Serenades pryder augustinumret av musik­tidningen Gaffa. Att den svenska duon beskrivs som ”samstämmig högkonjunkturspop för den nya generationen” är förstås fullkomligt logiskt i en tillvaro där risken för en ny finanskris är överhängande men där någon som Graham Gouldman fortfarande kan turnera runt som soft rock-relik under namnet 10cc – trots att det är evigheter sedan bandets sjuttiotalshit ”I’m not in love” kunde kallas innovativ. Guilty pleasure-vågen har under 00-talet svept från västkust till västkust och drabbat Stockholm lika hårt som Göteborg. För det är i första hand mot den bakgrunden man får förstå Markus Krunegårds och Adam Olenius nya tvåmannaband Serenades och deras stråkslicka stämsångssound med syntetisk inramning och drag av r’n’b.

I våras kom första smakprovet på ep:n ”Birds” som nu följs upp med debutalbumet ”Criminal heaven” på återupplivande skivetiketten Stranded. Passande eftersom Serenades gärna drar sig tillbaka till en svunnen tid på samma sätt som Fibes, Oh Fibes! och Fleet Foxes. För det här samarbetsprojektet handlar framför allt om välproducerad eskapism. Krunegård har gjort sig känd som drama queen både i bandet Laakso och på egen hand, Olenius som lika excentrisk frontman i indierockgruppen Shout Out Louds. Ändå har de tillsammans funnit en gemensam tvillingröst, betydligt souligare än någon av dem brukar låta var för sig men också mera sorglös.

Öppningsspåret ”All the words” lyfter lika sakralt som en kyrkokör och tankarna går inte sällan till symfonier snarare än serenader. Samtidigt är det någonting som gör att musiken liksom lätt glider förbi. Kanske är det Shout Out Louds kittlande The Cure-gitarrer som fattas, kanske är det bristen på det dysfunktionella; den där sprickan i kristallen som gör snygga arrangemang till mer än lyxiga luftslott.

Om det är någonting som alltid varit utmärkande för i synnerhet Krunegårds vampyrbekännelser på svenska är det känslan för att, i likhet med förebilden Mauro Scocco, vara både trivial och tänkvärd på samma gång. Den aspekten går förlorad här när han tillsammans med Olenius satsar mer på yta än på innehåll. ”I should be surfing in your ocean”, sjunger duon drömskt i retrolåten ”Oceans” mot en guppande kuliss och solar sig i sjuttiotalsglansen. Det stilla hjärtslagsbultande titelspåret ”Criminal heaven” fortsätter på samma metaforiska tema och har fått en akustisk inramning där man nästan kan se havsytan glittra framför sig.

Men de riktigt starka melodierna lyser lite för ofta med sin frånvaro. Här finns storslagna men inga riktigt stora låtar. Däremot små sensationer som snötäckta soft rock-spåret ”Come home” och stråkslipade duetten ”Earthquake”. För när Serenades väl träffar rätt bådar resultatet gott för framtiden. En västkustvajande stämsångspop som sakta vandrar hemåt med saxofonkrämande arenaaspiranten ”Walking home” i bakfickan. Även när den svenska sommaren har blommat ut.

Bästa spår: ”Come home”, ­”Walking home”