Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Insidan

Vi skäms fast vi inte är skyldiga

Foto: Jonas Lindkvist, Stewen Quigley
Den som är oskyldigt anklagad för något känner ofta skam och ilska. Men för att gå vidare måste man acceptera det som hänt. Upprättelse är viktigt men det är lätt att fastna i bitterhet och kämpa förgäves, menar psykolog Anna Kåver.

Att bli anklagad för något man inte gjort är att få skam lagd på sig. Det kan upplevas som ett personligt angrepp som hotar hela självkänslan. Falska anklagelser kan kännas lika hotfulla som våldshandlingar.

- Det är helt naturligt att man rea­gerar med vansinnig ilska, tycker psykologen och psykoterapeuten Anna Kåver. Man känner sig utpekad som skamlig fast man inte gjort något.

Människor i allmänhet bryr sig om vad andra tycker om dem. Under evolutionen har människan varit beroende av att höra till gruppen för att överleva. Från det perspektivet kan man tänka att vi fått förmågan till skamkänslor för att vi inte ska göra sådant som riskerar vår plats i gruppen, säger Anna Kåver.

I samhället finns uttalade regler och lagar som säger vad som är ­acceptabelt. Men det finns också mer subtila etiska regler om hur man ska uppträda. Det kan vara lika tufft att bryta mot de outtalade reglerna, man kan bli minst lika fördömd då som när man bryter mot lagen. Och det vet vi.

Vi skäms både när vi gjort saker som vi själva tycker är "dåliga", och när andra anklagar oss för något som vi faktiskt gjort.

Att få skulden för negativa handlingar som vi är oskyldiga till innebär att vi blir "beskammade" av någon annan, säger Anna Kåver.

- Man känner skam, fast det inte är självförvållat. Man vet att andra människor betraktar en som dålig. Det kan leda till stor förtvivlan. Man vill bli älskad och respekterad, när man anklagas för skamliga handlingar blir ens sociala position hotad. Och att inte bli trodd fast man talar sanning är nog något av det mest förfärliga man kan uppleva, det slår hårt mot självkänslan. Det är lätt att gripas av vanmakt, eller att bli besatt av tanken på upprättelse - eller av känslan av att vilja hämnas.

Anna Kåver, som forskar vid Karolinska institutet och är specialiserad på behandling av självskadande och självmordsnära patienter, har skrivit en bok om "acceptans" som blivit en riktig bästsäljare.

Begreppet acceptans, som bland annat är lånat från österländsk filosofi, används nu i modern psykoterapi. Det handlar om att stå ut med verkligheten, både den yttre och de tankar och känslor man har. Först när man slutar att kämpa emot och accepterar hur det är, kan man börja förändra det man vill ändra på.

Kan, eller ska, den som anklagats felaktigt och inte fått upprättelse försöka acceptera situationen?

- Man kan acceptera det som har hänt, inte fastna i att "det här borde inte ha hänt". Inget i världen kan ändra på det som har skett. Att fastna binder en massa energi. När man accepterar verkligheten med öppna ögon kan man ta nästa steg, och använda energin till att kanske få upprättelse på lite längre sikt. Självklart är det bra att få upprättelse, men om man kämpar förgäves kan man bli låst i bitterhet och ha svårt att komma vidare.

Det är inte bara omvärlden som kan anklaga oss. Att människor anklagar sig själva är mycket vanligt, kanske ett av de vanligare problemen bland dem som söker psyko­terapeutisk hjälp, säger Anna Kåver. Många som läst hennes bok om acceptans har hört av sig och berättat om hur de plågats av självförebråelser.

Självanklagelser är en av huvudingredienserna i depression, men även icke-deprimerade personer lägger skuld på sig själva för sina brister, och för misstag och fel de gjort i livet. Det kan handla om allt från att man inte är snygg nog till att man svikit sina barn.

- Många gånger är anklagelserna både hårda och orättvisa. Där kan det verkligen handla om att vara oskyldigt anklagad. Och det är mycket svårt att få upprättelse. När anklagelserna kommer utifrån tar vi ändå upp kampen för att försvara oss, men inför självanklagelserna ger vi ofta upp.

Brister och tillkortakommanden är som blåmärken, säger Anna ­Kåver. Man kan inte låta bli att peta på dem hela tiden, och man bryr sig inte om att resten av kroppen är hel.

- När man fastnar i självanklagelser ser man ofta väldigt ensidigt på verkligheten. Då behöver man hjälp att få lite distans till sin inre monolog, och se på sig själv och sitt liv mer nyanserat. Man har säkert gjort en massa saker som är bra också. Den som brottas med skuldkänslor försöker ofta bli av med dem utan att lyckas, tankarna återkommer hela tiden.

- Jag brukar säga att man kan se alla de där tankarna, om hur dålig man är, som språkliga konstruktioner utan så mycket verklighetsanknytning. Man kan träna sig i att hålla distans till tankarna, låta dem komma och sedan släppa taget om dem.

Men om verkligheten ser ut sådan att man faktiskt har gjort något som är riktigt illa, hur ska man tänka då?

- Man får försöka väcka lite empati för sig själv. Livet är svårt, säkert har man haft svåra saker att handskas med. Man får ha tolerans och tålamod med sig själv, acceptera både det som har hänt och de svårigheter man har med att handskas med tillvaron. Att fastna i själv­anklagelser binder också upp mycket energi som man behöver för att kunna gå vidare i livet och göra bättre saker.