Bakom orden

Ingen borde behöva skämmas över sin ensamhet, anser Jenny Tunedal.

- Men alla är rädda för ensamhet, säger hon. Icke självvald avskildhet är något djupt skamligt i vår kultur. Man ska ha sex hundra vänner på Facebook och minst hunda gäster när man fyller fyrtio.

En gång när hon lyssnade på ett radioreportage hörde hon reportern utbrista: "Och då tänkte jag hur kan en kvinna vara så ensam?" Den meningen grep henne så starkt att hon skrev in den i sin första diktsamling "Hejdade, hejdade sken".

- Med fasa i rösten tog reportern avstånd från kvinnans ensamhet, och ungefär så gör vi väl alla då och då. Vi kämpar för att vara lyckade och sociala, men vilka kompromisser måste vi göra för att slippa ensamheten?

I mars 2008 kommer Jenny Tunedals nya bok "Kapitel ett", en samling vindlande och motsägelsefulla betraktelser om ensamhet. Hon har arbetat med boken i fem år, vid sidan av redaktörskapet för tidskriften Lyrikvännen och deltidsjobbet som litteraturkritiker på Aftonbladet.

Ett centralt kapitel i boken är ett collage av påståenden om ensamhet som hon har läst i böcker och artiklar och sedan förändrat lite grann efter eget huvud. Ett lyder så här:

"Vägen ut ur den skamliga ensamheten brukar gå genom ett smärtsamt erkännande av att den inget har med självständighet att göra utan är ett annat ord för obesvarad längtan."

- Längtan och ensamhet är slitna teman för poesi, och just därför ville jag utforska dem. Faktum är ju att vi människor längtar mycket, och vi är ofta ensamma i vårt liv.

Hon skriver inte bara om den ensamhet som är skamlig i vårt samhälle, utan framför allt om den som vibrerar som en oroande underton i varje mänskligt möte.

- Det finns en känsla av övergivenhet i alla de missförstånd som uppstår när vi försöker kommunicera. Vi kan aldrig förstå varandra helt och hållet, och i detta finns en stor ensamhet.

Hon har läst allt av poeten Sonja Åkesson och försökt förstå vad hon egentligen menade, hon som satte ordet kärlek inom citationstecken och frågade: "Hur ser din svindel-ensamhet ut?"

- Tvivlet på människornas möjligheter att förstå varandra löper som en glödande tråd genom hennes författarskap, säger Jenny Tunedal. Och jag tänker att det finns en förtvivlan i oss alla över att vi aldrig kan nå varandra helt och hållet.

Sonja Åkesson upprepade också filosofen Ludwig Wittgensteins fråga: "Hur ser din färg rött ut?"

- Jag kan ju aldrig veta om and-ra uppfattar världen - till exempel färgen rött - så som jag uppfattar den, och denna ovisshet ger mig en ödslig känsla, säger Jenny Tunedal.

Men det finns en liten tröst, tror hon:

- Kanske kan vi leva bredvid varandra i en samhörighet som inte bygger på låtsad eller framtvingad gemenskap utan på ett erkännande av de missförstånd och den ödslighet som finns i alla relationer.

Filosofen Friedrich Nietzsche kallade sig genom sitt alter ego Zarathustra "den ensammaste bland de ensamma". Han framhöll den stora möjlighet till visdom som öppnar sig för den som vågar ge sig in i jagets ensamma labyrint.

- Oj, där vill jag inte vara när jag skriver, säger Jenny Tunedal. Där ekar det alldeles för tomt, där skulle jag bli tyst. Nej, mina texter och tankar är snarare en virvel av mångas röster.

Fast visst behöver hon avskildhet för att kunna tänka och arbeta.

- Jag trivs inte i min ensamhet, säger hon. Ofta är den direkt skräckinjagande. Men jag mår inte bra utan den, jag blir utmattad om jag hela tiden speglar mig i andra. Jag behöver utrymme för reflektion som inte bara är reaktion. Och när jag väl har börjat skriva känner jag mig inte längre ensam - språket är ju spåren av andra människor.

Kärleken är vårt mest desperata försök att bekämpa den outhärdliga känslan av ensamhet, hävdade författaren och filosofen Jean-Paul Sartre. Varje samlag är två i grunden övergivna människors förtvivlade försök att smälta samman, ansåg han, och i känslan av tomhet efter akten såg han beviset för att kärleken aldrig kan bota ensamheten.

- Jag vet inte om jag håller med om det där med sammansmältandet och tomheten efter samlaget, säger Jenny Tunedal. Men visst finns det en sorg i detta att man aldrig kan bli ett med sin älskade.

"Om vi inte finns till för varand-ra. Om inte allt jag ser är till för dig. Om inte jag ska få ge dig allt. Varför finns vi då i denna ensamhet?" skriver hon i "Kapitel ett".

- Det är min fråga till den jag älskar, men också diktens fråga till läsaren. Tänk att få vara påträngande och ändå bli mottagen, tänk att få berätta och berätta för någon som verkligen lyssnar - är inte det den största lyckan? Jag tror att sorgen över den bristande förståelsen och den uteblivna sammansmältningen kan lindras om kärleken kan härbärgera det avstånd som är omöjligt att överbrygga, säger hon hoppfullt.

I övrigt är det en karg bild av kärleken hon ger i sin bok:

"Vi gör vad vi kan. Principen är upprepning. Vissa byter plats. Det har likheter med kärlek."

"Du kanske kallade mig älskling, men du tänkte på någon annan. Vi misslyckades gång på gång med dina födelsedagar."

"När jag ser din bild är det altanen jag saknar och pengarna."

- Risken att bli utfryst och förvisad eller övergiven och bortglömd är kanske vår allra största skräck. Och jag tror att det är den ensamhet som döden representerar, ögonblicket där bortglömdheten börjar, som gör att människor är så rädda för att dö.

Om att bli övergiven på grund av dödsfall skriver hon så här:

"Sörjandet börjar när vi inser vidden av ensamhet som ligger framför oss i tomrummet skapat av förlusten av någon eller något vi älskar."

- Jag förlorade min pappa under tiden som jag skrev boken, berättar hon. Jag känner en fruktansvärd sorg i vissheten att alla jag älskar ska dö.

Ord som "singel" och "obunden" är numera starkt positivt laddade; i individualismens tidevarv är plikten att förverkliga sig själv den allra heligaste.

- Vi har inte längre något folkhem som tar hand om oss, säger Jenny Tunedal. De starka klarar sig tack vare sina privata skyddsnät, men de svaga riskerar att bli utstötta. Ensamheten har blivit väldigt farlig för den som är fattig eller sjuk.

Det finns något djupt sorgligt i satsa-på-dig-själv-vågen, tycker hon:

- Det är bedrövligt att begreppet solidaritet numera betraktas som så mossigt och corny. Egoism och självupptagenhet premieras, och det anses fult att vara beroende av andra. I stället för "frihet och självständighet" borde vi kanske säga "ensamhet och ödslighet". Och nej, jag är inte med i "det nya arbetarpartiet".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut