Efter mansrörelsen

BO Widegren, tidigare jurist och i dag pensionär, var med på ett av de mansläger som RFSU arrangerade i slutet av 1970-talet. Han är trött på att deltagarna fortfarande beskrivs som mjuka velourmän som inte var några "riktiga" män.

- Bland dem som kom till lägren fanns chefer, militärer, jägare, homosexuella, muskelbyggare, tuffa mc-förare De upplevde ofta att de satt fast i en förstelnad mansroll och flera hade dålig kontakt med sina barn, berättar Bo Widegren.

Nyligen skildrade Insidan i ett par artiklar den mansrörelse, med föreningen Befria Mannen i spetsen, som växte fram i Sverige under sjuttiotalet. Utgångspunkten var en doktorsavhandling där Helena Hill vid Umeå universitet beskriver rörelsens intensiva men korta blomstringstid.

I en av artiklarna intervjuades författaren och journalisten Jan Guillou. Sommaren 1979 deltog han i ett mansläger som RFSU arrangerade. Ett par månader senare beskrev han sina erfarenheter i en uppmärksammad artikel i FiB Kulturfront.

I dag menar Guillou att mansrörelsen kunde ha blivit en politisk kraft, men att den "förstördes" av män som sprang omkring i "byxor utan gylf och försökte tala med ljus röst". Han efterlyser vidare en ny politisk mansrörelse med krav på jämställdhet mellan könen, och välkomnades snabbt upp på barrikaderna av Gudrun Schyman från Feminististisk initiativ (Fi).

Flera läsare hörde av sig efter intervjun med Jan Guillou. En av dem var Anders, som inte vill att vi nämner hans efternamn. Han säger att han genom åren så ofta blivit förlöjligad när han nämnt att han varit på ett mansläger.

- Män som ville förändra relationen till sina barn hade på sjuttiotalet sällan andra män att samtala med om den här typen av frågor.

På RFSU:s läger yppades en sådan möjlighet, berättar han. Under lägervistelsen insåg många att de först måste förändra sig själva. Till exempel genom att stanna hemma när barnen är små.

- Många av dem som deltog på lägren tillhörde senare de första män som drog barnvagn ute på stan och vågade utmana mammornas monopol - och sig själva, fortsätter Anders.

Flera av männen som hört av sig till Insidan menar också att mansrörelsen bidrog till en jämställdhetsdebatt där alla kunde delta - såväl kvinnor som män.

I Jan Guillous reportage i FiB Kulturfront skildrade han olika kroppskontaktövningar i en nedlåtande ton. Bo Widegren, som efter pensioneringen bor i Löderup i Skåne, deltog på samma läger. Han berättar:

- Vi hade alla kommit för att med fysiska övningar träna kroppslig närhet till andra män och för att ärligt tala om rädsla, om tillkortakommanden och om de begränsningar man har som man. Vi ville lyssna på andras erfarenheter och stärka varandra. Redan detta var för många män, inklusive mig själv, ganska svårt och frustrerande i slutet avsjuttiotalet.

Bo Widegren reagerar starkt över beskrivningen att manslägret syftade till att deltagarna nästan skulle bli kvinnor eller i alla fall lära sig tänka kvinnligt.

- Nej, det handlade om att övervinna svårigheten att visa känslor, att våga visa blottor i pansaret, att någon gång få vara en känslomässig mjukis, att bryta den tuffa jargongen, visa sina känslor för barnen, partnern och reflektera över livets olika sidor.

Robert från Solna var också med på samma läger som Jan Guillou, de ingick till och med i samma diskussionsgrupp. Han berättar att flera män ville slänga ut Guillou från lägret eftersom de tyckte att hans närvaro inte verkade allvarligt menad.

- Jag röstade för att han skulle få stanna. Men det ångrar jag i dag med tanke på den bild hans reportage bidrog till att skapa av mansrörelsen, säger Robert.

Han berättar att på lägret möttes män som var mycket olika. Några hade med sina barn och var - som många pappor i dag - engagerade i sina söner och döttrar.

- En del hade mjukare åsikter om hur de såg på sig själva, mansrollen och tillvaron. Ett par, jag vill understryka detta, använde velourbyxor i stället för träningsoverall som de flesta andra av oss.

- Detta lilla fåtal beskrevs senare av Guillou som gylflösa velourmän med ljusa röster och som typiska för hela lägret och för hela mansrörelsen. Och en sak till: träningsoveraller brukar väl inte heller ha gylf

Robert säger att det var en blandning av personligheter på lägret. Själv gillade han kampsport och styrketräning, något som inte var så utbrett för trettio år sedan.

I de tuffa kretsarna var det då ovanligt att tala om mansrollen och hur en man borde vara, berättar Robert. På manslägret fick han träffa andra män och ta del av deras attityder och inställningar.

- Mansrörelsen och vi som var med på olika läger var - och är - inget att förfasa sig över eller att förlöjliga. Vi betydde mycket för den fortsatta jämställdhetsdebatten.

Författaren Erik Centerwall har i många år arbetat som sexualupplysare, bland annat på RFSU. När han växte upp kunde en man inte gå ut med en barnvagn utan att bli hånad, eller väcka uppseende, än mindre delta i hushållssysslor. I ett brev skriver han:

"Och när kvinnor började spela på männens planhalva väckte även det kritik och ifrågasättande. Men den kampen framstod på sikt för nästan alla som rättvis och värdig, även om vänstern tyckte att den skulle underordna sig klasskampen."

Att förändringarna och moderniseringen av samhället krävde en omvärdering även av mäns attityder och beteenden framstod som nödvändigt, fortsätter Erik Centervall. Även bland många män.

"Det som oriktigt ibland kallas för mansrörelse måste ses just i det ljuset, som en solidaritet med kvinnor och en insikt om mansrollens emotionella och sociala otillräcklighet. Därför skrevs under sjuttiotalet böcker om 'den nya pappan', och mansgrupper skapades spontant för samtal om mäns färdvägar. De mansläger som organiserades innebar också för många omvärderingar av livssituationer och nya insikter."

Ove Johansson från Göteborg upplevde just detta under ett de första manslägren. Han hade läst en rubrik i Göteborgstidningen att män var för fega för att åka på läger - och då bestämde han sig omedelbart för han ville åka dit .

- Omgivningens reaktion var att nu skulle jag fara i väg på ett sånt där "bögläger". Jag tog mig dit i alla fall, och det är det bästa jag gjort i livet. Jag fick möjlighet att tala med andra män om vad det innebär att vara man. Sådana samtal hade jag aldrig haft tidigare.

När deltagarna samlades på kajen för att ta färjan ut till Ängsholmen i Stockholms skärgård, där lägret ägde rum, meddelade de ansvariga att ingen fick berätta några lumparminnen eller nämna vad man arbetade med. All alkohol samlades också in.

- På lägret skulle vi tala om oss själva, om relationen till kvinnor och till våra barn. Först blev det helt tyst. Sedan kom samtalen i gång. Jag var kanske en sådan där manschauvinist, men under lägret insåg jag att jag satt fast i en mansroll som i mångt och mycket var förtryckande.

- Jag lärde mig att respektera kvinnor och att de har samma rättigheter som vi män. Jag lärde mig att lyssna och att våga visa känslor, berättar Ove.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut