Tio Guds Bud

När Pelle Borgeke, nu 50, var en liten påg hemma i Malmö fick han och skolkamraterna ibland glass i matbespisningen. En sådan gång bestämde sig Pelle för att vänta med att ta sin glasspinne.

- Det var nämligen så att glassen, det var alltid en puckstång, jämt hann smälta innan man ätit färdigt maten. Jag tyckte jag hade kommit på något riktigt bra. Men när jag kom för att hämta min glass sa matbespisningstanten "nämen du har ju redan fått en". Skolmåltidsbiträdet hade antagligen glömt att Pelle sagt att han skulle vänta med glassen, tror han. Men hon ville vara snäll och gav honom en glasspinne i alla fall. Hon blinkade och log, "din lilla filur, det gör ingenting, du får en till".

Någonting gör att Pelle under alla år tydligt har kommit ihåg känslan av att inte bli trodd, av att vara falskt anklagad. Han minns att han inte kunde ge sig, han fortsatte att förtvivlat försöka övertyga tanten: "Jag har ente fått nån förut, det är sant." Ju mer påstridig han var, desto mer säker verkade hon vara på att han ljög.

- Det är väl så att det ligger en oerhörd kränkning i att bli orättvist anklagad och misstrodd, säger Pelle Borgeke. Man vet att man har rätt, man tror att det ska bli bra när man förklarar, och så blir det inte så. Man känner vanmakt. Självklart har jag varit med om det senare i livet också, men då har det kanske varit i mer komplicerade sammanhang. Den där gången drabbade just den känslan starkt och direkt.

Falska anklagelser kan få värre konsekvenser än så. Felaktiga uppgifter om att någon begått brottsliga handlingar kan leda till felaktiga domar. Den som vittnar i rätten har ett stort ansvar, och att anklaga falskt kan innebära att man får stor makt över en annan människas liv. Därför har rättssystemet av tradition sett strängt på mened, som i sig är ett allvarligt brott.

- Jag har funderat över den här moralkodexen som nog varit självklar, att "i rätten ljuger man inte" - där ska sanningen fram även om det är svårt och plågsamt, säger Ragnar Asserhed.

Han har 30 års erfarenhet som fängelsepräst och är konsulent vid Sveriges kristna råd. Även om de flesta nog fortfarande har den moraluppfattningen verkar det bli vanligare att man sätter i system att ljuga, trixa och manipulera, menar Ragnar Asserhed.

Rättegångarna blir ett spel där man räknar med lögner.

En bakgrund kan vara en ökning av organiserad kriminalitet, med ligor som håller ihop och har sina egna regler, tror Ragnar Asserhed. Men det kan också delvis handla om att rädslan för en auktoritär, straffande högre makt har minskat kraftigt. Att "svära på Bibeln" har för många inte samma innebörd som förr.

- Det fungerade kanske återhållande i en del fall. Men för det stora flertalet är det ändå fortfarande en samvetsfråga att tala sanning. Man kan må dåligt resten av livet, man kan inte bära att man har ljugit och falskt anklagat någon annan, så säger många. På den som ska ge ett avgörande vittnesmål läggs också en stor börda, framhåller Ragnar Asserhed.

Nu diskuteras vilken tyngd ett enskilt vittnesmål från ett barn ska ha i mål om sexuella övergrepp.

- Frågan är om man ska lägga en så stor börda på ett barn. Man riskerar att barnet blir utelämnat till sin egen osäkerhet. Barnet kan få leva med den osäkerheten hela livet, "vad var det egentligen som hände?" Konsekvenserna kan bli stora och tunga.

Fängelsepräster har en absolut tystnadsplikt. Den är viktig att slå vakt om, tycker Ragnar Asserhed. Om den begränsas störs något som är väsentligt, och rättssystemet kan äventyras.

- Det behövs ett slutet rum där man kan vara absolut sanningsenlig utan att vara rädd. Där man märker att man kan säga sanningen utan att gå sönder. Då är det lättare att komma fram till att man ska tala sanning i rätten. Med oss prövar man sitt försvar, man ältar en kommande rättegång, och där kan lögnen finnas med - "egentligen var det så här, men jag måste säga något annat i rätten". I våra samtal ställs man inför sitt eget samvete, man får testa och resonera.

Som fängelsepräst har Ragnar Asserhed mött många som upplevt sig som feldömda. Känslor av skam och kränkning är vanliga.

- En rättegång är komplicerad, och den har ofta upplevts som förnedrande. Samhället använder stark pondus när det riktar sig mot en enskild person med anklagelser. Många upplever sig oschyst behandlade av både samhälle och advokater, de tycker att ingen brytt sig, att de bemötts med nonchalans. Allra värst brukar det upplevas att känna sig felaktigt anklagad av sina närstående, säger Ragnar Asserhed. Det kan till exempel handla om anklagelser om sex-övergrepp. Den anklagade känner sig totalt sviken, det är oerhört svårt och smärtsamt, och ofta helt obegripligt. Han känner sig ofta helt maktlös, har ingen att referera till.

Hemvårdaren Joy Rahman dömdes 1994 till livstids fängelse för mord. I våras, efter åtta år i fängelse, frikändes Rahman av Svea hovrätt i en uppmärksammad rättegång. Då hade en grupp personer, bland andra fängelsepräster, kämpat för hans upprättelse i fem års tid. Man granskade utredningar, vittnesutsagor och bevismaterial. Bland annat lyftes ett nytt vittne fram, en kvinna som själv hört av sig till polisen efter mordet men som ändå inte hörts i samband med den första domen. En första resningsansökan fick nej av Högsta domstolen 1998. Efter den frikännande domen i år startade en debatt om rättssäkerheten, riksåklagarens roll och agerande.

- Det här fallet har vi fängelsepräster följt som kollektiv. Vi kom överens om att gå in som stöd för Rahman och hans resningsansökan. Vi ska inte lägga oss i rättsfrågor, men när man ser att någon som kan vara felaktigt dömd inte får den hjälp han behöver kan man ändå behöva agera som stöd, säger Ragnar Asserhed.

Rahman-fallet är en "ryslig historia", menar han. Den nya domen är baserad på i princip samma material som den tidigare, fällande. En mördare har gått fri, en oskyldigt dömd har frihetsberövats i åtta långa år med lidande, skam och förnedring för både honom själv och hans familj.

- Om man dömer till lagens strängaste straff ska det vara ställt bortom allt tvivel att personen är skyldig. Det handlar om ett dåligt utfört arbete från början, men det får konsekvenser för hela rättssystemet, säger Ragnar Asserhed. Tyvärr finns fler som drabbats på liknande sätt. Nu måste en vidräkning ske.

- Vi satt nyligen och diskuterade, en grupp präster som arbetat inom kriminalvården, och kom fram till att fler och fler nog kan ha fog för att känna sig feldömda. Vi talar nu om att hitta någon form av kommission dit man kan vända sig, så som kyrkan redan har när det gäller asylärenden. Det är inte bra med en parallell organisation för utredning av brott, men om rättssystemet blir så dåligt att människor drabbas på det här viset behövs någon grupp som kan bistå - kanske med skickliga jurister som kan hjälpa de utsatta.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut