Vad är det teaterkritiken har som litteraturkritiken inte har? Nästan alla diskussioner om litteratur verkar så sansade. Även om åsikterna och värderingarna går isär - det gör de naturligtvis - tycks det sällan innebära oenighet om själva materialet. Vi ser ungefär samma sak men har olika uppfattningar om dess betydelse och giltighet.
Min erfarenhet av diskussioner om teater är ungefär den motsatta. Hur ofta frågar jag mig inte om vi har sett samma föreställning. Medan min bänkgranne faller i paroxysmer av gråt eller skratt, sitter jag där stum som en fisk.
Att diskutera sådana skillnader är nästan alltid meningslöst. Det leder i regel till att man under ömsesidiga artigheter drar sig tillbaka inom sitt skal. Men det är inte bara känslan och upplevelsen som skiljer oss åt - det är lika ofta beskrivningen av det vi sett på scenen. När en annan kritiker hittar en blå cirkel där jag ser en röd kvadrat är det kris, för om vi inte ens har lagt märke till samma företeelse, eller har samma ord för det, vad är det då som talar för att vi över huvud taget kan kommunicera med varandra och med läsarna?
Antag att litteraturen till sitt väsen är apollinisk och behärskad. I så fall är teatern dionysisk, den sliter sönder förnuftet, skapar kaos i begreppsapparaten och kastar oss in i fruktlösa bataljer som inte har några givna svar.
Alla läsare av teaterrecensioner ställer sig frågan hur det är möjligt att samma föreställning kan få så olika recensioner. Jag håller med om att det är besynnerligt och förvirrande. Jag är visserligen ingen relativist i estetiska värdefrågor. Det går naturligtvis att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt. Samtidigt vore det fasansfullt om alla hade samma åsikter. Då skulle vi vara i helvetet.
Å andra sidan - hur länge står man ut med att blåa cirklar gäller för att vara röda, gula och till och med gröna kvadrater?
Kanske ligger teaterns lockelse i det prov den utsätter oss för när vi ska beskriva vad vi varit med om. Teaterkritiken har alltid haft sin plats i korsdraget mellan det fina och det vulgära. Det har på samma gång varit dess styrka och dess svaghet. Det har med närvaron och de levande skådespelarna att göra, du kan inte värja dig, du kan inte lägga ifrån dig föremålet, du kan möjligen falla i sömn för att slippa eländet - men det är också en fysisk reaktion, ett bevis på teaterns här och nu.
Om litteraturen är abstrakt, tecken på en vitt papper, är teatern konkret och ställer oss inför fenomen som inte skiljer sig från dem vi möter utanför scenen. Även teatern har teckenkaraktär. En stol på scenen är inte bara det fysiska föremålet utan lika mycket ett tecken som betyder "stol". Men det fysiska föremålet konkurrerar med tecknet och försätter oss i ett slags förvirring.
Det fanns en tid - må den aldrig komma tillbaka - när det var en sport att göra sig lustig på skådespelarnas bekostnad. Den sortens sadism florerar under nedgångsperioder. I England är den inte helt utdöd. När teatern repar mod brukar även kritiken ställa större krav på sina utövare. Så skedde i slutet av sextiotalet och i början av sjuttiotalet. Regissörerna närmade sig vetenskapen och samlade sina skaror till månadslånga och seminarielika kollationeringar och repetitioner.
Kritiken ville inte vara sämre. Det hände att den lierade sig med teatrarna och följde repetitionerna från insidan. Här fanns en längtan efter exakt kunskap om arbetsprocesser och konstnärliga överväganden. Jag tror inte på den sortens kunskaper. Det var att gå från en ytterlighet till en annan, även om teatern inledningsvis mådde väl av en viss intellektuell uppryckning.
Litteraturkritik är vid jämförelse en ganska trygg verksamhet. Den ger inte samma känsla av att syssla med något omöjligt. Att alltid misslyckas med att fånga det man varit med om. Det nederlaget framstår för mig som teaterkritikens främsta drivfjäder.