Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Under sjukdomstiden kom vi så nära varandra igen”

I januari 2014 får Peter Fowelin beskedet att livskamraten Kerstin har en hjärntumör. Nio månader senare är hon död. Nu har Peter skrivit en bok om sjukdomstiden.

Strax före jul för tre år sedan hade Peter Fowelin och hans hustru Kerstin upplevt en härlig semesterresa till Kanarieöarna. Visserligen hade förkylningen hon burit på en tid inte gått över, men den hindrade henne inte från att njuta i solen.

Några veckor senare låg Kerstin orolig på britsen på Huddinge sjukhus. Hon hade sökt hjälp för huvudvärken, ”den där envisa bihåleinflammationen”, på den lokala vårdcentralen men blivit skickad vidare. Det var den 10 januari 2014.

Kerstin fick vara kvar över natten medan Peter åkte hem till radhuset i Södertälje. På röntgenplåtarna märktes något ”konstigt”, som personalen uttryckte det. Men Peter var ändå ganska lugn och tänkte att hustrun snart skulle vara frisk och på benen igen.

Morgonen därpå blev de båda kallade till ett möte med läkaren på sjukhuset. Då fick de reda på att hon hade drabbats av en hjärntumör och att den troligen var aggressiv.

– När vi efter beskedet satt tätt intill varandra i hennes sjukhussäng grät vi tillsammans i ett slags tyst insikt om att vårt gemensamma liv snart kunde vara över.

När Peter senare pratade med läkaren förstod han att prognosen såg mycket dålig ut.

– Jag frågade ”hur länge ...?” utan att fullfölja meningen. Läkaren skakade på huvudet. ”Men om ett år sitter vi inte här?” försökte jag för att få ett besked. ”Nej, det gör vi inte”, blev svaret.

Två veckor senare låg Kerstin på nytt i datortomografen på sjukhuset – och hon log. Det är så Peter vill minnas henne, innan kortisonet och sjukdomen förändrade utseendet. Håret var långt och tjockt, föll mjukt över axlarna. Leendet var varmt, nästan som när hon var ung, beskriver han i boken. Oron fanns gömd inombords.

Foto:

I oktober 2014 somnade Kerstin in, nio månader efter att hon fått reda på att tumören växte i hennes hjärna. Nu har Peter skrivit en bok om sina tankar och känslor under sjukdomstiden och efter hennes död. Titeln är ”En dag i sänder – när sorgen slår följe med livet.”

Boken har formen av ett samtal med Kerstin, med besök på platser som de hade gemensamt: de steniga stränderna på Öland, skogsbrynen med de sjungande vårfåglarna och radhuset med sina minnen. Där finns också barnen Rasmus och Julia.

Foto: Andrea BraskI boken skriver Peter att han på sin 25-årsdag bjöd Kerstin på ett glas vin och lite ost i sin lägenhet. De hade nyligen märkt av attraktionen mellan dem.

Så minns han att Kerstin gråtit när de älskat en av de första gångerna hon sov över hos honom den där vårvintern:

”Stilla, skyddslös, låg du där, inte mer än ett andetag från mig. Min undran fick passera tyst förbi. Jag strök dig bara över kinden. Våra liv började vävas samman”.

– I början av Kerstin sjukdom, trettio år senare, intalade jag mig att det kunde ske ett under, att läkarna skulle lyckas med sin behandling eller att Kerstin helt enkelt skulle ha tur. Men snart insåg jag att det bara var en from förhoppning.

Efter sjukdomsbeskedet slutade Peter att arbeta för att vara med Kerstin så mycket som möjligt. Han säger att alla relationer går upp och ned.

– Så var det även för oss, vårt förhållande hade haft sina toppar och dalar. Nu bestämde jag mig för att vara nära henne så mycket jag bara kunde.

De första månaderna var Kerstin ”frisk” och livet flöt på så normalt det bara kunde, men sedan blev Peter mer och mer av en vårdare.

– Kerstin var den som alltid gav till andra, inte minst till mig och barnen. Nu ville jag bara ge och ge så mycket jag kunde. Nu var det hennes tid att få.

– Paradoxalt gav detta mig mycket eftersom vi kom varandra nära på ett sätt som vi inte gjort på många år. Vissa dagar var det svårt och jobbigt att stötta henne, men det kändes så självklart att göra det. Och sorgligt var det, förstås.

Nära, hur menar du då?

– Vi talade om livets stora frågor och om mer vardagliga ting, vi talade om barnen, om allt vi upplevt tillsammans, om alla minnen. Vi fick kontakt med kärleken som hela tiden funnits i vår relation, men ibland mer i bakgrunden. Jag minns att Kerstin vid ett tillfälle sa att hon kände igen den Peter hon blev tillsammans med. Det var som om vi hittade tillbaka till varandra igen.

Kerstin upplevde en sorts lyckorus och så sa hon: ”Tänk att man måste dö för att lära sig leva.”

Tre månader efter sjukhusbeskedet tog Peter och Kerstin en vårpromenad. Solen värmde deras ansikten och i skogen sjöng rödhaken och koltrasten.

Kerstin upplevde en sorts lyckorus och så sa hon: ”Tänk att man måste dö för att lära sig leva”, berättar Peter. Orden har han burit med sig sedan dess.

Under sjukdomen hade Kerstin ett stort stöd av tre gamla väninnor och av sin syster. Peter däremot upplevde att han var ganska ensam med sina tankar och känslor, även om sonen Rasmus fanns där som ett stöd i vardagen och någon att prata med.

– Kanske är det en schablonbild, men kvinnor tycks ha ett större nätverk kring sig om de själva eller någon anhörig drabbas vid sjukdom, separationer eller olyckor. Män är kanske inte världsbäst på ett söka hjälp och stötta varandra. Egentligen hade jag mest ett behov av att få hjälp med det praktiska, inte att prata.

Tänkte du någon gång på att fly från allt det jobbiga?

– Nej, men däremot var jag rädd för att inte orka finnas där till slutet. Det var som om vi sprang på upploppet mot ett målsnöre som vi visste fanns, men inte var någonstans.

Och hur tog dina barn det hela?

– Sonen Rasmus var närvarande så snart vi förstod hur mycket hjälp Kerstin behövde. För dottern Julia tog det längre tid att acceptera att hennes mamma var så sjuk att hon skulle dö. Men så reste vi till Öland hela familjen och då kom hon i fatt, insåg vad som väntade. Sista tiden stöttade vi alla varandra.

Hur hanterar du förlusten, sorgen, i dag?

– Vi kom varandra så nära i slutet innan Kerstins medvetande blev alltför påverkat. Jag skrev boken som ett minne över henne, som en gåva till henne. Samtidigt bearbetade jag allt inne i mig, på djupet.

– Det tog mig ett par år att hantera det som skedde. Sorgen finns där fortfarande, men numera i korta stunder. Saknaden får jag leva med resten av mitt liv, men det är en varm saknad.

Hur fungerade vården?

– Sedan vår dotter som liten vårdats på sjukhus kände Kerstin ett stort obehag inför sjukvården. Men på Karolinska i Solna fick Kerstin ett bra bemötande, där var hon trygg. Den palliativa vården på slutet i Södertälje var också väldigt bra.

När Kerstin blev sämre och fick bo korta perioder på den palliativa avdelningen fick Peter bra avlastning, säger han.

– Hela den sista månaden låg hon där. Det var en stor lättnad för mig och barnen att inte behöva vårda henne i hemmet mot slutet.

En dag innan Kerstin var på väg att bli riktigt dålig gick Peter förbi en vacker skogsklädd del av kyrkogården i Södertälje. När han kom hem berättade han att han ville bli begravd där någon gång i framtiden. ”Då vill jag också det”, kommenterade Kerstin.

När Peter nu är ute och rastar hunden Malte går han ofta till kyrkogården där urnan med askan efter Kerstin är begravd.

– Jag har alltid varit intresserad av döden och inte haft svårt att samtala om den. För mig är det ingen sorg att besöka Kerstins grav. Det är bara ett naturligt sätt att hålla kontakten med henne.

Under sjukdomsperioden var dagarna och nätterna fyllda av mediciner, cellgiftbehandlingar, mer mediciner, ordna med mat, ännu mer mediciner ... tiden att reflektera var begränsad, säger Peter.

– Den bok jag skrivit blev ett sätt att i lugn och ro reflektera över det som hänt. Med boken har cirkeln slutits på något sätt. Jag tänker mycket på Kerstin, men nu är det dags för en ny fas i mitt liv.

Som att träffa en ny partner?

– Jag söker inte aktivt, men min dotter frågade när hon var hemma nyligen om jag varit på någon dejt. Så säger hon att jag inte kan leta efter en ”mammakopia”, någon som är som Kerstin.

– Jag tror att det är viktigt gå vidare – men också att orka minnas.

Ett halvår efter Kerstins död föddes hennes och Peters första barnbarn.

Peters tankar efter Kerstins död

”Att bli arg och förbannad när någon blir dödssjuk är en naturlig reaktion. Är man arg så är man, men i längden tror jag att en massa ilska kan skada en själv. Vi kan inte påverka det som händer.

Om det är möjligt, ta ledigt från arbetet och var nära den som är svårt sjuk. Den närhet jag upplevde med Kerstin den sista tiden vill jag inte vara utan.

Jag är lite av en ensamvarg, men det är viktigt att ha någon eller några att samtala med. Mina barn och jag har stöttat varandra. Vi saknar Kerstin, men vi har kommit varandra nära.

Kärlek, värme och omsorg – om oss själva och andra kan hjälpa oss när marken skakar under våra fötter.

Efter Kerstins död skrev jag korta texter som jag lade ut på Facebook. Jag fick uppskattande kommentarer som hjälpte mig att ta mig igenom den första svåra tiden.

Jag, mina barn, släkt och vänner tittade och tittar fortfarande ofta på bilder av Kerstin. Det gjorde och gör att vi minns henne vilket faktiskt lindrar sorgen. Det känns som att hon är med oss.”

Peter Fowelin om sin farmor och sin fru:

”Min farmor Edit dog 1953, bara femtiofem år gammal i cancer – eller i kräfta som man sa på den tiden. Den 5 oktober 2104 dog min fru Kerstin i cancer, också hon femtiofem år gammal. Farmor blev hon först ett halvår efter sin bortgång, när vår familjs första barnbarn föddes. Så länge minnen och berättelser om oss finns kvar, lever vi också kvar. En tanke med den bok jag skrivit är att spara pusselbitar till bilden av Kerstin för framtiden.”

Böcker som handlar om att ha förlorat en partner

”Livslägen” av Julian Barnes (Forum, 2014).

”Ett år av magiskt tänkande” av Joan Didion (Atlas, 2005).

”Dagbok från ditt försvinnande” av Malin Lagerlöf (W&V, 2016).

”Det här är hjärtat” av Bodil Malmsten (Albert Bonniers förlag, 2015).

”Änkans bok” av Joyce Carol Oates (Albert Bonniers förlag, 2011).

”Timme för timme, dag för dag – min väg genom sorgen” av Cyndee Peters (Trevi, 1988).

”När livet måste gå vidare: att hantera sorgen när din älskade gått bort” av Ken Olofsson (Beijboms Books, 2014).

”Handbok om sorg” av Agneta Grimby och Åsa K. Johansson (finns för nerladdning och kopiering (dock inte i försäljningssyfte) på www.redcross.se).

”Anteckningar under dagar av sorg” av C. S. Lewis (Libris, 2013).

”I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv” av Tom Malmquist (Natur & Kultur, 2016).

”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död” av Christina Karlberg, Marita Warborn Lundgren (Calwardos, 2016).

”Sorgens skiftningar” av Agneta Willans (Förlaget Mormor, 2014).

Sorg och sorgearbete

Sorg är en känsla som kan innebära att vi mognar som människor, men den kan lika gärna förändra tillvaron så att den blir mer tom och innehållslös. Liksom exempelvis kärlek, glädje och ilska finns sorgen med oss hela livet.

Men sorgen förändras över tid, från dag till dag. En del liknar den vid en vandring genom mörka skogar, där det här och var dyker upp gläntor fyllda av ljus. Denna vandring brukar kallas för sorgearbete.

På Vårdguiden finns länkar till organisationer som kan vara ett stöd i sorgen. Där finns också tips om böcker att läsa för den som förlorat en nära anhörig, vän eller kollega.

Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på DN Debatt och Insidan. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpligar.