Dödsmisshandeln på Kungsholmen

Helen Jaktlund är vice ordförande i Farsor & Morsor på stan, en ideell förening som nattvandrar under helger i bland annat centrala Stockholm. Hennes söner är 16 och 19 år.

- En mamma och pappa ska vara jobbiga och sätta gränser. Men framför allt handlar det om att bry sig, menar Helen Jaktlund.

Hon tycker att det är viktigt med tydliga regler för vad ett tonårsbarn får och inte får göra. När hennes söner är ute på kvällarna vill hon veta var de är någonstans, vad de gör och vilka de träffar.

- De måste ha mobiltelefonen på, och brukar också ha det. Jag har tjatat om hur man ska bete sig ute på stan, att man till exempel ska backa undan om det blir bråk, fortsätter Helen Jaktlund.

Men vad kan föräldrar göra när barnen helt enkelt struntar i vad de säger? Knut är en femtiotreårig trebarnsfar som upplevt hur det är att leva med en strulande tonåring.

- Jag kände en stor vanmakt. Han var ju min "pÔjk", men jag nådde inte fram till honom. Det var fruktansvärt.

Sonen Emil är 19 år i dag. Under högstadiet fick han och kamraterna åka buss några mil till och från skolan. I nian ringde Emil ofta hem och meddelade att han tänkte sova över hos en kamrat nära skolan. Föräldrarna tyckte att det var skönt att sonen ibland slapp de jobbiga bussresorna, så de sa okej.

En dag tog klassföreståndaren kontakt och berättade att Emil och några kamrater krossat ett par fönsterrutor och tänt eld på en papperskorg på skolgården. Man misstänkte att pojkgänget kanske använde droger.

- Vi tog upp det direkt med Emil. Men han vägrade lyssna och när jag förbjöd honom att sova över hos kamraten skrek han bara: "Det skiter jag i, gubbjävel", berättar Knut.

Han och hustrun talade med skolan, med en socialsekreterare och med polisen. Men eftersom det inte fanns något konkret att ta på fick de inget stöd.

Räddningen blev farfar Erik som tog med sitt barnbarn till den lilla fjällstugan för en veckas fiske.

- När de kom tillbaka märkte jag att något hänt med Emil. Då visste jag inte vad de pratat om, men senare har jag förstått att farfar, alltså min pappa, berättat om hur jag var som tonåring.

Knut tillhörde den sista "mellanölsgenerationen" i mitten av 70-talet. Han var med i ett gäng där två pojkar hamnade på ungdomsvårdsskola och där en 15-åring flicka blev med barn efter en gruppvåldtäkt.

- Jag ville inte att Emil skulle hamna i något liknande. Men jag pratade aldrig med honom, utan kom bara med förmaningar och förbud. Jag tror att Erik behövde höra hur hur jag varit som tonåring. Då förstod han bättre min ståndpunkt.

Knut tror att det kan vara bra att ta hjälp av utomstående när det krisar mellan föräldrarna och tonåringen. En farfar, morbror, en vän till familjen, en lärare, en granne ibland kan en person utifrån bryta upp invanda och destruktiva beteendemönster, säger Knut.

En sådan erfarenhet har Kristin, mamma till artonåriga Elsa. Hon fick hjälp av föräldrarna till en klasskamrat när relationen till dottern havererade under första året i gymnasiet.

Elsa tyckte att föräldrarna styrde hennes liv, att de bara ville att hon skulle ha bra betyg och inte såg vem hon egentligen var.

- Vi försökte förklara att vi älskade henne men det blev bara värre. Hon var ute varje helg och ofta under veckorna. Vi försökte sätta stopp, men då rusade hon bara ut och sa att vi inte kunde bestämma över hennes liv.

Kristin och hennes man tog i sin desperation kontakt med mamman till Elsas bästa kompis. Hon föreslog att Elsa kunde bo hos dem en månad för att kanske få lite perspektiv på sitt liv.

- Vi var tveksamma, men accepterade till sist. När Elsa flyttade hem igen fungerade det bättre. Hon märkte ju att kompisens föräldrar uppträdde mot sin dotter ungefär som vi mot henne.

Claudio är i femtioårsåldern och har fyra döttrar. Två har flyttat
hemifrån, de övriga är 17 och 18 år. Han liknar sin tillvaro som tonårspappa vid en berg och dal-bana.

- Innan mobiltelefonerna fanns kändes det värre när mina döttrar var ute på kvällarna. Nu har vi en överenskommelse om att de ska ringa och berätta var de är någonstans, och om de blir sena.

Visst är han ofta orolig för att något ska hända, men det går inte att låsa in en sjuttonåring. Det viktigaste är att förhållandet mellan föräldrarna och tonårsbarnen bygger på tillit och förtroende, menar Claudio. Han och döttrarna har talat mycket om detta.

- Vi har alltid haft regler för hur länge de får vara ute på kvällarna. Jag har försökt få barnen att förstå min oro, och att det är därför jag vill veta var de är någonstans. Men de vill inte alltid lyssna.

Flera gånger har Claudio talat med andra föräldrar om hur det är att vara tonårspappa. Han tror att det är viktigt att vuxna vet vad som rör sig i barnens värld, och att man kan samtala om regler sinsemellan.

- När tonåringen är femton sexton år är det för sent att bygga upp en tillitsfull relation. Det måste ske mycket tidigare.

- Själv upplevde jag det som jobbigast när mina döttrar var mellan tretton och femton år. Sedan har det lugnat sig.

Kim Thomé har nattvandrat i Stockholm sedan mitten av 1990-talet. Hans barn är vuxna i dag, men han minns ännu deras tonårstid.

- Jag trodde inte att de lyssnade på vad jag sa då, men i efterhand har jag märkt att de gjorde de i alla fall. När barnet blir tonåring uppstår konflikter men som förälder gäller det att visa vad man tycker och står för.

Enligt Kim Thomé har mammor och pappor lika bra - eller dålig - relation till sina barn i dag som för femton år sedan. Men en viktig skillnad är att föräldrarna tycks ha mindre tid för sina tonåringar.

Psykologen Jenny Klefbom har arbetat i tio år inom barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm. Kan man förbjuda sin sjuttonåring att "dra ut" på stan en lördagskväll?

- Det är nog ingen framkomlig väg. Lördagar är kanske inte rätt tid att komma med förbud eller att sätta i gång en stor diskussion. En förtroendefull relation mellan barn och föräldrar tar lång tid att etablera, svarar Jenny Klefbom.

Men vad säger hon då till en desperat tonårsmamma när hennes son strular? Om man som förälder inte kan hantera situationen på egen hand måste man söka hjälp, menar Jenny Klefbom.

- Grundskolan har ofta kurator och psykolog som kan vara ett stöd, kommunens socialtjänst kan hjälpa till och man kan anmäla sig till någon föräldrakurs. I flera kommuner finns sådana kurser som visat sig vara effektiva.

Jenny Klefbom säger att det är svårt att backa bandet. Om ett barn tidigare fått vara ute sent är det inte lätt att införa nya och tuffare regler.

- De flesta tonårsföräldrar upplever att deras barn revolterar, mer eller mindre häftigt, och vill skapa sitt eget liv. Men som förälder gäller det att fortsätta att säga vad man tycker. Tonåringar lyssnar på sina föräldrar, även om det inte alltid kan verka så.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut