Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Vår unga vuxna dotter har fått drogproblem – vad kan vi göra?”

Foto: Robban Andersson

Dottern har blivit alkohol- och drogberoende. Hon blir bara arg när föräldrarna försöker prata om det. Hon är myndig och bestämmer själv, får de höra från vården. Ska de bara se på när hon förstör sitt liv? Liria Ortiz svarar.

Ställ frågor till Insidans experter – mejla till fragainsidan@dn.se

Fråga:

Detta är ett nödrop från två föräldrar, som är mycket oroliga, för att inte säga panikslagna, för ett barn som är på väg att hamna snett i samhället. Vi är en vanlig familj; mamma, pappa och tre barn, som i dag är mellan 30 och 40 år. Barnens uppväxt har skett under kärleksfulla och någorlunda ordnade former och värderingar. Familjekärnan har varit stark och hemmet en trygg samlingspunkt.

Men, och här kommer problemet, på senare tid har ”minstingen”, den 30-åriga dottern, alltmer dragits in i ett drogberoende, främst alkohol, kokain och amfetamin. Vi förstår naturligtvis att vi inte är ensamma i den här situationen, men tänker inte sitta overksamma. Vi vet bara inte riktigt hur vi ska göra. Naturligtvis försöker vi prata med ”ungen” om samarbete och hjälp för att få ordning på situationen. Men samtalen slutar ofta i gräl, bråk och förtvivlan och avståndet mellan oss tycks öka varje gång vi närmar oss problemet.

Utöver själva drogproblemet är det nämligen även ett problem att hon är myndig – hur konstigt det än kan låta. Vart vi än vänder oss så slutar samtalen med att ”hon är ju myndig och måste bestämma själv”. Bestämma själv!? Det kan hon ju inte, det är drogerna som bestämmer.

Vad kan vi som föräldrar göra? Finns det någon åtgärd som kan hjälpa en vuxen drogberoende person, som själv inte kan/vill/orkar ta tag i situationen? Finns det någon vettig uppsökande verksamhet, som kan ”fånga upp” henne? Men var finns den institution som lyssnar på frustrerade föräldrar och dessutom agerar? Vem lyssnar på oss? Vi har kontaktat flera mottagningar, vårdinstitutioner och myndigheter och får alltid samma svar: ”Vill hon inte själv kan vi inget göra”. Men om hon inte vill själv, vad gör vi då? Ska vi bara titta på när det går åt helvete?

Föräldrarna

Det är först när en person hittar sina egna skäl till att göra en förändring, och får tilltro till att hon kan klara av att göra förändringen, som hon blir motiverad.

Svar:

Hej! Ja, jag tror att det finns en hel del som ni som föräldrar kan göra. Även om det utifrån era erfarenheter hittills känts ganska hopplöst. Jag ska strax återkomma till vad ni kan göra som kan bli till hjälp för er dotter, och för er själva. Det senare är nog inte minst viktigt: rollen som anhörig är ofta svår, det kan kännas som att vara i en känslomässig berg- och dalbana.

Först är det viktigt att resonera om vad som kanske förklarar varför er dotter är så ovillig att lyssna på er och ta emot hjälp. För hjälp finns att få; behandlingar för problem med alkohol och narkotika är i dag fler och mer tillgängliga än tidigare, och de metoder som används är allt större utsträckning effektiva.

Ert dilemma verkar vara att medan ni är beredda att hjälpa er dotter på alla sätt, så verkar hon inte alls beredd till detta. Hur kan det förstås när det som pågår så uppenbart är ett problematiskt beteende, som innebär risker för henne på flera olika sätt? Och vad kan ni ändå göra för att hon ska bli mer beredd att ändra sig?

Jag får intrycket att detta är ett relativt nytt problem för henne och er, om än allt mer påtagligt. Att dricka och droga har särskilt i början en hel del omedelbara fördelar för en person; det är ett sätt att komma ifrån något, som nedstämdhet och oro, men det är också, och lika ofta, ett sätt att komma till något, som att njuta av ruset, och känna en social tillhörighet.

Jag vet att det kan kännas provocerade att höra om detta perspektiv på alkohol och narkotika. Men utan att se även funktionen av beteendet kan man inte förstå varför en person kan vara så knuten till det, och så ovillig att släppa taget om det. Trots att personen oftast ändå ser riskerna, och oroar sig för dem, åtminstone emellanåt.

I lägen i livet av mycket psykosocial stress, där man inte riktigt vet hur man ska hantera den utan att dricka och droga, kan förväntningar på att man ska sluta kännas närmast skrämmande och resultera i en kraftfull motargumentation, och ett bagatelliserande av det som omgivningen med all rätt beskriver som ett problem. Vad säger ni, kan det förklara varför era samtal ofta slutar i gräl, förtvivlan och ett ökat avstånd mellan er?

Ni ska förstås inte sluta prata med er dotter om hennes alkohol- och narkotikavanor. Frågan är snarare om ni kan prata om det på ett annat sätt. Jag vill också lyfta in en annan möjlig förklaring till varför er dotter inte verkar vara beredd att ändra sig. Det kan vara så att hon ännu inte mött så påtagliga negativa konsekvenser, och hon betraktar sitt drickande och drogande som en livsstil som hon uppskattar, och att hon har uppfattningen att hon har kontroll över det.

Hur kan ni då prata med er dotter? Från motivationspsykologin vet vi att det är först när en person hittar sina egna skäl till att göra en förändring, och får tilltro till att hon kan klara av att göra förändringen, som hon blir motiverad, och börjar göra förändringen. Så här är mina tips: be om att få berätta om ert sätt att se på situationen, använd formuleringar som ”du behöver inte hålla med men så här ser vi på saken”, argumentera inte, kritisera inte, men berätta ärligt om er oro, och hur trygga ni skulle bli om hon slutar dricka och droga, och vilken glädje ni skulle känna. Men att ni respekterar att det måste vara hennes beslut. Och berätta om er kärlek till henne, och att ni kommer göra allt ni kan för att vara henne till hjälp om hon slutar dricka och droga.

Som ni säkert noterat så blir målen för era samtal två, att öka hennes oro över hur hon lever, på ett varsamt och ömsint sätt, och att väcka hopp om att det är möjligt att sluta dricka och droga.

Om hon ändå inte vill, och det bara blir värre och värre, vad gör ni då? För utgångsläget är trots allt, vilket ju också är er erfarenhet, att behandling av vuxna med alkohol- och narkotikaproblem bygger på frivillighet. Ni kan skriva en orosanmälan till socialtjänsten, och berätta om hur er dotter utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara, och löper risk att förstöra sitt liv. Ring sedan, och berätta om hur allvarligt ni ser på situationen.

Socialtjänsten måste bedöma om det föreligger skäl till åtgärder enligt LVM, det vill säga tvångsvård, eller inte. LVM är en förkortning för lag om vård av missbrukare i vissa fall.  Om socialtjänstens bedömning utmynnar i en utredning som föreslår LMV-vård sänds ansökan om detta till Förvaltningsrätten, som prövar den. Detta är en sista utväg, och kan förstås göra er dotter arg och besviken på er, men är ibland ett sätt att visa kärlek.

Oavsett vad ni gör kommer det att ta tid, och allt kanske inte blir som ni hoppas på. Lika viktigt i det här läget är att ni har stöd av andra, och personer att prata med om de svårigheter som kommer att dyka upp på vägen. Här är några förslag kring detta: på alkoholhjalpen.se finns ett forum för anhöriga, och den kommunala familjerådgivningen kan vara till stor hjälp med stöd och råd. Kloka vänner och släktingar kan förstås vara ovärderliga. Tänk också på, och detta tror jag verkligen är viktigt: res, gör roliga saker, träffa vänner. Visst, var de engagerade föräldrar ni är, men ge också plats för er själva.

Det finns en metod för anhöriga till personer som är beroende av något. Den heter Craft och syftar till att underlätta anhörigas situation och påverka den som är beroende att söka behandling. Craft har god evidens. Här hittar ni mer information: www.riddargatan1.se

Ett lästips: ”Du är viktig! Till dig som är anhörig till någon med alkohol- eller narkotikaproblem” av Craft-terapeuten Carina Bång.

Liria

Läs fler frågor här

Fråga Insidans experter

Legitimerade psykologen och psykoterapeuten Liria Ortiz svarar på frågor om självhjälp, förändring och parrelationer. Legitimerade psykologen och forskaren Martin Forster, Karolinska Institutet, svarar på frågor om familjeliv, barn och ungdomars utveckling, föräldraskap, skola och förskola. Du kan vara anonym. Utvalda frågor och svar publiceras här och eventuellt i papperstidningen. Mejla till: fragainsidan@dn.se