Deckarens löfte är ett löfte om att slippa tänka och känna. Det är ett löfte som är svårt att motstå..
"Är världen så rutten att vi inte uthärdar våra egna känslor av empati?" skrev Aase Berg i ett generalangrepp mot deckargenren på Expressens kultursida för några veckor sedan. "Kära deckarläsare - passa dig! Utan att du vet ordet av har deckaren förvandlat dig till en kopia av det den utger sig för att jaga. Det är du som är psykopaten."
Det var nog fler än jag som fnissade den dagen. För det är ju ganska kul när folk får vredesutbrott på kultursidorna. Å andra sidan händer det ju - om än med allt glesare mellanrum - att jag själv läser deckare och följaktligen är en av dem som befinner sig i den Bergska riskzonen. Håller jag alltså på att bli psykopat?
Nja. Tror inte det. Däremot börjar jag faktiskt undra hur det är ställt på sina håll.
Aase Berg har ju rätt när hon beskriver deckaren som tömd på empati. Det enda medlidande som får plats i moderna deckare är huvudpersonens självmedlidande. Mordoffrens (för det är sällan bara ett offer numera) anhöriga brukar kunna samla sig illa kvickt.
Detta är å andra sidan inte något nytt. Så har det varit ända sedan Agatha Christies, John Dickson Carrs och Dorothy Sayers dagar. I den klassiska pusseldeckaren var det sällan någon person av betydelse som grät över ett mordoffer och aldrig någon som bröt ihop. Tjänstefolket kunde på sin höjd bli lite tårögda och snoriga, men det brukade rättas till genom en tillrättavisning från medel- eller överklassen. Plus en kopp te, förstås.
Å andra sidan har nutidens deckare mycket lite att göra med den klassiska. Författarna tycks numera vara helt ointresserade av att skapa intriger som ger läsaren en chans att räkna ut hur mordet begicks och vem som begick det. Slutna rummet-mysterier är omoderna, giftmord likaså. Ska det mördas så ska det mördas våldsamt och blodigt och ofta. Helst ska hjälten/hjältinnan dessutom skadas i en konfrontation med mördaren i näst sista kapitlet, bara för att milt leende och ordentligt bandagerad i sista kapitlet låta oss förstå vad det var som hände.
Varför läser vi det? Hur står vi ut med den ena historien efter den andra där människor beskrivs som iskalla? Beror det verkligen på att vi själva saknar empati? Eller på att vi njuter av våldet? Eller är det den så ofta åberopade samtidsskildringen vi är ute efter?
För några år sedan hörde jag Anne Holt deklarera att samtidsskildringen sannerligen inte räckte som förklaring till den skandinaviska deckarboomen. Folk i Tyskland, USA och på Nya Zeeland struntar fullkomligt i skildringar av vardagslivet i Norge och Sverige. Förklaringen låg i stället i det faktum att deckaren - till skillnad från all annan litteratur - ställer frågor om liv och död och kärleken och meningen med livet.
Några i publiken skrattade högt åt det påståendet. Det gjorde inte jag. Däremot log jag. Länge och brett. Jag tror nämligen att det finns en helt annan förklaring till deckarnas popularitet. Och att den ligger i det löfte som genren erbjuder.
Den som ska börja läsa en roman utsätter sig alltid för en risk. Det kan ju hända att detta är en bok som kommer att oroa mig, att den kommer att ställa frågor som inte har något svar eller presentera svar som jag inte vill höra och att den dessutom kommer att tvinga mig att tänka över saker som jag helst inte vill tänka på.
Ibland orkar man inte ta den risken. I sådana ögonblick erbjuder deckaren ett alternativ. Själva poängen med en deckare är nämligen att den inte lämnar några frågor obesvarade. När jag slår upp första sidan vet jag att jag kommer att ha alla svar när jag har läst den sista. Mördaren kommer att gripas eller dö. Hjälten/hjältinnan kommer att överleva. Scenen är tom och redo att dekoreras för nästa mordfall. Och nästa.
Deckarens löfte är alltså ett löfte om att slippa tänka och känna. Och det är ett löfte som är mycket svårt att motstå. Också för folk med empati.