännu mer hushållsarbete, i genomsnitt fyra gånger så mycket som mannen! Vilket verkar motsvara det du berättar om.

Studier säger samtidigt att de som är mest angelägna om jämställdhet är högutbildade kvinnor med karriärambitioner.

En av orsakerna till att svenska kvinnor i genomsnitt har mer självrapporterad psykisk ohälsa än män kan vara deras frustration över att de upplever att de måste anpassa sig till en situation där de känner sig påtvingade ett större ansvar för hushållsarbetet och för barnen.

Att gå i familjerådgivning eller terapi för egen del kan ge dig möjlighet att resonera närmare om hur du ska hantera den brist på jämställdhet som finns i er familj. Jag tror bland annat att det är mycket viktigt att du får bekräfta din upplevelse av att det som pågår är orättvist och orimligt. Nej, du ska inte ha ”hela tolkningsföreträdet”, men det har du om dina upplevelser och din frustration.

Två andra frågor som du kan fundera på är var din gräns går för vad du kan kompromissa om, och vad du inte längre kan acceptera, utifrån dina värderingar och för att få må bra. Och hur du kan hitta ett sätt att kommunicera till din man att nu är det allvar, och att du vill se handfasta tecken på att han är villig att förändra sig om han vill värna om dig och ert äktenskap – kanske till exempel genom att ompröva sin syn när det gäller ett mer jämställt förhållande och föräldraskap mellan er två.

Liria

Fråga Insidans experter

Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se