”Som läkare vill jag inte ta liv”

När Stinas mamma fick en stroke tog det fem dagar och så var hon borta för alltid. Hjärnskadan gjorde att hon inte kunde tala, men Stina och hennes bror upplevde att hon led de där sista dygnen. För dem kändes processen utdragen och plågsam.

 – Vi hade hellre sett att hon fått somna in med hjälp av en överdos morfin.
Stinas mamma bodde på ett äldreboende för dementa de sista två åren. I dag dör flertalet av de gamla i särskilt boende eller hemma. För bara femton år sedan dog 75 procent på sjukhus. Enligt So­cial­styrelsen saknas det kompetens på många håll när det gäller vård i livets slutskede, särskilt inom äldreomsorgen. 

– Men just där mamma bodde var det väldigt bra omvårdnad. Det kändes hemlikt och personalen var engagerad och inkännande, säger Stina.  

Margareta Persson är geriatriker och arbetar sedan ett år med avancerad sjukvård i hemmet, ASIH, vid Ersta Hospice i Stockholm. Där behövs hennes specialistkompetens sedan kliniken fick utökat ansvar för bland annat alla gamla, multisjuka människor i området. Hon är medveten om att det som kan vara en självklarhet för vårdpersonalen kan upplevas som orätt av anhöriga. Att förhålla sig till deras oro och ångest är en del av hennes jobb.
 

– Det är viktigt att se hur vi kan minska lidandet hos människor som närmar sig döden, men man måste också vara medveten om att vi inte kan göra vad som helst. Som läkare vill jag lindra plågor och göra livet värt att leva. Jag kan inte vara den som tar liv, säger hon.  

En laglig möjlighet som svenska läkare har är att ge så kallad palliativ sedering. Det innebär att man ger läkemedel som gör patienten medvetslös i livsslutet. Statens medicinetiska råd, SMER, påpekar dock att tolkning och praxis inte är glasklara på det området. Margareta Persson vill inte medvetet påskynda dödsprocessen men lämnar en dörr på glänt.

– Om det bara handlar om att tippa patienten över gränsen med morfin, så tycker jag att det är en akademisk fråga. När det gäller till exempel döende cancerpatienter så är det cancern som kommer att ta livet av patienten, inte en spruta, säger hon.

Det händer att obotligt sjuka begår självmord men ingen av Margareta Perssons patienter har gjort det.  

– Däremot har jag mött många multisjuka gamla som är livströtta. ”Kan du inte ge mig något så jag får somna”, kan de säga, eller ”jag vill få komma hem nu”. Men jag tror att alla skulle säga nej om jag kom med den där sprutan. Det är inte det dom frågar efter.  

Vad gör hon som läkare i det läget? 

– Jag tycker inte att det är svårt att fråga vad det är som gör att de vill dö. Det kan vara en depression som gör att man inte vill leva och den går ju ofta att behandla. Depression är inte en del av det naturliga åldrandet, även om många gamla människor i vårt samhälle har anledning att vara deprimerade.  

Hon tror inte att det i första hand är gamla och dödssjuka som efterfrågar en lagändring så att de kan få dödshjälp. 

– Det handlar nog mer om den friska människans vilja att slutet ska gå fort. De vill ha kontroll! Ovissheten är svår att leva med.
 

Ju närmare döden man kommer desto mindre kapacitet får kroppen att ta hand om vätska, näring och läkemedel. För vårdpersonalen kan det vara en självklarhet att till exempel inte ge näringsdropp. I anhörigas ögon kan det se ut som om man låter patienten törsta och svälta ihjäl. 

– Om jag ska sätta ett dropp för att patienten ska få vätska eller näringslösning måste jag veta att det är medicinskt säkert. Om kroppen inte orkar ta hand om droppet är risken stor att patienten får lungödem. Det blir en plågsam död, man drunknar helt enkelt. Det kan vara så ångestframkallande att man måste ge morfin för att dämpa den, säger hon.
 

Margareta Persson har svårt att sätta fingret på vad det är som gör att hon förstår när hennes patienter närmar sig slutet. Men vissa fysiologiska tecken finns där: Kroppens alla organ fungerar sämre, även tänkandet. Andningsmönstret påverkas, cirkulationen går ner och då blir huden kall. 

– Jag ser det som att livsdriften minskar. I försämringen ingår ofta en ”acceptans på vägen” hos den som är gammal eller svårt sjuk. Men ibland är inte de närstående där ännu. De vill så gärna tro att det ska vända. 

Det händer både att döende patienter och anhöriga ber doktorn att skjuta upp döden. 

– Jag tänker inte att jag har makten att förlänga liv, för det handlar varken om veckor eller om månader. Men det klart att många skulle dö ännu tidigare om vi slutade ge dem vätska och näring.

Vad som är sjukligt – och därmed möjligt att påverka – kan vara svårt att skilja från det naturliga åldrandet.

– Hungerkänslorna försvinner ofta hos riktigt gamla, men aptiten kan även påverkas av kroniska sjukdomar eller tillstånd som faktiskt går att häva. En infektion, svamp i munnen, förstoppning eller oklara smärtor – det kan jag behandla och vända. Det hör till god omvårdnad. 
 

När slutet närmar sig är oftast långsiktiga behandlingar meningslösa.
För att den döende ska slippa onödiga biverkningar kan man sätta ut så många läkemedel som möjligt.  

– Att avstå från att behandla i den situationen ser jag som en livshjälp, inte dödshjälp, säger hon. 

I dag diskuteras återigen lagändringar som skulle göra det möjligt för läkare i Sverige att ge aktiv dödshjälp, något som Margareta Persson inte kan tänka sig.  

Många som Margaretha Persson mött under sitt yrkesliv har tänkt sig att det är ett lidande att dö, att det till exempel ska vara väldigt jobbigt med andningen. Men vanligen är döden som ett insomnande, medvetandegraden sjunker undan för undan. 

– Det händer sällan att döden är dramatisk. Det är nästan bara om någon får en störtblödning för att cancern går in i ett stort blodkärl. 

Trots att Margareta Persson vårdat så många döende, är det bara en enda gång som dödsångesten behållit sitt grepp till sista andetag. 

– Jag kommer aldrig att glömma den patienten. Men de som varit helt utan smärta i kropp och själ finns också kvar hos mig, och döende som gett efterlevande ro med otroligt vackra slutord. 
 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut