Unga brottsoffer besvikna på rättssamhället

- Det är utanförskapet, inte etniciteten som avgör. Vi måste våga se dess prislapp, menar Ann Hellströmer.

Även när det gäller brottsoffrens upplevelser finns det tydliga mönster. För det första är mörkertalen fortfarande stora. Många som söker stöd vill inte polisanmäla på grund av rädsla för dem som utsatt dem för brott. Drygt var femte 15-åring har i dag utsatts för brott, enligt de självdeklarationsundersökningar som Brå och kommunerna gör. Bara runt hälften av dem väljer att polisanmäla.

För de drabbade får dock brottet ofta konsekvenser som är svåra att överblicka. Rädslan, ilskan och ­ibland också skammen över att ha blivit utsatt, får många att tänka på det som hänt under varje vaken sekund. Det påvekar koncentrationsförmågan, hälsan, sömnen, skolarbetet och relationerna till familj och vänner.

Många av de unga brottsoffren tvingas ge upp sina "vanliga" liv. De slutar kanske träna, tappar intresset för andra fritidsverksamheter. De kanske inte längre vågar åka kollektivt och de riskerar att förlora sina vänner på grund av att de själva upplever sig som en belastning för omgivningen.

Kort sagt, självkänslan raseras och grundtryggheten upplevs som sönderslagen. Många förlorar tron på vuxna. I många fall har det funnits vuxna personer som inte ingripit, trots att de rimligen borde ha noterat vad som pågått.

- Konsekvenserna för de unga brottsoffren var mycket allvarligare än vad jag föreställde mig innan jag började arbeta med dem. Olika individer reagerar självklart olika starkt, med det stod snabbt klart att de är extra utsatta. Deras kortare livserfarenhet ger dem ju också sämre tillgång till strategier för att lösa den kris de hamnar i, konstaterar Ann Hellströmer.

I dag är hon övertygad om att samhället skulle spara miljoner om man satsade på att ge de unga brottsoffren stöd. I de samtal hon har med brottsoffer som senare blivit gärningmän är hämndbegäret en gemensam nämnare. De vill ge igen på ett samhälle som de uppfattar har svikit.

- Det borde forskas mer kring det här sambandet. Jag är övertygad om att dagens brottslingar i många fall är gårdagens tysta, tillbakadragna, kränkta offer.

En ung kille i en söderförort till Stockholm förklarar för Ann Hellströmer hur det kändes för honom:

"Jag fick hämnd, jag började slå honom. Vi hade stått och väntat bakom ett hus, när han kom flög vi fram och slog sönder dom allihopa, han och hans kompisar. Vi misshandlade dom hårt, jag slog ordentligt. Först då fick jag tillbaka stoltheten, hedern. Det kändes bra, nu fick de veta hur det kändes. Polisanmäla? Nej, det är inte min grej, det tar för lång tid. Man vill få hämnd, man vill göra det själv, man vill inte skicka några andra."

Ann Hellströmer:

- Som vuxen måste jag försöka sätta mig in i vad det innebär att som ung ensam bära på den här typen av känslor. Det behövs ingen Einstein för att förstå att det helt enkelt är farligt.