Varför går vissa över gränsen?

Dagen före midsommarafton erkände en ung pojke i södra Stockholm att han hade dödat 15-åriga Therese Johansson Rojo. Han sade att han och hans flickvän hade planerat mordet under en längre tid.

På nätet uttrycker ungdomar sin sorg efter det till synes oförklarliga brottet. Och statsminister Fredrik Reinfeldt hävdade i förra veckan att mordet kan ses som en del av våldsutvecklingen bland unga.

 – Jag möter många unga som upplever en verklighet full av hot, våld och utsatthet, sade Reinfelt.

Mordet på Therese väcker oro hos många föräldrar. Skulle min egen tonåring kunna döda? Vilka är varnings­signalerna? Varför går vissa ungdomar över gränsen?

En av hundratusen ungdomar i åldern 15-17 år begår ett våldsbrott med dödlig utgång, berättar forskaren Sven Granath på Brottsförebyggande rådet (Brå). Och det är ännu ovanligare att en tonåring dödar en jämnårig – det handlar om något enstaka fall per år.

Mord eller dråp av unga förövare som inte tidigare är kända av polisen eller av de sociala myndigheterna inträffar på sin höjd vart fjärde år. I dessa fall möter gärningsmannens speciella personlighet en serie olyckliga omständigheter, förklarar Sven Granath på Brå.

Hans forskning handlar om ungdomar och dödligt våld, och han påpekar att vi människor inte är födda med spärrar mot onda handlingar – sådana skaffar vi oss i samspelet med andra.

– En del tonåringar kan funge­ra socialt men ändå sakna dessa spärrar. När de upplever att någon i deras omgivning ställer till med problem eller utgör ett hot kan de i hemlighet börja fantisera och kanske till och med planera att döda honom eller henne.

Oftast rinner planerna ut i sanden. I några få fall sätts de i verket. Tillfälligheter avgör.

När en tonåring dödar har det normalt funnits tidiga och tydliga tecken på att allt inte står rätt till. Det kan till exempel handla om gränslöshet, skolk eller umgänge i kriminella kretsar.

– Sedan har vi den lilla grupp av unga gärningsmän som på ytan är socialt anpassade och skötsamma. De har inga problem med skolarbetet, men de kan känna sig mobbade eller utanför bland klasskamraterna. Inga droger finns med i bilden och inte heller någon påverkan från kriminella kamrater, säger Sven Granath.

Om en tonåring är sent ute på helgerna och umgås i fel kretsar bör förstås föräldrarna vara vaksamma, förklarar han.

– Men man bör också vara observant om tonåringen bara har en enda bundsförvant i en relation som kanske utesluter andra eller inte verkar sund.

Men varför går då vissa tonåringar så långt att de gör sig skyldiga till förfärliga våldsbrott?
Det handlar om onda och goda krafter i generna och uppväxtmiljön. Forskarna talar om riskfaktorer och skyddsfaktorer. När de förra blir mäktigare än de senare kan det gå illa.

De starkaste krafterna, både de destruktiva och de konstruktiva, finns i ungdomarnas inre. Men uppväxtmiljön spelar också en viktig roll. Det är de flesta forskare överens om.

Barn som är hyperaktiva, rast­lösa eller lättkränkta och som kanske dessutom har kort stubin – de är i farozonen.

Somliga är väldigt orädda och söker spänning i livet. Andra känner inte så mycket alls och har kanske bristande medkänsla med sina medmänniskor, egenskaper som ofta innebär att man blir ensam. Några lider av psykiska störningar.

Vissa ungdomar har det svårt i skolan därför att de är så begåvade. Andra blir frustrerade därför att de varken kan koncentrera sig eller göra sig förstådda.

Var och en av dessa individuella egenskaper utgör en riskfaktor. De kan vara medfödda, men de kan också ha orsakats eller förvärrats av svåra uppväxtförhållanden där föräldrarna har haft egna psykiska eller sociala problem och kanske missbrukat alkohol eller droger.
Ett hem där alla ständigt bråkar och skriker är ett farligt hem. Och våld, övergrepp eller vanvård under barnaåren förvärrar förstås läget drastiskt.

Kriminella kamrater är en annan tung riskfaktor, enligt Niklas Långström, barnpsykiater och chef för Karolinska institutets centrum för våldsprevention. Han förklarar att det finns en ond cirkel inbyggd i det kriminella ungdomsgänget.

– Den speciella subkulturen drivs fram av killar eller tjejer som lever med flera individuella riskfaktorer, och gänget blir i sig ytterligare en riskfaktor för var och en av dess medlemmar – en fri­stad för destruktivt beteende. Och om missbruk av alkohol eller droger kommer in i bilden ökar risken påtagligt för allvarlig och varaktig kriminalitet.

Vissa tonåringar har en tuff attityd för att styra omgivningen och dölja känslor av utanförskap och sårbarhet. Andra har mer subtila strategier för att gömma undan sin osäkerhet och sin smärta.

Men skyddsfaktorerna, då? Ja, den amerikanska psykologen och forskaren Ann Masten har i tidskriften American Psychologist beskrivit de viktigaste i följande fyra punkter:

• En god intellektuell förmåga.

• En positiv syn på sig själv.

• Goda relationer till kompetenta och omtänksamma vuxna i familjen och närsamhället.

• En känsla av att höra till och vilja fungera i samhället.

Om man som vuxen vill hjälpa sin tonåring ska man alltså angripa riskfaktorerna och förstärka de skyddande omständigheterna.

– Man bör med värme och engagemang skaffa sig insyn i tonåringens liv även om han eller hon protesterar, säger Niklas Långström. Och man ska inte vara rädd för att be om hjälp från andra vuxna eller från de sociala myndigheterna.

I de flesta fall där någon har dödat en annan människa går det i efterhand att hitta en förklaring, även om den kan tyckas orimlig. Det säger Clara Gumpert, psykiater och forskare vid Karo­linska institutets avdelning för rättspsykiatri.

– Men det kan vara så att omgivningen inte hör de signaler som visar att allt inte står rätt till – och ibland finns inga signaler.

Förra året sköt en elev vid en finsk skola ihjäl tio personer i fins­ka Kauhajoki. Forskning i samband med skolmassakrer visar att liknande dåd inte är så oförutsägbara som man kan tro. Bakom många grova brott finns en enkel logik, en berättelse om de upplevelser, tankar och känslor som kantar vägen fram till mordet eller våldtäkten.

– Ofta är gärningsmannen rädd, arg eller kränkt. Eller så har hämningsnivån sänkts. Han kan ha druckit alkohol, tagit droger, slutat att äta sin medicin eller sovit dåligt, säger Clara Gumperts.

Men så finns det alltså några få fall där det inte går att hitta någon uppenbar förklaring till att en ung människa dödar en annan.
 

Källa/lästips: Henrik Andershed, Anna-Karin Andershed: ”Normbrytande beteende i barndomen. Vad säger forskningen?” (Gothia). 

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut