Pianister är som skådespelare - utan sitt tonfall är de ingenting..
Jag lider av två allergier - jag har svårt för virtuositet och tål inte musikaliska skämt. Eftersom jag råkar bo i Uppsala har jag ofta anledning att känna en speciell tillfredställelse när jag kör förbi Universitetet och tänker på de Capricer och liknande konserter med OD och Allmänna Sången som är så populära här och som jag slipper höra. Jag får utslag av den sortens studentsångare ("så där lagom busiga", som jag vill minnas att tecknaren Jan Berglin uttryckte det i en av sina geniala serierutor).
Det går sällan en dag utan att jag lyssnar på musik. Men jag är en amatör och kan varken läsa noter eller spela ett instrument. Jag kan visserligen avgöra om en sångare tar en falsk ton, men jag kan inte tala om vilken, och även om jag lärt mig innebörden av ord som legato och rubato, skulle jag inte våga säga dem högt.
Samtidigt har jag lärt mig att uppskatta min brist på praktiska och teoretiska kunskaper. Det finns ett frimureri som stänger ute, som tar för givet, som skrattar åt samma skämt och gapar åt samma höga C. På den klassiska musikens område är detta blinkande samförstånd särskilt frestande av det enkla skälet att utförandet är så tekniskt krävande. Den som ropar bravo talar om att han är kännaren som sätter sina fem stjärnor.
Så skönt, svarar jag, att slippa dela den hysteri som bryter ut efter konserter och operaföreställningar och som verkar så lätt att framkalla.
Skådespelarens konst är i så fall musikens motsats. Där kan det vara hopplöst svårt att skilja på amatörer och professionella. Missuppfatta mig inte - som teaterkritiker har jag naturligtvis lärt mig upptäcka tekniska brister hos X eller slarv och lättja hos Y. Det är ett yrkeskrav. Men den effekt som skådespelaren har på mig lyder sällan den tekniska standard som jag kan omfatta i teorin och dela upp i kategorier som "tal", "plastik", "inlevelseförmåga". Det som drabbar är något annat.
Som konstnjutare får man inte veta för mycket. Kanske är det därför jag dras till pianister och sångare. Fältet är förvisso fullt av virtuoser, det moderna pianospelet börjar med Liszt och hans elever, men ingen som lyssnar på Svjatoslav Richter eller Arturo Benedetti Michelangeli undgår att bli smärtsamt medveten om hur skör gränsen är mellan det virtuosa glansnumret och den helt utlämnande tolkningen.
Pianister är som skådespelare - de må vara hur tekniskt skickliga som helst, utan sin ton, och sitt tonfall, är de ingenting.
Slumpen ville att jag inom loppet av ett par kvällar kunde höra två av mina favoriter spela inför hemmapubliken i New York - Fred Hersch med sin trio på jazzklubben Village Vanguard, Charles Rosen med Beethovens tre sista pianosonater i Kaufmann Concert Hall på Lexington Avenue. Båda är svårplacerade. Rosen är förutom framstående konsertpianist den lysande författaren till några högt kvalificerade musikhistoriska böcker, "The Classical Style" och "The Romantic Generation"; därtill innehavare av en doktorsgrad i fransk litteratur från Princeton, en meritlista av det slag som väcker djupa misstankar i konstnärskretsar.
Även Fred Hersch bär på ett rykte som "intellektuell". Men det säger bara något om idéernas makt över människornas öron. Vad jag hör är något annat, en förmåga att föda musiken, att befinna sig mitt i den, ett envist sökande efter musikens centrum. Inte för att det finns ett sådant centrum, men varje sanningssökande pianist måste spela som om det fanns.
I Beethovens opus 111 lyckas Rosen förklara varför jag hellre lyssnar på den här sortens pianister än på de unga superprofessionella musiker som vår tid tycks odla fram på löpande band; kunnandet enormt, personligheten inte alltid hörbar.
Ett ögonblick får jag för mig att det är Beethoven som sitter där, en pojkaktig åttioåring som uppfinner musiken medan han spelar och inte bekymrar sig om att imponera på publiken. Han får även amatören att känna sig medskapande.