Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

”Vi ser det vi förväntar oss”

Marie Tomicic och Kristina Henkel har skrivit en vardagshandbok om hur man kan göra för att motverka att barnen får traditionella könsroller.
Marie Tomicic och Kristina Henkel har skrivit en vardagshandbok om hur man kan göra för att motverka att barnen får traditionella könsroller. Foto: Fredrik Funck
Varför älskar alla flickor rosa? Ofta känns det som en naturlag men boken ”Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två” ger en konkret bild av hur vi lär våra barn könsroller. Och framför allt hur vi kan undvika det.

Marie Tomicic och Kristina Henkel saknade själva en vardagshandbok om barn och jämställdhet när de blev föräldrar. Nu har de skrivit en.

– Strukturerna i vardagen är så starka och svåra att se, så vi ville göra något lättläst med många praktiska tips, säger Marie Tomicic som driver barnboksförlaget Olika.

– Det är så häftigt med alla små enkla saker som man kan göra, det behöver inte vara svårt att praktisera jämställdhet, säger Kristina Henkel som är jämställdhetskonsult.

 Deras utgångspunkt är att alla barn har något att vinna på ökad jämställdhet, även pojkarna. Flera män har reagerat starkt på kapitlet om känslor i boken, med ”Just det, jag slutade gråta, men jag vet inte riktigt när det hände”, berättar de.

Både Mari Tomicic och Kristina Henkel möter ibland föräldrar som är skeptiska till jämställdhet.

– Vissa tänker ”jaha, ska alla bli likadana?” eller ”då får han inte leka med bilar längre”. Men när vi förklarar att vi pratar om mångfald och fler möjligheter så tycker de allra flesta att det låter bra, säger Kristina Henkel.

– Det är klart, om vi säger att vi vill ge barnen större tillgång till livet så är det ju svårt att säga emot. Men det är inte så lätt att genomföra i praktiken alla gånger, till exempel när man står där i klädaffären, säger Marie Tomicic.

Val av kläder kan verka betydelselöst men är inte det, menar hon. I boken förklarar de bland annat så här:

”Det händer något med barnen när de får på sig en tröja med en söt katt på eller en tröja med eldsflammor och monster. De blir bemötta på helt olika sätt av andra barn och av vuxna. /…/ Val av färg har även praktiska konsekvenser. Smuts syns bättre på ljusa kläder än på mörka, något som gör att barn med ljusa kläder många gånger förväntas vara rädda om sina kläder och inte smutsa ned dem.”

Dessutom signalerar de olika kläderna att flickor och pojkar är fundamentalt olika, vilket författarna inte tror.

– Men det är ju inte konstigt om vi blir olika med tiden. Om killar och tjejer alltid leker var för sig tränar de på olika färdigheter och roller. Då blir det svårare och svårare att hoppa in i varandras lekar, säger Kristina Henkel.

Därför är ett tips i boken att uppmuntra vänskap över könsgränserna. Det är lätt hänt att vi förväntar oss att flickor ska leka med flickor och pojkar med pojkar, säger Marie Tomicic.

– Från att barn är väldigt små säger många att pojkar och flickor är kära när de är kompisar, vi läser in det redan bland ettåringar. Den som har en bästis av motsatt kön måste hela tiden förklara sig.

Deras nästa tips är att försöka bredda ensidiga lekar. Batman behöver inte bara jaga skurkar utan kan också steka fladdermuspannkakor och ta hand om batmanbebisar. Barns fantasi brukar räcka långt men ibland fastnar de i en snäv roll som kan vara svår att ändra, menar Kristina Henkel.

– Då tar man det lätt som en bekräftelse på att barnens beteende är biologiskt och omöjligt att förändra. Men man måste komma ihåg att barn, precis som vuxna, gillar att göra sånt de kan och är vana vid.

Vanan är en svår motståndare, menar båda två.

– Vi ser det vi förväntar oss och uppmuntrar det. Men jämställdhet handlar väldigt mycket om det vi inte gör.

– Till exempel när pojkar gör halsband blir många lite osäkra och säger inget.
– Eller så säger man ”vad fint, är det till din mamma?”

– Det görs i all välmening, det sitter ju i vårt sätt att tänka. Det är samma sak när man köper presenter. Man vill vara på den säkra sidan och väljer de säkra korten, ”ett par glittriga vingar till en flicka kan väl inte bli fel”, säger Kristina Henkel och Marie Tomicic håller med.

Båda känner sig ibland jobbiga när de sätter förstoringsglaset på glittervingar, tonfall och bekräftelse.

– En del kan känna sig påhoppade. Men det handlar inte om vem som gör rätt eller fel, för vi lever i en ojämställd kultur som vi måste hjälpas åt att förändra, säger Kristina Henkel.
I boken tipsar de om att låta alla barn prova klänning men de vill helst inte prata för mycket om det eftersom diskussionen lätt fastnar. Pojkar i klänning verkar vara en skräckbild av jämställdhet för många.

– Klänning är en extremt stark feminin symbol. Om man börjar i den ändan kan positionerna bli låsta och hela frågan förminskas. För vad är egentligen vinsten med att pojkar har klänning? Men å and­ra sidan kan man ju komma ihåg att för hundra år sedan hade ingen tagit oss på allvar om vi hade haft byxor på oss, säger Kristina Henkel.

En vanlig rädsla bland föräldrar är att deras barn ska bli mobbade om de sticker ut. Kristina Henkel och Marie Tomicic tror att barn som har fått utveckla många olika sidor får bättre självkänsla och har lättare att säga ifrån och hävda sin plats och sin rätt. Samtidigt förstår de oron och beskriver i boken hur man kan lära sina barn att vara trygga och kunna säga tydligt ja och nej.

– Ibland kan det vara så enkelt som att visa att det är okej att sätta upp handen och säga stopp när någon retas. Jag har sett tvååringar säga till femåringar på det sättet, säger Kristina Henkel.

Hos sina egna barn  märker hon ­ibland att det uppstår konflikter när omvärldens normer krockar med föräldrarnas.

– Då kan man diskutera med dem att människor är olika och kan ändra sig. Som att min pappa inte fick vara föräldraledig med sina första barn eller att min mormors mamma inte fick gå och rösta. Jag berättade för min fyraåring att när jag var liten fanns inget ord för snippan, man sa bara stjärten. Hon trodde först att jag skojade och skrattade jättemycket, för henne är det helt självklart att flickor har snippa.

Säg barn i stället för pojke och flicka

Tips ur Marie ­Tomicics och Kristina Henkels bok ”Ge ditt barn 100 möjligheter i stället för två”:

Lägg mer tid på att introducera traditionella flickleksaker för pojkar och traditionella pojkleksaker för flickor. Den omvända introduktionen får barnen redan från många olika håll.
Variera kläder som signalerar både tuffhet och mjukhet till ditt barn så blir förväntningarna på barnet inte så ensidiga. Barnet blir också bemött på ett mer varierat sätt.
 

Byt ut ”han” mot ”hon” eller tvärtom när du läser barnböcker och se hur det påverkar sagan. Välj bort berättelser som är väldigt könsstereotypa eftersom barnen får så mycket av det ändå.
 

Se upp med att ofta uppmärksamma flickor för deras kläder och utseende.
 

Prova att använda ordet barn eller namn i stället för hon, han, flickan och pojken.
Diskutera med barnen varför saker är som de är. Får pojkar inte leka med dockor? Är det rättvist?
 

Låt alla barn ha prinsessklänningar men visa att prinsessan också kan ha ett svärd och klättra i träd.

Ställ din fråga!

Chatta med Kristina Henkel klockan 10.