En gång för länge sedan träffade jag en ung miljonär i New York (nej, inte så: han var en gift småbarnspappa), i full färd med att uppfylla en pojkdröm.
Drömmen att kunna spela Rachmaninovs andra pianokonsert.
Närhelst hans civila arbete så tillät uppsökte han den bästa pianoläraren på Manhattan; övade och åter övade. Jag bedömde hans chanser att uppnå sitt mål som ytterst små. Som om jag själv skulle ge mig sjutton på att bli svandrottning i tåspets.
Förutsatt, förstås, att jag hade haft en dito järnvilja och flickdröm - vilket inte var fallet.
Drömmen att bli virtuos måste i de flesta fall börja verkställas i barndomen. Åtminstone om det handlar om piano, fiol, cello. Blåsinstrument och sång kan vänta på att kroppen växer till sig. Så till vida innebär det ett mycket humanare musicerande, eftersom det möjliggör en rimlig barndom.
En motsvarande skillnad - ja, orättvisa - råder inom klassisk dans. Här handlar det om kön: flickor måste börja tänja, drilla och plåga sin kropp långt tidigare än pojkar. Råkar de dessutom skjuta i höjden i tonåren är det kört. År av träning och försakelser i princip förgäves.
Tåspetsteknik är ju knappast något att odla som hobby på äldre dar.
Och skorna sedan! Om de nu kan kallas det. Till skillnad från andra redskap för avancerad kroppskultur - idrotten! - har dessa skära sidenpersedlar inte utvecklats alls sedan 1800-talet. De förblir oförändrat sadistiska, och förutsätter dessutom ett ständigt slöjdpyssel från bäraren.
Lika anakronistiska som instrumentet oboe, vars utövare även måste behärska egenhändigt och regelbundet rörbladssnideri. Inte undra på att det går trögt med rekryteringen av oboeelever till kommunala musikskolan.
Men till dansskolorna står små flickor ännu i kö för att träda genom det spetsade nålsögat. Om inte svandrottning, så hägrar i varje fall drömmen om en plats i landets enda tåspetskompani. Det vid Operahuset i Stockholm.
Nyligen slog balettchefen larm. Kungliga Operans Madeleine Onne förklarade att hon inte kunde ta in någon av studenterna från Sveriges enda gymnasium i klassisk dans. De höll helt enkelt inte måttet, sa hon frankt.
En annan balettchef berättar att när hon utlyste några lediga platser på en europeisk dans-sajt fick hon hundratals bildsvar med leende asiatiska dansöser i spagat.
Klassiskt skolade killdansare har alls inte samma konkurrens. De är betydligt färre, men har ändå lika många platser som tjejerna att söka. Det ska ju, bevars, vara fifty-fifty på dansscenen. Här föreskriver traditionen jämna par.
Vilket det inte gör på konsert-, teater- eller operascenen. Där går det åt mycket fler män.
Klassikerna är ju skrivna så.
Onekligen finns det mycket i vårt skönaste, mest förfinade kulturarv som går på tvärs mot alla rimliga värderingar om rättvisa.
Ändå är danskonsten den mest dynamiska sektorn av dagens kulturliv. I Stockholm sneglar många avundsjukt på Dansens hus. På den coola publikblandningen av unga, gamla, killar, tjejer, tanter, farbröder.
Å andra sidan har dansens expansion uppstått ur ett marginaliserat underläge. Och nu exploderar också den kommersiella "popdansen" - se bara "Lets dance". Det var inte länge sedan sådan ballroom dancing sågs över axeln som själlös tävlingsdans.
På andra håll i dansvärlden suckar man över hur "performance-träsket" brer ut sig och trånar efter den "rena" dansen &
Hur det gick för den idoge pianoamatören i New York?
Han gav upp Rachmaninovs tvåa och satsade på Mahlers tvåa i stället. Gilbert Kaplan gav sig den på att lära sig dirigera detta jätteverk och gick verkligen i land med uppgiften. I över tjugo år har han årligen och framgångsrikt dirigerat denna symfoni runt om i världen.
Till skillnad från Rachmaninovkonserten är det dock drillade musiker som gör jobbet åt honom.
Kanske jag hade kunnat drömma om att koreografera "Svansjön" i stället?