Insidan

Vem ska bestämma över din kropp?

Måste vi gå och träna för att få ett jobb? Erik Lofors och Maria Söderqvist har hjälpt oss att illustrera det som allt fler kallar den nya ”hälsohetsen” på jobbet.
Måste vi gå och träna för att få ett jobb? Erik Lofors och Maria Söderqvist har hjälpt oss att illustrera det som allt fler kallar den nya ”hälsohetsen” på jobbet. Foto: Fredrik Funck
Förr var det myndigheterna som försökte få oss att leva sunt. I dag ställer arbetsgivarna allt högre krav på att vi ska vara i fysisk trim. Insidan granskar den nya ”hälsohetsen”.

Enligt en undersökning bland ett stort antal svenska chefer säger sig tre av fem vara övertygade om att motion har betydelse för karriären. En positiv inställning till träning anses ha samband med höga ambitioner och är en avgörande faktor för fortsatt framgång.

Enligt en annan undersökning, bland 1 000 företag, väljer sju av tio väljer arbetsgivare bort överviktiga – sex av tio vill även att personalen ska vara ”snygg”.

Flera studier visar att motion förbättrar både sömnen, orken, stresståligheten och inlärningsförmågan – och också kan sänka sjukfrånvaron. Men jakten på perfekta medarbetare – vad leder den till? Utsortering av dem som inte passar in?

Folkhälsopolitiken har blivit en skyddad och tillåten arena för grundlösa utspel och hysteri, menar Johanna Nylander. Hon bloggar regelbundet och i sina inlägg hävdar hon envetet att den enskilda människan i alla lägen måste ta ansvar för sina beslut.

I boken ”Är det så farligt?” (Ekerlids förlag) skriver Johanna Nylander om politikernas och myndigheternas förmynderi. Hon menar att folk kategoriseras som dåliga föräldrar när de köper lösgodis till sina barn, kallas datorberoende för att de chattar till klockan ett på natten en onsdagskväll och ses som alkoholister om de dricker ett glas vin till från den öppnade vinboxen.

DN:s ledarskribent Erik Helmerson har också engagerat sig i den nya hälsodebatten. Han påpekar att tidigare var det främst staten och olika myndigheter som försökte få människor att leva sundare. I dag tas den rollen mer och mer över av arbetsgivarna.

– Men en arbetsgivare har inte att göra med vad vi äter på fritiden och hur mycket vi tränar efter jobbet. I den rådande hälsohysterin behandlar politiker och det ökande antalet hälsocoacher vuxna som små barn.

Erik Helmerson menar att det finns flera otäcka aspekter på den skenande hälsoideologin. Den ger ytterligare möjligheter att dela in anställda i a- och b-lag där överviktiga riskerar att diskrimineras. Då premieras andra förmågor på jobbet än att faktiskt sköta sina arbetsuppgifter på ett bra sätt. Dessutom, och kanske viktigast av allt, sätts människor under förmyndarskap.

Ja, hur långt kan och bör arbetsgivarens ansvar sträcka sig? Är det verkligen arbetsgivarens sak att ta ansvar för människors träning? Om vi ska börja rapportera träningsmängd till arbetsgivaren – vad händer med den personliga integriteten? Alla kanske inte vill klä av sig nakna tillsammans med sina kolleger. Och vad händer om motion börjar ses som lösning på en pressad arbetssituation?

En färsk studie visade nyligen att överviktiga har allt svårare att få jobb när arbetsgivare väljer bort dem. Per Johansson, professor i nationalekonomi, menar att det verkar som om arbetsgivarna tror att överviktiga personer är mindre produktiva. Men att slentrianmässigt rata överviktiga kan göra att företag går miste om kompetens, påpekar han.

Att arbetsgivare vill ha personer som är friska är, historiskt sett, inget nytt. Det konstaterar Henrietta Huzell, som forskar i arbetsvetenskap vid Karlstads universitet. Redan i början av 1900-talet kollade Henry Ford de anställdas muskler och hälsa, han hade en hel kader av folk som mätte personalens styrka och uthållighet.

De senaste årens allt starkare hälsotrend hänger samman med att gränsen mellan arbetsliv och privatliv alltmer suddas ut. Vilka konsekvenser får det om det blir norm, fullkomligt självklart, att man alltid ska vara tillgänglig, och kunna jobba när som helst?

Anna Iwarsson, som i våras lämnade uppdraget som generalsekreterare för Friskis & Svettis efter tolv år, har upptäckt en ny grupp elitmotionärer som kräver allt större utrymme på gymmen och i löparspåren. De är i 30–50-årsåldern, härmar elitidrottarna, tränar extremt mycket, hetsar varandra till nya rekord i Stockholm maraton och förlägger gärna sammanträden till gymmens omklädningsrum. På Facebook, bloggar och Twitter berättar de gärna om sina träningstider och placeringar. De bygger sin image som tränande atleter, och präglar många eftersom en stor andel av dem är chefer.

Men om nu dagens chefer inte möts på finkrogen längre, utan på gymmen där de pressar varandra till nya bedrifter – vad händer när deras ideal sprids genom organisationen? Kan det spåra ur?

Margareta Persson, (S), tidigare riksdagsledamot, var för drygt tio år sedan ordförande i den statliga folkhälsokommittén. Hon tycker att dagens hälsomoralism ger obehagliga associationer till det rasbiologiska tänkande som rådde i Sverige under många år.

– Samhället i dag präglas av ett synsätt där det gäller att se perfekt ut, och där alla ska vara friska och leva ett hälsosamt liv. Om dessa ideal sprids – och det gör de – riskerar vi att få ett hårt och kallt samhälle.