Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Insidan

”Sluta svartmåla skolan”

”Skolminister Jan Björklund tycks inte förstå att eleverna är människor som inte kan stöpas i en mall, utan att de måste ses som de unika individer de är.” Det säger Christina Monthan Axelsson, pensionär som i våras vikarierade i svenska på gymnasiet.
”Skolminister Jan Björklund tycks inte förstå att eleverna är människor som inte kan stöpas i en mall, utan att de måste ses som de unika individer de är.” Det säger Christina Monthan Axelsson, pensionär som i våras vikarierade i svenska på gymnasiet. Foto: Mikael Wallerstedt
Christina Monthan ­Axelsson, 72 år, har arbetat som lärare i hela sitt yrkesliv. ”I dag svartmålas den svenska skolan. Jag känner inte igen mig i den bilden”, säger hon.

Fyra viktiga t:n för läraren

Under första lektionen i en klass i svenska med elever som gick på bygglinjen började Christina Monthan Axelsson att förklara kursens innehåll på traditionellt lärarspråk. Hon presenterade läroboken och olika hjälpmedel som kunde vara bra att känna till, bland annat ordböcker.

Medan hon pratade växte kylan mellan henne och eleverna. De började prata med varandra och lämnade sina bänkar. Krocken mellan hennes akademiska medelklassbakgrund och elevernas erfarenheter och språk – som hon visste så lite om – blev total. Varken förr eller senare har hon känt samma avstånd i ett klassrum.

Efter den första katastrofala lektionen följde en lika misslyckad. Christina tog med sig några ungdomsböcker som hon ville att eleverna skulle läsa. Hon trodde att det skulle bli ett lustfyllt inslag i undervisningen. Men ett par av eleverna började att slänga böckerna mellan sig och snart var hela klassen inbegripen i ett ”bokkrig”.

När eleverna kom in i klassrummet för den tredje lektionen frågade Christina vad de gjort i verkstaden tidigare under dagen. En av de mer samarbetsvilliga pojkarna berättade att de talat om olika typer av verktyg. Vad heter de? Vad används de till? frågade Christina.

Alla ord och begrepp som eleverna svarade skrev hon upp på tavlan. Några kom ihåg att de inte bara jobbat med verktygen – de hade också pratat och grälat med varandra. Snart var hela tavlan var full av ord. Även svordomar och könsord.

 – Vi sorterade bort de värsta uttrycken och började göra meningar av de andra. När utgångspunkten var elevernas eget språk blev undervisningen meningsfull. Efter en termins arbete hade vi kommit så långt att vi började skriva på en gemensam bok, berättar Christina Monthan Axelsson.

Mötet med byggklassen ägde rum på 1980-talet och fick avgörande betydelse för inställningen till läraryrket. Det skildras i hennes nya bok ”Fågelflickor och frusna pojkar – om att se eleven” (Brombergs).

Christina Monthan Axelsson är 72 år. Under vårterminen vikarierade hon i svenska i en gymnasieklass på ”Skrapan”, som anrika Lundellska skolan i Uppsala kallas i folkmun.

– Jag känner inte igen mig i dagens övervägande mörka bild av skolan och lärarnas arbete. Det finns så många passionerade och hängivna lärare som brinner för sitt yrke. Men både i medierna och från politiskt håll framställs allt i negativ dager.

– Skolminister Jan Björklund tillhör dem som svartmålar. Han tycks inte förstå att eleverna är människor som inte kan stöpas i en mall, utan att de måste ses som de unika individer de är. Det finns något militäriskt över Björklunds syn på skolan.

Christina Monthan Axelsson kan överblicka mer än sextio års svensk skolpolitik. Hon har själv varit elev, och hon har varit lärare i grundskolan samt på gymnasiets teoretiska och praktiska program. Under tjugo år utbildade hon blivande pedagoger på Lärarhögskolan i Uppsala vid sidan om sin vanliga lärartjänst.

– Lärare måste självklart ha gedigna kunskaper i sina ämnen. Men sedan måste den kunskapen processas så att det uppstår ett möte mellan läraren, eleven och stoffet. Den processen glöms ofta bort i debatten.

– Eleven är inte en tratt som man kan hälla i en viss mängd kunskap på viss tid. Ta till exempel läsningen av klassisk litteratur. Inte kan man utan vidare få eleverna i byggklassen att läsa Shakespeare eller Homeros. Ett stoff som ligger långt från deras egen verklighet måste bearbetas på olika sätt för att det ska förvandlas till meningsfull kunskap. 

Christina Monthan Axelsson är uppvuxen i Stockholm och tog studenten. Därefter valde hon att studera svenska och engelska på högskolan.

Hon träffade sin dåvarande man, flyttade till Uppsala, fick en dotter och behövde tjäna pengar efter att ha tagit en magisterexamen. Då – i början av 1960-talet – var det brist på lärare och hon fick en tjänst på en realskola i Tierp i norra Uppland utan att vara behörig.
 

På skakiga ben gick hon till förs­ta lektionen och var mycket nervös. Hon fick sätta sig på stolen vid katedern för att inte falla omkull.

– Men när jag vågade titta ut över klassen blev jag helt lugn. Där satt en grupp tonåringar, vanliga killar och tjejer. Jag hade ju själv nyss varit ung och visste hur det kändes att sitta i skolbänken och undra över livet och vem man är. Plötsligt var jag inte rädd längre. Jag kände mig hemma.

– Det var ett mirakel att känna det. Så inleddes min livslånga kärlek till det här yrket.

Christina Monthan Axelsson arbetade tills hon var 68 år. Under konvalescensen efter flera ledoperationer samlade hon sina erfarenheter i en bok.

Vad kännetecknar en bra lärare?

–Man måste vara lite besatt och ha gedigna kunskaper. Man måste vara fascinerad av människor och nyfiken. Vilka är just de här eleverna? Varför reagerar de som de gör? Och så måste man uppskatta det dynamiska som varje lektion är.

– Som lärare kan man vara hur förberedd som helst för en lektion, även om det kanske inte gäller elverna just då. En lärare måste ständigt träna sin förmåga att vara lyhörd för olika elevers förutsättningar att följa med på den fantastiska resa som det är att lära sig. 

Vad kännetecknar dåliga lärare?

–De är inte lyhörda för vad som uppstår i klassrummet och har svårt att anpassa sin undervisning därefter. De kör efter sin planering och den kommunikation som är en förutsättning för allt lärande uppstår inte.

Christina Monthan Axelsson menar att de flesta kan lära sig de pedagogiska greppen. Att undervisa är ett hantverk som vissa kan utveckla till konstnärskap. Gemensamt för både ”hantverkarna” och ”konstnärerna” är att de måste tycka om människor och sina ämnen – och arbeta för att de ska kunna mötas.

– Nu talas det om att alla som undervisar på lärarhögskolor måste ha disputerat, skrivit en doktorsavhandling. Många menar att det också borde vara målet i gymnasieskolan. Men blir en person en bra lärare bara för att han eller hon suttit i fem år och forskat på sin kammare.