Våren 1965 gjorde jag min första resa till DDR. Jag anlände med färjan till Warnemünde och hämtades upp av en chaufför som körde mig till hotellet i Rostock. Därefter gick färden till Volkstheater, där Peter Weiss genombrottsdrama "Marat/Sade" skulle få sitt östtyska uruppförande. Ett känsligt ämne - den hade gått i London i Peter Brooks regi och spelats med framgång i Västberlin.
Nu var frågan hur Östtyskland skulle hantera dialektiken mellan Marat och de Sade, revolutionären och superindividualisten.
Varken förr eller senare har jag fått ett så furstligt mottagande. Jag var 25 år och hade egen chaufför. Även om jag insåg att denna frikostighet hade med enpartisystemet att göra, kände jag ingen upprördhet och ställde inga frågor om bristen på frihet. Jag trivdes ganska bra i DDR och förde samma diskussioner med teaterfolket här som med vännerna i Stockholm.
Volkstheater i Rostock var en kompromiss. Att placera Weiss på någon av de centralt placerade scenerna - Berliner Ensemble eller Deutsches Theater - hade inneburit en alltför stor risk. Förmarxisten Marat passade nog in i den officiella svadan, men var markisen med sina perversa böjelser helt utplånad ur Weiss huvud?
Gärna dialektik, bara den utföll till kollektivets och partiets fördel, och mycket riktigt - i Hanns Anselm Pertens renläriga uppsättning var Marat hjälten och de Sade en historisk återvändsgränd.
Dagen efter premiären tog jag tåget till Östberlin. Jag ville naturligtvis passa på att även göra min första bekantskap med Berliner Ensemble, Brechts skapelse. Där visades Shakespeares "Coriolanus", berömd för sina episka krigsscener; man levde sig inte in, man använde hjärnan.
Jag hade tyvärr svårt att tillgodogöra mig denna lektion i Verfremdung, men det berodde inte på att föreställningen var en besvikelse utan på den dåliga armeniska konjak som serverats kvällen innan på premiärfesten i Rostock. Brechts dialektik lyckades inte bota min huvudvärk.
En aktuell film och en roman har i vår ställt mig inför den oundvikliga frågan hur mycket jag blundade för under mina återkommande resor till DDR. De blev ganska många eftersom arvet från Brecht levde kvar under de kommande åren. Flera av Brechts mest namnkunniga elever gästregisserade hos oss - Peter Palitzsch på Stockholms stadsteater, Benno Besson på Dramaten och den sällsynt älskvärde Rudi Penka på Fria teatern.
Filmen är naturligtvis Florian Henckel von Donnersmarcks "De andras liv"; romanen den svenska översättningen av Jacques-Pierre Amettes "Brechts älskarinna", som handlar om en kvinnlig spion i den sfinxartade dramatikerns närhet. Det är ingen slump att teatern och dess funktionärer står i centrum för bägge dessa skildringar av förtrycket i DDR, Tyska demokratiska republiken.
I dag kan ingen förneka att det fanns en "ostalgi" redan då, som om det fattigare och fulare livet på andra sidan muren var verkligare än det kapitalistiska väst, ungefär som när man hittar en gammal hemstickad kofta i garderoben och grips av längtan efter ett liv före Armani, Hennes & Mauritz och Dressmann.
Efter Niklas Nåsanders urvalsvolym med artiklar av Olof Lagercrantz, "Vårt sekel är reserverat åt lögnen" (Karneval), är det åter dags för Lagercrantz att löpa gatlopp för det han skrev om Kina i Dagens Nyheter hösten 1970. Visst hände det att Lagercrantz hade fel. Men vem vill möta det moraliska monster som alltid har rätt?
Man glömmer att nuet sällan går ihop. Det är bara i förväg och efteråt som allt stämmer. Därför tycks det finnas två typer av systematiker. I den ena gruppen hittar man de livsfarliga utopisterna. I den andra de självgoda som av historiens spillror vet att sätta samman ett facit.
Olof Lagercrantz var motsatsen till en systematiker. Han slets i olika riktningar. Det var det mänskliga hos honom.