Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Insidan

Svenskar tror – men inte på Gud

Religionsvetaren och professorn David Thurfjell.
Religionsvetaren och professorn David Thurfjell.

Få svenskar kallar sig religiösa. Samtidigt ­säger sig många tro på någon slags ”ande” eller livskraft. Hur sekulariserade är vi egentligen? Religionsvetaren David Thurfjell talar om ­Sverige som det ”postkristna” landet.

Fredrik tror att det finns någon form av kraft som gör att livet på jorden fortsätter, men är ”absolut” inte religiös. Marika berättar att hon går i kyrkan då och då för att det är så fin stämning där. Lasse säger att när en människa dör är allt slut för det finns inget liv efter detta. Och Lotta, som går på yoga regelbundet, tycker att Dalai Lama verkar ”ganska sympatisk”.

På väg till ett samtal med professorn och religionsvetaren David Thurfjell frågar jag fyra personer i samma tunnelbanevagn om ­deras syn på gud och religion.

När vi träffas ska David försöka förklara varför svenskarna är världens mest sekulariserade folk – samtidigt som många tycks ha religiösa inslag i sina liv och världsbilder.

Var femte svensk tror nämligen på Gud. Det är den tredje lägsta andelen i hela Europa. Samtidigt svarar varannan tillfrågad att de tror på någon slags ”ande” eller ”livskraft”. Det är näst flest av samtliga europeiska länder. Hur går det ihop?

David Thurfjell har skrivit boken ”Det gudlösa ­folket” som handlar om hur Sverige blev ett av världens mest sekulära ­länder. Samtidigt ­söker han svaren på varför vi svenskar tänker som vi gör och förklarar hur vår unika religionssituation egentligen uppkommit.

– Jag försöker alltid vrida och vända på det som synes givet. Som nu att Sverige beskrivs som ett i stort sett avkristnat land. Visst ­gapar kyrkbänkarna tomma och antalet konfirmander går stadigt ned. Andelen som känner till de kristna grundberättelserna krymper också år från år – men det är inte hela sanningen.

Vi firar fortfarande kristna högtider, som jul och påsk. Och det är vanligt med dop och bröllop i kyrkor, gärna då i pittoreska och vackra medeltida landbygdskyrkor. I svåra stunder ber ännu många om hjälp från någon form av högre makt. Och åtta av tio betalar fort­farande avgift till Svenska kyrkan och andra religiösa samfund.

– Få i Sverige kallar sig kristna i dag. Ändå följer de flesta av oss kulturella kristna traditioner utan att betrakta dem som just kristna. Men när familjer som kommit hit från Irak eller Somalia firar ramadan och bär slöja betecknar vi dem direkt som muslimer, och deras beteende som ett uttryck för deras religiositet.

David Thurfjell ser sig själv som sekulariserad svensk, med tillägget ”postkristen”. Han är medlem i Svenska kyrkan och gifte sig i en kyrka – men han går aldrig i högmässan.

– Tidigare har jag främst studerat shiitisk islamism och den kristna väckelserörelsen bland romer. När man forskar om ”andra” finns det en risk att man sätter sig på sina höga hästar. Nu var det dags att vända blicken mot mig själv och att fokusera på min egen grupps idéer på religionsområdet.

Under arbetet med sin nya bok inter­vjuade David Thurfjell ett hundratal svenskar om deras attityder och förhållande till religion. Han fann att en förvånansvärt stor majoritet av dem hade en öppenhet inför andlighet och tro – men att de inte vill kalla sig kristna.

– På en middag är det få som skulle säga att de är religiösa och än mindre kristna. Jag tror att det kan bero på att begreppet kristen fått en allt snävare betydelse. Bara de som har en väldigt stark övertygelse och stenhårt tror på Jesus betecknas i dag som kristna i vardagsspråket. Frikyrkornas definition av vad som är en ”sann” och ”äkta” kristen har fått ett så stort genomslag.

– I andra länder är det ofta annor­lunda. Där kan du ­öppet säga att du är jude, katolik eller muslim utan att vara praktiserande.

Endast en minoritet av svenskarna är i dag organiserat religiösa, det vill säga beskriver sig som kristna. De går regelbundet i kyrkan, säger att de tror att det finns en Gud och ber aftonbön. Men gruppen som är helt sekulariserad – som vare sig tror, praktiserar eller är medlemmar i en kyrka – är också liten. Denna grupp utgör cirka femton procent av befolkningen, kanske en förvånansvärd siffra för många.

Mellan de troende kristna och de helt sekulariserade finns en stor grupp där många tycks ha en öppenhet inför andlighet och tro, men som ändå tycker att det känns främmande att kalla sig kristna. I stället letar de efter andra ord för att beteckna sin andlighet. ”Nej, jag är inte kristen, snarar lite buddistisk lagd” ­eller ”Jag gillar att vara ute i naturen och tänker att det finns något större bakom allt levande”.

– Vi kan se en tydlig sekulariseringsprocess, det vill säga att färre identifierar sig med Svenska kyrkan och inte har någon uttalad kristen trosföreställning. Men samtidigt verkar gamla religiösa tankemönster leva kvar hos många, och kanske till och med förstärkas. Det är inte heller lika ”skämmigt” att tala om religiösa frågor. Flera riks­kända personer har också öppet berättat om sin kristna tro.

Nämnas kan journalister som Lars Adaktusson, Helle Klein och ­Göran Greider. Makthavare som ­Andreas Carlgren, Wanja Lundby-Wedin, Göran Persson, Anders Borg samt populära artister som Carola Häggkvist, Jonas Gardell, Dogge Doggelito och Marie Fred­riksson har också gått ut i offentligheten med sin kristna tro.

Hur kommer det sig att Sverige som Europas kanske mest okristna folk samtidigt ligger i topp när det gäller tron på någon form av högre makt? Konkurrensen mellan olika kristna grenar och kampen mellan väckelse­fromheten och statskyrkan är en orsak, svarar David Thurfjell. En annan är den sekulära kritiken mot Svenska kyrkan som växte fram från mitten av 1800-talet.

– När det moderna samhället växte fram förlorade kyrkan mer och mer inflytande. Allt fler kom att förknippa kristendom med ett förflutet som de nu växt ifrån, och de kristna berättelserna försvann mer och mer ur människors värld när kyrkan inte längre hade en så stark kontroll över skolan.

Men för att förstå varför andligheten dröjer sig kvar måste vi också förstå vad människor får ut av sin religion, säger David Thur­fjell. ­Moderna människor vill gärna se sig som förnuftiga och rationella varelser. Men kärlek, konst, vänskap, musik ... mycket av de vi ­håller högt i livet är svårare att motivera med förnuftet.

– En del av religionen har med sanningsanspråk och logiska argu­ment att göra. Men för de flesta handlar det mer om andra saker: barndomsminnen, lukter, berättelser, musik och tröst. Svenska ­kyrkan förlorade sin religiösa mono­polställning, men det betyder inte att det andliga behov som många ändå verkar ­känna försvann.

I sin bok använder David Thurfjell begreppet esoterism för att beskriva en tredje huvudfåra som påverkat de sekulära svenskarna. Begreppet täcker det som vi i vardagsspråk betecknar som nyandligt, mystiskt, ockult och övernaturligt. Här ryms också upplevelser av märkliga sammanträffanden, övernaturliga varsel och tankeöverföring.

– Men även alternativmedicin, andliga terapiformer, vurm för öster­ländsk mystik och new age samt traditionell folktro kan sägas höra till den esoteriska sfären. När kyrkans språk har förlorat sin trovärdighet plockar många upp ­trådar från detta esoteriska arv om de vill sätta ord på sin andlighet.

Vad väntar då framöver? Förblir Sverige ett sekulariserat land där många säger att det nog finns ­någon form av högre makt? Kommer Svenska kyrkan att klara sig?

– Allt färre säger sig tro på en treenig Gud, Marias jungfrufödsel och att Jesus kunde gå på vattnet. Svenska kyrkan kommer nog att fortsätta att förlora medlemmar. Men kanske är känslan att tillhöra en kulturell kristendom på väg att återkomma. Om nyandligheten och det jag kallar esoterism kan bli en arena för att förvalta det behovet och intresset är svårt att sia om.

Fotnot. Statistiken som David Thurfjell hän­visar till är Europakommissionens enkät­­under­sökning om värderingar i Europa (2005).

Ur boken:

I våra dagliga liv – när vi tittar på film och tv, när vi läser böcker och tidningar, när vi surfar på internet eller rör oss i det offentliga rummet – konfronteras vi ständigt med skildringar av eller hänvisningar till andlighet, övernaturliga fenomen och mystiska upplevelser. Genom självhjälpsböcker och veckotidningar får vi lära oss österländska meto­der för att uppnå självkännedom, kroppslig hälsa och själsligt välbefinnande.

Genom Steven Kings, Dan Browns och Paolo Coelhos böcker, ­genom tv-serier som ”Twin Peaks”, ”Arkiv X”, ”Lost” och filmer som ”The Matrix” och ”Avatar” har det övernaturliga och ny­andliga tvärtom kommit att bli allmängods för seku­lära svenskar. Program som ”Det okända” skildrar kontakter med avlidna som faktisk möjlighet och ungdomslitteraturen, rollspelen och datorspelen är också fullmatade med esoteriska inslag.

Lite tillspetsat kan de många svenska buddistsympatisörerna beskrivas som postkristna protestanter som tröttnat på den tradition de växt upp i, och som därför blickar österut för att hitta något mer berörande, autentiskt och intressant. Och där – i Dalai Lamas böcker, på Thailandsresan eller i någon artikel om medveten närvaro och meditation – finner de buddismen. Men den form av mångfacetterade religiösa traditioner som de hittar är inte så annorlunda som de trott, och det de uppskattar mest i den – individualismen, inåtblickandet, de antihierarkiska – har i själva verket sitt ursprung i den tradition de själva avsåg att lämna.

Utdrag ur ”Det gudlösa folket” (något kortat) (Molin & Sorgenfrei förlag)

David Thurfjell.

Ålder: 42.

Bor: i Uppsala.

Familj: Hustrun Anna-Karin Brus, banen Molly och Sten.

Gör: Professor i religionsveten­skap vid Södertörns högskola. Arbetar på en bok om religiösa auktoriteter inom shiaislam.

Bakgrund: Studerade religionshistoria och iranska språk på Uppsala universitet och dokto­rerade på en avhandling om shiitisk väckelse 2003. Forskat om pingstväckelse bland romer, muslimer i Europa och om religions­attityder bland sekulariserade svenskar.

Aktuell: Med boken Det gudlösa folket: De postkristna svenskarna och religionen (Molin & Sorgenfrei).