Det är tid att låta kroppen tala. I så fall skulle vi få höra en annan historia.
.
Ibland tror jag att vi fortfarande är helt snurriga i huvudet av en underbar modern tanke. Den tanke som föddes när det feodala bördssamhället ersattes av det kapitalistiska prestationssystemet. Den tanke som sa att människans öde inte bör vara beroende av vilket blått eller rött blod som rinner i den enskildas ådror, inte bestämt av hur vi ser ut mellan benen, inte avgjort av färgen på vår hud. Vilken mänsklig frihet!
I den friheten ligger även en sorts kroppens tystnad. Kön och hudfärg skulle inte längre - så lyder i alla fall idealet - kunna berätta vilka vi var. Det fick vi berätta på andra sätt, genom vår individuella prestation.
I detta ligger ju mycket gott. Men det jag tänker nu är att när vi tystade kroppen som särskiljer oss från varandra (hudfärg, kön) slutade vi också att tala om kroppen som förenar oss. Den kropp som är beroende av andra för att över huvud taget överleva sina första år; den kropp som behöver mat och vatten; den kropp som åldras och dör. Den biologiska kroppen.
Jag har börjat tänka att vi måste återvända till just den kroppen. Att den kroppen bör vara all politiks utgångspunkt.
Det är en ganska liten utgångspunkt. Den biologiska kroppen säger inte så mycket. Den säger ingenting om vad vi över huvud taget kallar för mat, ingenting om vilka uttryck våra nödvändiga relationer till medmänniskan tar sig, ingenting om hur vi uppfattar döden. Men den säger att vi måste äta, måste dricka, måste ha andra människor omkring oss. Den säger att det finns en essens i människan. Och att om vi inte tar hänsyn till den essensen dör vi.
Det lilla som den biologiska kroppen berättar för oss är egentligen tillräckligt mycket för en annan världsordning. Om vi tog den kroppen på allvar skulle vi säga att det finns egentligen inga politiska och ekonomiska problem utom dessa två: för en miljard människor i världen är vatten en bristvara och 840 miljoner människor går ständigt hungriga.
Varför talar vi inte oftare om dessa kroppar? Varför talar vi inte oftare om att vi har misslyckats med det mest grundläggande som dessa kroppar kräver?
I en kroppsfixerad kultur har vi likväl glömt kroppen. Glömt den kropp som lever, eller dör, bortom silikon, fettsugning, piercing, utsmyckning. I dag talar vi gärna om att vi konstruerar våra kroppar, att vi väljer dem och presenterar oss själva genom dessa val. Det må vara sant, men det är bara sant till en viss gräns. Bortom den gränsen existerar bara en gemensam kroppslighet - vårt verkliga mänskliga öde.
Det är tid att låta den kroppen, den essensen, tala. I så fall skulle vi få höra en annan historia. En historia som inte handlar om naturliga skillnader mellan olika kroppar, utan om det vansinniga i att jag varje dag får mätta min mage medan andra människor varje kväll får lägga sig hungriga - människor med kroppar helt lika min men födda på en annan plats.
Men kanske kan ett sådant tal te sig skämmande just här och nu? Om kroppen skulle ses som grundläggande för mänsklig identitet och om detta grundläggande är någonting vi alla delar - vad händer med den unika individuella existens vi så gärna vill tro på? Var finns mitt jag i allt detta gemensamma?
Jag kan bara svara: någon annanstans. Och egentligen skulle motsatsen vara det verkligt sorgliga: om jaget bara skulle finnas i konstruktionen av mitt utseende och min kropp. Om jaget bara skulle existera i valet av vilken konstruktion jag vill bejaka. Det skulle visserligen vara ett jag som passade ett konsumtionssamhälle, men nog är vi värda mer än så? Värda mer än L'Oréal?
Vi är värda att få leva i en värld som tar den mänskliga biologiska kroppen på största allvar. Det gör inte den här världen.