”Trädgården bästa medicinen”

MUNKA-LJUNGBY. Himlen har öppnat sig och ett envetet juniregn smattrar mot växthuset där Annika Christensen har dukat fram blåbärspaj och rykande kaffe i terracottaröd keramik.  

– Jag var just på väg att hämta kameran för att fotografera regnet, dropparna är så fina mot rutorna, utbrister hon.  

Sedan några år har Annika varit sjukskriven till och från och växthuset är hennes andra lunga. Hit smyger hon ut sent om kvällarna i stället för att sätta sig framför teven, tänder några ljus och flyttar runt ett par krukor – inte för att det egentligen behövs, utan mest för att det är mysigt.

Här finns en Medelhavshörna med citrusfrukter, en pelargonkoloni och en liten grönsaksodling med chili, paprika, tomater, melon, aubergine, nektarin och fikon. Mitt i rummet står ett bord dekorerat med torkade rosenknoppar och vit spetsduk. Det händer att Annika bjuder in till kalas hit. Kräftskivor och kafferep med hembakat bröd och eget lavendelsocker eller lunch med soppa på nässlor från trädgården.  

– Nässlor är ogräs men jag tar aldrig bort dem. Jag kan inte ha en perfekt trädgård utan ogräs och med raka kanter för det skulle stressa ihjäl mig. För mig får det gärna vara lite vildvuxet, naturen är inte perfekt och när man upptäcker att det inte gör någonting blir det enklare att hantera sina egna brister. Jag vill njuta och ha kul i första hand, det jag hinner i trädgården hinner jag – resten får vara som det är.  

I en annan del av trädgården finns gårdens andra växthus – ”sjukhuset” som Annika kallar det just nu. Här har hon nya teman varje år. Ett år var det barnväxthus, förra året odlades här grönsaker och i år har det förvandlats till en rehabavdelning där hon vårdar växter som av en eller annan anledning inte mår bra. Utanför växer ruccola, gräslök och mangold i låga trätrallar, och jämte dem vilar klasar med ljust röda jordgubbar.  

– Nu äter vi jordgubbar varenda dag i tre veckor, jag fryser aldrig in och sparar – det gjorde jag när barnen var små. När nya rabarber växte upp på våren förbjöd jag dem att ta de färska innan de ätit upp det som fanns i frysen – gud så korkat! Jag tycker att man ska äta det som finns här och nu och sedan får man längta till nästa gång. Jag gillar inte det här med att det ska finnas tillgång till allt året om. Det är en tjusning att se hur frukt, bär och blommor kommer upp igen. 

Annika hade arbetat som förskollärare i hela sitt vuxna liv och hade egentligen aldrig några planer på att sluta med det. Samtidigt hade hon lidit av tinnitus konstant i nära tjugo år då hon en dag drabbades av ett yrselanfall när hon var ute och körde barnvagn på jobbet.

Anfallet följdes av flera och hon blev sjukskriven under några månader, innan läkaren kunde konstatera att hon fått stressrelaterade Ménières sjukdom som drabbar innerörat och ger yrselattacker och öronsus. Några år tidigare hade hon gått ned till att arbeta 50 procent.  

– Jag ville ”downshifta” – försöka njuta av att jobba mindre och vara hemma mer. Men när jag blev sjukskriven på heltid kändes allt plötsligt förfärligt. Vad skulle jag göra nu? Jag var ju bara en vanlig förskollärare som inte kunde något annat. 

Från maj till augusti var Annika helt hänvisad till hemmet och trädgården. Hon hade ständig öronvärk, yrsel och hög feber. Inte förrän maken Staffan gav henne en kamera för att dokumentera vad som hände i trädgården kom den första ljusningen.

– Jag såg mig själv i växterna, tog bilder på sådant som påminde om hur jag kände mig – som en vissen maskros eller en överblommad tulpan. Samtidigt var det fantastiskt att följa händelserna i naturen – inte bara se utan faktiskt uppleva en snigel sakta förflytta sig över en blomma eller ett frö växa till liv och bli en växt – och jag kom på mig själv med att tänka ”kan de så kan väl jag”.  

Trädgården var det egentligen inte mycket med vid det laget, men Annika bestämde sig för att låta det ta sin tid.  

– Jag är övertygad om att trädgården har en förmåga att förebygga och läka sjukdomar. Man bara går där och behöver inte vara något för någon. För mig har det blivit ett sätt att samla kraft. Mår jag bra tar det inte lång tid innan jag återhämtat mig i trädgården efter en lång dag, mår jag sämre tar det lite längre tid. Jag tror inte att det krävs särskilt mycket. Det kan räcka att man möts av något grönt innanför dörren eller att peta med fingrarna i jorden på en blomkruka.  

Annika säger att hon alltid längtar efter att få en hel dag i trädgården utan att bli störd.  

– Det är den bästa semestern jag kan ha. Att få arbeta där i lugn och ro, gå i mina trädgårdskläder och vara hur skitig som helst.  

Att tassa omkring i den Christensenska trädgården känns nästan som att befinna sig i ett fantasiland, en sommardjungel med nya små överraskningar bakom varje krök. I en lummig hörna omgärdad av vild murgröna står ett gammalt badkar i rostfritt stål – varma sommarkvällar brukar Annika ta ett bad med ljummet vatten från slangen. Precis intill samsas tre mossiga äppelträd om utrymmet.  

– När vi flyttat hit brukade vi ta ut våra täcken och kuddar och sova i hängmattor som vi spände upp mellan träden. Det var det mysigaste barnen visste!  

Som liten bodde Annika i villa på landet med jordkällare, egen brunn och stor trädgård. Drömmarna om att hitta något liknande i vuxen ålder hade funnits där en tid när maken Staffan plötsligt sprang på en bostadsannons om ett hus till salu i Gånarp utanför Munka-Ljungby. Det var i början av 2000-talet och familjen hade bott i grannbyn i tio år men ville leva lantligare.  

– Först var jag rätt motvillig, huset var litet och hade fula medaljongtapeter. Men när jag fick se den stora trädgården väcktes en förhoppning om att det nog ändå kunde bli bra.

I dag har Annika levt med sin sjukdom i sex år, men hon blir allt bättre och vintern som gick var den första utan några anfall.  

– Det beror på att jag får vara ute mycket. Där finns inte en massa störiga ljud som tröttar ut mig, jag hade aldrig klarat ett heltidsjobb inomhus.  

Hon har blivit så duktig på att hantera sin kamera att hon kan försörja sig som frilansfotograf – bland annat för Allt om trädgård. Snart ska hon ge ut en andra bok om trädgårdens betydelse för hälsan, ”En lisa för själen” tillsammans med kollegan Eva Robild, hon har en egen blogg som hon kallar Naturliga ting och så föreläser hon om vikten av att stanna upp och njuta av det som finns här och nu, inte minst i naturen.  

– Jag brukar säga att jag formaterar hjärnan med trädgården – rensar bort för att sedan kunna fylla på med nytt, precis som med minneskortet till en kamera. Det blir allra minst en runda på morgonen och en på kvällen. Jag skulle kunna göra mycket nytta när jag går omkring där, men mest går jag bara och tittar, känner, luktar – och i bästa fall smakar. 

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut