Hon kallades århundradets största levande pianist.
I dag, ett halvår efter hennes död, blir epitetet snarare århundradets största konstförfalskare.
Affären Joyce Hatto är ännu långt ifrån utredd. Som DN rapporterade (1 mars) är det fullt klarlagt att hennes inspelning av Liszts transcendentala etyder i själva verket var Laszlo Simons på svenska BIS. Likaså att Rachmaninovs tredje pianokonsert (känd från filmen "Shine" som den monstruösa "Rach 3") i hennes namn var liktydig med Yefim Bronfmans - på en skiva där Esa-Pekka Salonen dirigerar orkestern. På Hattoskivan heter dirigenten René Köhler.
Någon sådan René Köhler har emellertid aldrig existerat.
Dock kan man på nätet hitta en biografi över denne fiktive polske musiker (1926-2002); ett påstått livsöde mer dramatiskt än till exempel den faktiske Wladyslaw Szpilmans, det vill säga titelrollen i Polanskifilmen "Pianisten".
Så skulle René Köhlers pianistiska underbarnskarriär bokstavligen ha avbrutits av en naziofficer, när denne bröt sönder hans vänsterhand. Så skulle Köhler mirakulöst ha överlevt dödslägret Treblinka, för att efter krigsslutet föras över till ett tjugofem år långt slaveri i Gulag.
Så, på ålderns höst, skulle denne hårt prövade dirigent, tillsammans med den svårt cancersjuka pianosolisten Joyce Hatto, ha levererat en bländande inspelning av Rachmaninovs krävande konsert.
Vem kunde gå på något sådant?
Det fanns de som gjorde det, en handfull pianofreaks och experter med inflytande i den tongivande tidskriften Gramophone. Finsmakare, som säkerligen också hade den identiska och äkta versionen i skivhyllan - den med Bronfman och Salonen. Pianoälskare, som förtrollades av den gamla cancersjuka musikerns plötsligt uppflammande virtuoseri, hennes säkra artisteri och stilkänsla i en mångskiftande och häpnadsväckande encyklopedisk jätterepertoar.
För att inte tala om Joyce Hattos enorma kapacitet: över hundra cd-album under sina sista femton levnadsår!
Visst, skivbolaget drevs av maken, och inspelningsstudion låg på tomten. Det förenklade onekligen hanteringen. Men ändå. Hatto hade i sin krafts dagar aldrig varit känd ens för den engelska hemmapubliken, och hennes konsertframträdanden hade passerat tämligen obemärkt även bland kännarna. 1976 lämnade hon estraden för alltid.
I det stora "hattofnatto" som nu utbrutit efter avslöjandet om de hundra falska skivorna kvarstår dock några uppgifter som bär sannolikhetens prägel. Joyce Hatto spelade faktiskt in en handfull lp-skivor, hon turnerade i norra Europa och fick strålande recensioner. Bland annat 1972 i Göteborg, där hon framträdde med - just det: Rachmaninovs tredje pianokonsert.
För säkerhets skull slår jag en signal till Göteborgs Symfoniker, som bekräftar att de mycket riktigt spelade "Rach 3" 1972.
Med Greta Erikson som solist!
Någon Hatto har de ingen uppgift om i konserthusets arkiv. Och Greta Erikson, för sin del, tar beskedet med en lakonisk suck:
"Ja, ja, hela världen är ju bara båg "
Stora pengar var det dock knappast fråga om när herr Hatto - som heter William Barrington-Coupe - prånglade ut Yefin Bronfman, Marc-André Hamelin, Lazslo Simon och gud vet hur många andra kända och okända pianister i sin hustrus namn. Snarare en långt driven folie à deux, för det är föga troligt att Joyce Hatto skulle ha varit ovetande om makens manipulationer.
Men i den klassiska musikvärlden är det en skandal av värre mått än Milli Vanilli (popduon som 1990 fick återlämna sin Grammy, när det visades att de inte sjöng på plattan).
Kanske hade Hattohistorien tolererats bättre för tvåhundra år sedan. Som när en greve von Walsegg anonymt uppdrog åt Mozart att komponera ett requiem. En dödsmässa för den avlidna grevinnan - att användas med den sörjande greven som upphovsman.
Medan Hattos änkling nu hedrar sin hustru genom att förvara hennes aska i en ask på hennes pianopall.