Tröstande är ett sätt att reparera

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Marta Cullberg Weston

Yrke: Psykolog, psykoterapeut och författare.

Ålder: 69 år.

Aktuell: Med boken ”Tröst och reparation” (Natur & Kultur), som kommer ut den 14 maj.

Har tidigare givit ut: Ett tiotal böcker, bland andra ”Från skam till självrespekt”, ”Lär känna dig själv på djupet” och ”Avund och konkurrens”.

Bor: Större delen av året i Nacka men också i Iowa City i USA.

Familj: Maken och särbon Burns Weston, tre vuxna barn och tre barnbarn.

Bakgrund: Marta Cullberg Weston började skriva i 50-årsåldern i samband med skilsmässan från psykiatern Johan Cullberg. Flyttade till USA, bodde där i tio år och pendlar sedan dess.

Talar i Stockholm

11/5 talar Marta Cullberg Weston om tröst och reparation på psykoterapimässan i Stockholm.

Läs mer om symboldrama på Symboldrama.se.

Läs mer om ”compassion” i boken ”Compassion focused therapy” av Paul Glibert, 2010, Routledge, London/New York.

Orden tröst och förtröstan är kända sedan äldre fornsvensk tid. De har använts i betydelsen hugsvalelse och trygghet och är besläktade med ”tro” som i sin tur kan associeras med hopp.

Psykoterapeuten Marta Cullberg Weston använder ett slags visualiseringsteknik i sitt arbete. ”När man återupplever centrala scener och i terapin ändrar på dramats utgång kan den inre bilden i hjärnan ändras”, säger hon.

Foto: Nicklas Thegerström Psykoterapeuten Marta Cullberg Weston använder ett slags visualiseringsteknik i sitt arbete. ”När man återupplever centrala scener och i terapin ändrar på dramats utgång kan den inre bilden i hjärnan ändras”, säger hon.

Man kan inte trösta bort verkligheten. Men det finns sätt att göra den lite mer uthärdlig, i alla fall för stunden. Psykologen Marta Cullberg Westons nya bok handlar om tröst.

Man kan inte trösta bort verkligheten. Men det finns sätt att göra den lite mer uthärdlig, i alla fall för stunden. Psykologen Marta Cullberg Westons nya bok handlar om tröst.

Trösten är det klister som hjälper oss att laga livet igen efter svåra förluster. Men hur ser god tröst ut, vad fungerar tröstande? Och hur tröstar man sig själv? Det är frågor som psykologen och psykoterapeuten Marta Cullberg Weston söker ge svar på i sin nya bok ”Tröst och reparation”, som kommer ut nu i maj.

Skam och skuld, avund och vacklande självkänsla är några av de tabuämnen som hon har tagit upp i tidigare böcker. Tröst är i och för sig inget som är tabu men det har, tycker hon, länge varit undervärderat inom psykologin.

Annons:

– Jag tror att det har varit ett för vardagligt begrepp. Aldrig ett ord om tröst har det stått i de psykoterapiböcker som jag har läst genom åren. Ändå är tröst vad många terapeuter egentligen arbetar med. För en tera­peut ger inte bara insikter utan är också hantverkare, med reparation som central uppgift. All form av tröstande är också en reparativ verksamhet. Man reparerar bit för bit tilliten till livet och till förmågan att hantera tillvaron.

Hennes bok handlar om allt från tröst vid motgångar och kriser till den existentiella trösten, den som betonar vikten av att reparera skadade självbilder och att utveckla en egen tröstfunktion.

Att efter kriser och förluster ha någon bredvid sig som kan trösta, som inte är lika starkt berörd och därför har kraft över, är viktigt. Men hur tröstar man då på ett bra sätt? För det första måste man inse att det inte finns tröst för all sorg och smärta. Man kan inte trösta bort verkligheten. Men det finns sätt att göra den en liten aning mer uthärdlig, åtminstone för stunden.

Marta Cullberg Weston tror på de tre H:na: ”Hålla om, hälla i och hålla ut”.

– När någon håller om får man visshet om att man tillhör ett sammanhang. ”Hälla i” står för hjälp med praktiska ting, en kopp varmt te visar att någon finns där och bryr sig. Och ”hålla ut” står för att en sorgeprocess tar tid, man måste få sörja färdigt.

Som tröstare kan man stå för ett vikarierande hopp, man vet att livet kommer att kunna gå vidare.

– Men det förutsätter att man kan hantera sin egen maktlöshet, att man inte ryggar för livets outgrundlighet eller dödens obarmhärtighet. Livet drabbar orättvist och det kan vi inte göra något åt. Varför skulle just jag drabbas? undrar den som blir svårt sjuk. På den frågan finns inget svar. Döden är en naturlig del av livet, och det måste man förlika sig med.

Som tröstare måste man också kunna släppa sina känslomässiga prestationskrav på att kunna hjälpa och lösa problem.

– Det räcker med att finnas där och dela känslan. Viktigt är också att ha en egen empatisk barriär så att man inte blir överväldigad av den andres sorg och ökar på intensiteten i stället för att lugna.

Det finns de som är tröstresistenta, som håller trösten ifrån sig. De kan ha inre problem som blockerar tilliten till andra, de kan känna ett förakt för svaghet och därför skjuta bort personer som vill sätta ord på sorgen och tala om de smärtsamma förlusterna. Eller de kan vända sorgen till vrede, säger Marta Cullberg Weston.

– Det är inte lätt att trösta en person som blir som en igelkott. Man får ta till andra strategier. Kanske hjälpa till med något praktiskt eller gå ut och ta en öl tillsammans för att då kunna prata.

Känslor av skam och skuld kan göra att sorgeprocessen låser sig. Då behöver man oftast hjälp att hitta vad som har gjort att man kör fast. Man kan ha en inre känsla av att inte vara värd tröst.

– Personer med negativa själv­bilder känner sig ofta utlämnade och maktlösa när livet drabbar dem, eftersom de saknar förmåga att trösta sig själva, säger Marta Cullberg Weston.

Har man som barn blivit väl omhändertagen har man byggt in en inre röst som kan trösta och lugna i tuffa lägen, tror hon. En inre instans, eller mentor, som ser på oss med inkännande ögon, som peppar oss när vi har misslyckats, förstår att saker kan gå snett i livet och förklarar att saker kommer att lösa sig.

Men det kräver att man som liten har setts med kärleksfulla ögon och fått känna tryggheten i att man duger som man är. Ett barn som till exempel ramlar och slår sig, blir upplyft i knät av en för­stående vuxen och får plåster på såret får samtidigt en försäkran om den repa­rativa möjligheten i tillvaron. Och därmed en modell för att hantera smärta i livet.

Den inre rösten behöver inte vara föräldrarnas. Marta Cullberg Weston hör hemhjälpen Annis röst i frustrationer och motgångar. Båda Martas föräldrar yrkesarbetade, men Anni fanns alltid i barndomshemmet.

– Hon var som en varm klippa, inget kunde rubba henne. Aldrig blev hon arg eller upprörd, hon tog sig tid och pysslade om.

De som inte har blivit sedda och speglade som små, som inte har blivit tröstade på ett rimligt sätt utan kanske avfärdade eller skambelagda, har ingen modell för hur tröstande går till och kan därför inte lugna sig själva i kritiska lägen, menar Marta Cullberg Weston.

–  De tenderar att rasa ned i depres­sion eller uppgivenhet, hamnar i en känslomässig öken vid motgångar eller en förlust. Och det är i de lägena man tar till andra saker för att trösta sig, som mat, alkohol, droger, nya prylar, självskadande beteende. Eller så begraver man sig i arbete.

Men det går att utveckla ett större inkännande med sig själv, att reparera förmågan till egen-omsorg.

Vi minns i form av inre ”scener” eller bilder. Och scener som har upprepats ofta i barndomen styr våra förväntningar om hur tillv­aron fun­gerar, enligt Marta Cullberg Weston. Många av dessa tidiga erfarenheter är ordlöst lagrade i höger hjärnhalva och styr vårt handlande utan att vi är medvetna om det, säger hon. Höger hjärnhalva har inte tillgång till ett verbalt språk. Ska man komma åt de erfarenheterna kan man behöva använda sig av en teknik som inte bara bygger på verbalt språk, som annars är det vanliga i terapier.

Marta Cullberg Weston arbetar sedan många år med en visualiseringsteknik med inre scener, kallat symboldrama, som hon menar gör att man kan få kontakt med tidiga erfarenheter som har funnits lagrade inom oss.

–  När man återupplever centrala scener och i terapin ändrar på dramats utgång kan den inre bilden i hjärnan ändras. För när hjärnan registrerar en annan bild än den ursprungliga kommer den nya att lagras vid sidan av den tidigare och erbjuder då en annan verklighet. Våra minnen omformuleras ständigt när de återkallas och i en terapi med inre scener blir denna omformulering extra stark.

– Det får djupgående konsekvenser för självbilden och inkännandet med det egna jaget. Man ändrar i protokollet, skriver om personens historia i hjärnans inre bildarkiv. När man utvecklar en empati med sitt inre barn, det lilla barn man en gång var, kan en tröstfunktion byggas in i det egna jaget.

En ny gren inom den kognitiva terapin, kallad compassion, eller Compassion focused therapy, (cft) arbetar på liknande sätt med att utveckla människors inkännande med det egna självet.

– Det kommer att bidra till ett större intresse för begreppet tröst, tror Marta Cullberg Weston.

Med hjälp av bland annat mindfulnessteknik vill man inom cft träna upp förmågan att tänka och känna positivt kring den egna personen och utveckla en inre tröstande hållning.

0 . Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

alliansen500
Foto:Lotta Härdelin

 Om migration. Resten av Alliansen fick inte veta om KD:s utspel i förväg. 14  9 tweets  5 rekommendationer  0 rekommendationer

 Ewa Stenberg: KD gör nu upp med Reinfeldts integrationspolitik. Det är ett paradigmskifte. 19  9 tweets  10 rekommendationer  0 rekommendationer

 KD presenterar flera förslag. ”Sänk bidraget till flyktingar.” 2190  7 tweets  2183 rekommendationer  0 rekommendationer

 Köpte rekorddyr villa i Beverly Hills. Svenske Minecraftskaparen vann budgivning mot stjärnparet.

mincraft
Foto:DN/TT
Annons:
julvädret
Foto:DN/TT

 Niodygnsprognos för hela Sverige. Här kan man räkna med en vit jul.

 BBC: Apple bryter mot arbetsregler. Lät reportrar arbeta på företag som producerar Apples telefoner.

iphone_144102
Foto:TT
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: