”Vi måste sluta fördöma killarna”

De sitter i kläm mellan två helt olika värderingssystem. De har sedan barndomen fått de klancentrerade hedersreglerna från släktens hembygd inpräntade i sig. Det är deras uppgift att vakta systrarnas oskuld i det nya landet och därmed försvara familjens ära – genom hot eller våld, om så krävs.

Många av dem bor hos sina föräldrar i segregerade förorter som Rosengård, Tensta eller Gårdsten, och där kan den sociala kontrollen över både flickor och pojkar vara sträng. Familjer som härstammar från samma trakt eller kanske till och med var grannar i hemlandet har ofta sökt sig till samma bostadsområde i exilen. Alltid är det någon vuxen som ser eller hör och skvallrar, och i vissa av killgängen finns ett hårt grupptryck att leva upp till de uråldriga hedersnormerna.

Men pojkarna lever i Sverige. De har växt upp i ett samhälle som kallar sig modernt, som ställer individen i centrum och förutsätter jämställdhet. Och de pendlar i sinnet mellan dessa värderingar och föräldrarnas.

– Många har en väldigt cool attityd, säger Dilek Baladiz, men i skallen är det en enda röra. De använder ofta ord som hora eller slampa när de snackar om tjejer, och jag har mött killar som påstår att de skulle döda sin syster om hon hade sex fast hon inte var gift – men i nästa sekund kan ögonen mjukna: ”Ey, vem vill inte ha sex? Tjejer måste ju också få vara fria och ha roligt! Jag kan gifta mig med en tjej som har varit med andra killar, det är okej – bara hon inte har dåligt rykte!”

Dilek Baladiz har samtalat med många unga män som brottas med denna ambivalens. Hon arbetar på länsstyrelsen i Stockholm som projektledare för ”Alina och Josef”, ett försök att förebygga och bekämpa hedersrelaterat förtryck. Omkring tusen elever i högstadiet och gymnasiet har fått se skådespelarna Anders Berg och Tuvalisa Rangström framföra ”Den fjärde månaden”, en pjäs om en tonårspojke vars värld rasar samman när han, efter påtryckningar från släkten, dödar sin ogifta men gravida syster.

– Många har suttit och gråtit när de har sett pjäsen. Och de gruppdiskussioner vi har haft efteråt visar att både killar och tjejer har ett stort behov av att få reflektera över det svåra dubbelliv som många av dem tvingas leva, berättar Dilek Baladiz.

Nu har hon skrivit boken ”I hederns skugga” (Gothia). Den bygger på djupintervjuer med tio ynglingar i åldern 15 till 23 år, och samtliga uppvisar den kluvenhet som enligt Dilek Baladiz är så vanlig hos sönerna i de familjer som präglas av patriarkalt hederstänkande.

Femtonårige Taisto, till exempel. Hans föräldrar är romer från Finland. Han säger att tjejen han en gång ska gifta sig med inte alls behöver vara oskuld – men hon måste absolut komma från en romsk familj. Och hans blick hårdnar när han tänker sig in i att hans frånskilda mamma skulle träffa en ny man: ”Jag skulle slå sönder hans knäskålar, det är sant!” Och motivet: ”Zigenarna skulle titta ner på min mamma … De skulle snacka och sprida rykten bakom ryggen på oss, de skulle säga att min mamma horar sig!”

Eller nittonårige Yusef från Irak. Han beskriver sig själv som en ”player som har haft flera tjejer samtidigt”, och han har också varit ledare för ett kriminellt gäng. Till sist åkte han fast och drogs inför rätta, och det var som dömd brottsling han kände att han drog vanära över sin familj – inte som sexuellt aktiv tonåring.

– För killar är det fritt fram, kommenterar Dilek Baladiz. Det är ytterst få föräldrar som kräver att sönerna behåller sin svendom fram till bröllopet. Men tjejerna ska blöda på bröllopsnatten, det är den allmänna meningen.

Yusefs ogifta systrar måste hålla på sig, det är något fullständigt självklart för både föräldrarna och Yusef. Han tycker att systrarna ska ha stor rörelsefrihet, men det handlar om frihet under ansvar; de ska till varje pris bevara sin oskuld. Om någon av dem visar sig på stan tillsammans med en man eller kanske till och med går på krogen – då får Yusef genast ett sms från en kompis.

Här gör Yusef skillnad mellan sina systrar och den flicka han i framtiden ska gifta sig med – hon behöver inte ha mödomen kvar: ”Nej, det är oviktigt för mig. Det viktiga är att hon är en bra tjej när hon gifter sig med mig. Då har vi glömt allt!”

Yusef säger att han till och med skulle kunna välja en tjej som har dåligt rykte: ”Vi har ju bra rykte, jag tror farsan skulle säga att hon får vårt goda rykte om hon gifter sig med mig, då blir hon ju vår dotter! Hennes dåliga rykte kanske varar i två år, det är inte för hela livet.”

Yusef verkar alltså just på denna punkt vilja lätta en aning på de hårda reglerna. Samtidigt anser han att ungefär varannan ung kvinna som blir våldtagen får skylla sig själv, för det är så många tjejer som ”beter sig dåligt”. En flicka som inte vill bli betraktad som fritt byte får inte bli berusad och inte klä sig hur som helst, slår han fast.

– Jag blev väldigt provocerad när han sade så där, berättar Dilek Baladiz, och jag har hört liknande resonemang från många killar som bor i segregerade förorter.

Dilek Baladiz föddes i Sverige, men hennes föräldrar kommer från staden Kulu i centrala Turkiet. Hon uppfostrades av sin mamma; pappan var inte närvarande i hennes vardag.

– Jag hade stor rörelsefrihet jämfört med andra tjejer i Sverige vars föräldrar kommer från Kulu eller från andra trakter med starka hederstraditioner. Och jag har sett många tjejer lida av den hårda kontrollen och den psykiska misshandeln. De lever i skräck. Många har hemliga kärleksrelationer och somliga genomgår hemliga aborter med allt vad det innebär. And­ra blir avslöjade och stämplade som horor, utskällda och utfrysta och kanske utsatta för ett snabbt tvångsgifte.

Det är utan tvekan flickorna som drabbas värst av de patriarkala hedersnormerna, enligt Dilek Baladiz. Pojkarna är ofta pressade att delta i förtrycket – och de mår inte bra.
Antingen lyder de sina släktingar och utsätter sina systrar för hot och i värsta fall våld i familjehederns namn. Då gör de samtidigt våld på sig själva, för de älskar ju sina systrar. Dessutom gör de sig skyldiga till lagbrott.

Eller också vägrar de att underordna sig familjens kravmönster. Då riskerar de att bli utstötta.

– Och förr eller senare upptäcker de att de själva kan råka väldigt illa ut. De kan till exempel bli hjärntvättade till att gifta sig med en flicka de inte tycker om, eller tvingade att lämna en flicka de verkligen älskar. Och när de en gång får egna döttrar – står de ut med att se dem lida? säger Dilek Baladiz.

Det är ett stort misslyckande att så många invandrare hamnar i segregerade bostadsområden utan kontakt med vanliga svenskar, anser hon.

– De familjer som vill lämna dessa förorter för att integrera sig i det svenska samhället måste få aktiv hjälp av myndigheterna. Och det är viktigt att vi som vill bekämpa hedersförtrycket slutar upp med att fördöma killarna. De är ambivalenta just nu, och jag känner att de är mottagliga för argument. Vi måste hjälpa dem att vidga perspektivet, ge dem utrymme att reflektera!

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut